Johannas liv har gått vidare, tack vare träningen: Har jag klarat att gå igenom det här så klarar jag allt.
Johannas liv har gått vidare, tack vare träningen: Har jag klarat att gå igenom det här så klarar jag allt. Foto: Kristian Pohl

Johanna, 28: "Cyklade mig ur sorgen"

Johanna var lycklig och kär. Men så kastades hon rakt in i en nattsvart mardröm. Hennes sambo hade tagit livet av sig. Vägen tillbaka till en meningsfull vardag gick via svettig spinning. ”Jag kände skillnad efter första passet”, säger hon.

Johanna Nilsson sitter stilla och samlad på kaféet i Södertälje där vi träffas. Nu, tre år efter katastrofen, orkar hon berätta. Nu orkar hon gå tillbaka och minnas allt det fina också, kärleken och värmen. Och det lyser om henne när hon berättar om att hon nu också vågat öppna sig för en ny kärlek. En ny man som förstår vad hon gått igenom och vilka sår det lämnat. En man som återigen har fått henne att känna sig älskad och sedd. Men vägen dit har varit tuff. För tre år sedan gick allt sönder. 

– Jag var på jobbet när min dåvarande sambos mamma ringde och berättade att han var död. Han hade tagit sitt eget liv. Jag visste att han var sjuk. Han hade berättat att han var manodepressiv, men det hade inte märkts något av det under de två år vi varit tillsammans. Livet hade varit perfekt, berättar Johanna. 

Visst hade hon märkt att han mått lite dåligt den där sista tiden. Hon hade till och med tillfälligt flyttat hem till sina föräldrar i Södertälje. Men hon hade inte en aning om att det var så illa. 

– Det tog några veckor efter telefonsamtalet från hans mamma innan jag riktigt kunde ta in vad som hänt. Han hade tagit tabletter, men hade inte ­läm­­nat något meddelande efter sig. Jag höll på att gå sönder, säger hon stilla när hon går tillbaka till den tiden då allt kraschade. 

Johanna föll ner i ett djupt, svart hål. Hon berättade inte för någon vad som hänt. 

– Jag sa bara till andra att jag höll på att gå igenom en separation. 

Några få anade djupet av hennes mörker. ”Så där dålig blir man inte av en separation”, sa hennes bästa vän. 

En kollega misstänkte också att något var väldigt fel. Men de flesta förstod inte vad som pågick. 

– Jag gick inte till jobbet på tre månader. Jag sjukskrev mig inte, jag bara ­stannade hemma. Jag kände en sådan skuld och skam och ältade frågan om ”varför?”. 

Varför hade hon inte anat något? Kun­de hon ha gjort något? Johanna sjönk ner i hopplöshetskänslorna. Men hon ­fortsatte ändå att kämpa för att klara tillvaron. 

– Jag tvingade mig att göra saker. Jag sökte utbildningar, jag reste, jag försökte att inte vara ensam. Men jag var liksom inte där på riktigt för mina vänner. Jag kunde låta bli att höra av mig på två veckor, och sedan plötsligt ville jag umgås. 

På Johannas arbetsplats förstod man att något hänt och att Johanna inte bara struntade i allt. Arbetsgivaren ställde ul­timatum – om Johanna började komma till jobbet åtminstone några timmar varje dag skulle hon få fast anställning. 

Hennes ekonomi hade kraschat, så hon tog chansen och släpade sig till jobbet varje dag. Men det var tungt, och fortfarande hade Johanna inte vågat släppa fram sorgen eller öppna sig för andra och berätta om det fruktansvärda som hänt. Hon som aldrig någonsin i sitt liv mått dåligt psykiskt var djupt nere i mörkret. 

– Jag har alltid tränat, men mest för att det var något som man ”måste” göra. 

Nu sökte jag mig till ett gym där ingen kände mig. Där jag inte behövde förklara för någon varför jag var så ledsen. 

Johanna bokade plats på ett vanligt spinningpass. Och där, totalt oväntat, kom början på vändningen – på en spinningcykel. 

– Spinning, det är som att dansa på en cykel! Och jag fick vara med i musiken, i gruppen där alla pushade varandra och där det var fullt med energi. Och jag upptäckte att när jag kom från spinningen så mådde jag bra. Nu tränade jag inte för att jag måste, utan för att jag ville det. 

