Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Jessica Almenäs: "Så kom jag tillbaka efter utbrändheten"

Efter många tuffa kaosår gick hon in i väggen. Det blev början på en väg mot ett annat liv. Den nya ­Jessica tränar snällare, vilar mer och ­uppskattar tryggheten. För amelia berättar hon om vägen tillbaka efter kraschen, kärleken och njutfastan som håller henne i form.

”Sommaren innan jag gick in i väggen hade jag många halsinfektioner som jag aldrig blev av med. Och precis innan jag blev sjuk så kände jag att jag höll på att svimma i sändning en gång”
”Sommaren innan jag gick in i väggen hade jag många halsinfektioner som jag aldrig blev av med. Och precis innan jag blev sjuk så kände jag att jag höll på att svimma i sändning en gång” Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Det är karantäntider, och vi träffas på en sömnig uteservering i Alvik strax utanför Stockholm. Jessica Almenäs lyser upp hela centrum – lätt solbränd, osminkad och sportigt klädd. Det är tydligt att hon inte är en av dem som har fastnat i streamingtjänsternas sköna värld under pandemin.

– Men i början så soffade jag till mig ­ganska rejält, faktiskt. Jag tror att jag blev lite deprimerad, jag slutade träna och satt bara i soffan och gjorde ingenting. Jag kände inte riktigt igen mig själv, berättar hon och beställer en kopp svart kaffe.

Vändpunkten kom på en basketträning några veckor senare, när Jessica skadade menisken i ena knät. Rehabträningen fick henne att komma igång med träningen igen.

– Jag bestämde mig för att göra det bästa av det, så jag började promenera varje dag. Jag började även styrketräna för att bygga upp knäet och hela kroppen. Nu känner jag mig vid gott mod igen. Jag behöver hålla mig i form för att må bra.

Är karantäntillvaron mest mysig eller jobbig?

– Det är både och, tycker jag. Visst är det härligt att få tid tillsammans, men ibland så går man varandra på nerverna när man är så nära hela dagarna. Både jag och min sambo har jobbat hemma, och min äldsta sons högstadieskola har varit stängd så han har pluggat hemifrån. Och så ringer förskolan, mitt i allt, och säger att jag måste hämta Sam för att han är lite snorig – ungefär så har det sett ut.

Vi träffades på facebook och började chatta med varandra

Sam är familjens minsting, som Jessica har tillsammans med sin pojkvän och sambo Patrik Fahlgren. De blev ett par för fem år sedan, och två år senare föddes Sam.

Hur träffades Patrik och du?

– På facebook! Vi hade gemensamma vänner och jag hade sett honom på en kompis instagramkonto. Jag tyckte han var söt så jag stalkade honom lite, och så började vi chatta. Patrik var handbollsproffs i Tyskland då, så det dröjde en ganska lång tid innan vi sågs i verkligheten. Vi chattade länge innan och lärde verkligen känna varandra genom att skriva fram och tillbaka. När vi väl träffades så hade vi verkligen pratat om allt, och jag tror att det var jättebra. Sedan, i början av förhållandet, träffades vi på olika platser i Europa på grund av hans jobb. Ibland sågs vi i Köpenhamn, ibland i Berlin. Det var jättemysigt. 

Jessica och Patrik med Jessicas söner Jack och Dylan och deras gemensamma son Sam.
Jessica och Patrik med Jessicas söner Jack och Dylan och deras gemensamma son Sam. Foto: KARINA LJUNGDAL / TT

Hur är det att vara småbarnsmamma som 40-plussare, jämfört med att vara en betydligt yngre mamma?

– Det är ganska stor skillnad på att vara mamma nu och då. Jag var 29 när jag fick mitt första barn, och då var jag mitt i karriären. Jag hade inte riktigt tid och ro att njuta av mammatillvaron, det var mer att ”Jaha, nu fick jag barn och då får han hänga på i mitt liv”. I efterhand kan jag ångra det lite, men samtidigt – vad skulle jag göra? Nu är det mycket skönare. Jag är på en trygg plats med mitt jobb, där jag kan vila lugnt i att jag inte behöver kämpa och konkurrera på samma sätt. Därför är det mycket mysigare att vara mamma nu, jag har dessutom betydligt mer ledig tid.

Du har ju också erfarenhet av att ha barn med olika män. Är det stor skillnad?