Johanna började gå på spinningpass regelbundet. 

– Jag började med två pass i veckan, och efter några månader ökade jag till fyra.

Äntligen kunde Johanna börja tänka friare, sluta älta ”varför”. Hon kunde tänka på de bra minnena. Träningen satte igång en positiv spiral och snart vågade hon öppna sig för omgivningen.

Spinningen blev en räddning när Johanna mådde som sämst Foto: Kristian Pohl

– Jag gjorde ett ”smyginlägg” på facebook, där jag antydde vad jag gått igenom, berättar Johanna. 

Först då kunde hon ta hjälp av andra, och då kom alla känslorna och gråten och sorgen. 

– Förut hade jag varit arg på min sambo som begick självmord, men nu började jag förstå honom mer. Jag lärde mig mer om hans sjukdom, och jag fick kontakt med en facebookgrupp för dem som mist en partner i suicid. 

Det fanns andra som gått igenom samma mörker. Äntligen slapp Johanna känna sig så outhärdligt ensam. Det var många som hade samma erfarenheter, men nästan ingen pratar om det. 

– Det finns en skam kring det här och folk har fördomar om vilka som tar sitt liv. De tror att det alltid handlar om personer som är deprimerade, eller som inte har något ordnat liv. Men så är det inte. Det är helt vanliga människor som utåt sett lever helt normala liv. Ingen av dem som mist en partner i självmord hade märkt något innan. Och i många fall handlade det om någon som led av en bipolär sjukdom. 

Livet har gått vidare, och den första kärleken, som fick Johanna att känna sig så älskad och sedd, minns hon med både stor värme och sorg. Och själv har hon förändrats av den svåra erfarenheten. 

– Jag hade aldrig mått dåligt i hela mitt liv. Nu vet jag exakt hur det är. Och jag har blivit mycket mer känslig och omhändertagande mot andra. 

Johanna håller inte längre allt inom sig. Och hon har medvetet börjat utmana alla sina rädslor. 

– Har jag klarat att gå igenom det här, då klarar jag allt. 

Och självförtroendet har ökat. Johannas livsinställning har förändrats, från att tvivla på vad hon klarar till att tänka att livet är för kort för att inte våga. Nu är hon både spinningsinstruktör och spa-terapeut – för att hjälpa andra att må bra. 

Och förra sommaren träffade hon en ny kärlek. 

– Jag var rädd för att släppa in någon ny. Efter ett tag berättade jag vad jag varit med om, och han tog det bra. Vi bor tillsammans nu och vill gärna bilda familj. 

Psykologen: Träning är som medicin

Risken för depression minskar om du rör på dig. Och motion har inte bara en förebyggande effekt – det kan till och med bota depressioner. amelias psykolog AnnaCarin Magnusson förklarar hur det hänger ihop.

 

Hjälper vid depression

– Vid forskningsgenomgångar har man sett att motion är lika effektivt som antidepressiv medicinering eller psykologisk behandling vid mild till måttlig depression. Om du känner dig nedstämd under en ihållande period så är det alltid bra att vända dig till vården för att få hjälp, säger AnnaCarin Magnusson.

Så funkar det i hjärnan

– Dopamin, noradrenalin och serotonin är tre signalsubstanser som påverkas positivt av motion. Vad gäller depression vet vi att neurotransmittorerna, som hjälper dessa ämnen att nå fram, har en viktig funktion. Moderna mediciner bygger på att påverka just fria halter av serotonin och noradrenalin i nervsynapserna.

Ett positivt kretslopp

– Träning leder ofta till att du kommer hemifrån, möter människor, är social och känner dig duktig och stark. Det här är komponenter som vi jobbar med i KBT-terapier mot depression.

Tips! Du behöver inte gå på spinning om du inte känner för det. Det är pulshöjningen som är nyckeln till de fina effekterna på vår psykiska hälsa. En rask promenad, dans hemma framför tv:n  eller lite joggning funkar också bra. Huvudsaken är att motionen blir av!

LÄS OCKSÅ! Anders Hansen: Exakt så här ska du träna (för alla må bra-effekter)

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Köp 6 nr av amelia - få rengöringsborste och hudvård. Läs mer!