– Ja, det är ju kanske inget ideal att ha barn med tre olika män, haha. Men den tredje är bäst! Och visst är det stor skillnad, men det beror mycket på att jag är på ett annat ställe i livet. När jag var ihop med mitt äldsta barns pappa så hade karriären precis börjat ta fart. Vi jobbade båda jättemycket, så förutsättningarna var inte de bästa och det var nog därför som det inte funkade. Med mitt mellanbarns pappa så pendlade jag till Norge var tredje dag ... Jag höll på att gå sönder. Med sådana erfarenheter känns det så lyxigt att bo med min sambo i en villa där alla har plats och vi har gott om tid. Det är obeskrivligt skönt. 

Jessica, Patrik och barnen bodde tidigare i en lägenhet i Stockholms innerstad, men nu har de lämnat citylivet för en behaglig tillvaro i Brommas grönskande villaidyll. 

– Patrik och jag säger till varandra varje dag att flytten är det bästa vi har gjort. Man kan bara gå rakt ut genom dörren när man vill – vi älskar den friheten. När det är fint väder så sätter vi oss ute och dricker kaffe. Barnen spelar handboll, fotboll och basket i trädgården … 

Livet i villaidyllen passar Jessica. – Flytten är bland det bästa jag har gjort, säger hon.
Livet i villaidyllen passar Jessica. – Flytten är bland det bästa jag har gjort, säger hon. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Ni verkar vara en sportig familj. Tränar ni ­tillsammans?

– Mina stora barn följer gärna med till utegymmet. Jag tränar mycket där, särskilt så här i coronatider men även annars. Min äldsta son följer med när jag springer ibland, och när jag gör yoga så ska alltid Sam vara med och härma mina övningar.

Hur hittar du träningsmotivation när det tar emot?

– Jag sätter mål. Ibland är det prestationsmål, som till exempel att springa ett maraton. Jag har sprungit fem stycken, och då har jag ofta bestämt ett halvår eller år innan och gjort upp en träningsplan, då har jag något att se fram emot. Det är väldigt motiverande. Jag springer gärna på någon kul plats i världen, och hittills har jag sprungit maraton i Honolulu, Auckland, Kassel, Buenos Aires och Big Sur.

– Häftigast var nog Big Sur. Att springa där längs vattnet på Highway 1 och känna igen sig från alla filmer, det var helt fantastiskt.

Att genomföra ett maraton kräver inte bara att man är i fysisk toppform. Det där som brukar kal­las ”pannben” i idrottssammanhang – den mentala styrkan – är en minst lika viktig faktor för att klara en sådan utmaning. Och Jessica har sannerligen pannben av stål.

– Jag är inte rädd för att bli trött eller för att det ska göra ont. Det har jag lärt mig genom basketen, jag spelade ju på elitnivå i flera år. Vi tränade i princip varje dag, två gånger om dagen, och körde fullständigt slut på oss själva. Basketen lärde mig att det finns krafter kvar även när man verkligen inte tror det, förklarar hon.

Utmattningen smög sig på mig under en längre tid

Den där kraften och styrkan har varit en ­tillgång som har hjälpt Jessica att klättra i karriären och bli en av Sveriges mest uppskattade tv-personligheter. Men den har också varit en förbannelse, som fått henne att köra slut på sig själv så till den grad att hon blev svårt sjuk. För sex år sedan gick hon in i väggen. Stenhårt och i direkt­sändning.

– Men det hände inte över en natt, det smög sig på mig under en lång tid. Jag jobbade på TV4 och det var Let’s dance på fredagen, Nyhetsmorgon på lördagen och sedan direkt till travstudion. Morgonen därpå skulle man upp klockan 04.00 och köra Nyhetsmorgon söndag ... På en helg kunde jag inse att jag hade sänt 15 timmar live! Det är ganska sjukt. Och så där rullade det bara på. Dessutom pendlade jag till Norge varannan vecka, där mellansonens pappa bor. Jag åkte dit med sonen, lämnade honom, åkte hem och hämtade honom igen veckan därpå ...

Fick du några varningssignaler?

– Ja, många. Sommaren innan jag gick in i väggen hade jag många halsinfektioner som jag aldrig blev av med. Jag tog tre penicillinkurer, men det hjälpte inte. Och precis innan jag blev sjuk så kände jag att jag höll på att svimma i sändning en gång, siffrorna bara dansade på skärmen och jag lade mig ner efteråt. Jag hade hjärtklappning och skakade i hela kroppen. Jag var helt väck! 

När Jessica kom tillbaka till jobbet igen så kraschade hon. Vänsterhanden slutade att fungera och hon pratade sluddrigt och osammanhängande. Som så många andra som upplevt samma sak var hon säker på att hon hade drabbats av en fysisk sjukdom och att hon var nära döden.

– Jag trodde att jag hade fått en stroke. Mina kollegor skickade mig till en läkare direkt. Han sa att jag hade utmattningssyndrom och jag blev omedelbart sjukskriven. Prognosen jag fick var att jag skulle stanna hemma i några månader, minst.

Hur kändes det?

– Jag blev så lättad, att någon äntligen bromsade innan jag körde mig själv rätt in i … ja, jag gick ju in i väggen ... Men jag hade väl bara fortsatt att stånga huvudet i väggen, om och om igen, om jag inte hade blivit stoppad. Jag minns hur jag gick ut därifrån och bara grät, grät och grät. Det var oklart om jag grät för att jag var lättad eller ledsen. Sedan ringde jag min chef och sa att jag var sjukskriven. Jag åkte raka vägen hem, lade mig i sängen och sov – och det var så skönt!

Efter kollapsen var Jessica helt slut. Dagarna tillbringade hon hemma i sängen.

– De första månaderna är helt svarta, jag minns inte särskilt mycket från den tiden. Fokus var att få iväg barnen till skolan, sedan gick jag hem och sov. Jag sov mycket på dagarna. När barnen kom hem igen så skulle jag få i dem mat, det var ungefär allt jag klarade. Jag orkade varken titta på tv, läsa böcker eller träffa folk. Jag var tvungen att stänga av allt. 

Träning är en del av vardagen, men passen är lite lugnare numera.
Träning är en del av vardagen, men passen är lite lugnare numera. Foto: Instagram

Det dröjde innan Jessica, som var van vid att träna mycket och målmedvetet, kunde börja med mer pulshöjande aktiviteter. 

– Jag sa till min läkare att jag skulle träna till maraton, men att jag inte orkade springa. Han bara tittade på mig och sa att det där får du lägga ner. Det tar ett tag innan man fattar att man måste tänka om helt, med allt. Det enda jag kunde göra under den första tiden var att ta korta promenader. Men efter tre månader började jag yoga, och det var superbra! 

– Jag hittade något pass på nätet och körde hemma. Genom yogan fick jag till andningen, då hade jag ro att göra de där andningsövningarna som jag lärt mig i min stressterapi. Det var lättare att fixa dem när jag gjorde något annat samtidigt. 

Jessicas väg tillbaka från utmattningen gick via vila, terapi och yoga. Hon lärde sig att säga nej och prioritera. Sakta men säkert blev hon sig själv igen.

Känner du dig återställd idag?

– Nej, jag är inte som jag var innan, det blir jag kanske inte heller. Jag har svårt att koncentrera mig längre stunder, och jag blir trött ganska snabbt och tappar lätt fokus. Men jag jobbar på, det känns kul och det går bra. Jag vet när det är dags att vila, jag lyssnar mer på min kropp nu.

En av Jessicas energikällor är det återuppväckta intresset för basket. Hon gick basketgymnasium och spelade på elitnivå i flera år. 

– Jag har saknat basketen jättemycket, men inte riktigt tänkt att det finns något lag för mig. Jag kan ju inte spela med 18-åringar, liksom. Men hösten efter att Sam hade fötts så hittade jag ett lag för tjejer som hade spelat tidigare. Ingen av oss kände varandra innan, och nu har vi blivit ­jättebra kompisar. På helgerna har vi matcher och så är det träning två gånger i veckan. Ibland är det lagfest, och vi brukar även ses och ta en ­promenad eller äta middag ihop.

Med basketlaget: – Vi har blivit bra kompisar och umgås även när vi inte spelar.
Med basketlaget: – Vi har blivit bra kompisar och umgås även när vi inte spelar. Foto: Instagram

Kan det vara svårt att träffa nya kompisar när man är känd?

– Ja, det har varit ganska svårt för mig. Men det är jag som har tyckt att det har varit jobbigt! Jag har varit väldigt avskärmande. Skolgrejer när föräldrar ska samlas har till exempel känts jättejobbigt, jag blir lite folkskygg och inbillar mig att ingen vill prata med mig. Jag blir lätt osäker och tycker att alla andra verkar ha trevligt, medan jag hamnar utanför. Men min sambo är extremt social och har börjat pusha mig lite i sådana här sammanhang. 

Har det hjälpt?

– Ja, jättemycket! Nu har jag börjat förstå att allt inte handlar om mig, haha. Sedan jag slutat att vara så där har jag fått nya kompisar. Inte bara på basketen, jag har också blivit kompis med några föräldrar som har barn på samma dagis. Vi har börjat umgås med varandra, och det är så kul.

Vid tiden för vår intervju så har en rad kändisar hakat på 16 weeks of hell-utmaningen, ett stenhårt diet- och träningskoncept. Men det är ingenting för Jessica.

– Nej, jag kan absolut inte vara så sträng mot mig själv! Jag är en livsnjutare som älskar god mat och dryck. Jag dricker väldigt gärna champagne och goda viner, och jag vill verkligen inte begränsa mig. Men efter 40 så sätter all god mat sig på kroppen, även om man tränar. Så när min kille slutade sin handbollskarriär började vi med 5:2. 

Hur lägger ni upp det?

– Två dagar i veckan är vi lite stränga och lever på 500 kalorier med Viktväktarsoppor och något ägg till mellanmål, och resten av veckan så äter vi som vanligt. Min sambo går ner i vikt genom att leva så här. Jag gör inte det, men jag håller vikten, och så kan jag äta som jag vill de andra dagarna. Jag äter ju mer godis än han, så det är nog därför jag inte går ner. Men jag går i alla fall inte upp, och då känns det helt okej. Man behöver hitta något som man kan leva med, och det här funkar för mig. Jag gillar att fasta, så 5:2 är perfekt.

Förutom att spela basket, leva familjeliv i villan och njuta av god mat och bättre bubbel så har Jessica även funnit harmoni i att rabbla affirmationer.

– Det låter så fånigt, men på kvällarna när jag har svårt att sova så kör jag mina affirmationer. Jag har en ramsa i huvudet som jag går igenom, det kan till exempel vara ”Jag är en sån som har tur, jag är en sån som har tur”, för jag har tidigare ofta intalat mig att jag är en människa som har otur. Andra affirmationer brukar vara ”Jag är en bra mamma” och ”Jag är duktig på mitt jobb”. När jag hade hållit på med det där i en vecka så hade jag plötsligt tur hela tiden! Men jag tror ju inte att det beror på några magiska krafter i universum eller så, utan allt sker nog i vår hjärna. 

Jessicas träningsvecka

Promenaderna: Jag promenerar i en timme varje dag. Det är raska promenader, jag går så snabbt att jag får upp pulsen. Om jag har ett möte i stan så går jag till och från mötet. Det är också bra så här i coronatider. När jag började springa igen för några veckor sedan märkte jag att promenaderna hade gett mig bra kondition. Jag hade inte sprungit på flera månader men orkade ändå åtta kilometer.

Löpningen: Två dagar i veckan springer jag istället för att promenera.

Styrketräningen: Jag styrketränar på utegymmet. Oftast kör jag korta pass, 20 minuter räcker bra. Det kan vara tre set med tre övningar i varje. Kontinuiteten är viktigare än att passen är långa och kvalitativa.

Yogan: Om jag inte hinner till utegymmet så kör jag en halvtimme yoga. Jag brukar få in ett par yogapass i veckan.

Jessica Almenäs

Ålder: 44.

Familj: Sambon Patrik ­Fahlgren och barnen Jack, 15 (med tv-profilen Johan Edlund), Dylan, 11 (med norske ­hoppryttaren Tony André Hansen), och gemensamma sonen Sam, 3.

Bor: I Bromma.

Gör: Är programledare på Kanal 5. Driver företag med sin kille.

Aktuell med: Programmen Superstars på hemmaplan och Vem kan slå Anja och Foppa. Träningspodden med Lofsan.

LÄS OCKSÅ! Jessica Almenäs: ”Jag har skapat kaos i mina relationer för att må bra”