Jenny om sitt civilkurage: "Jag stoppade en främling från att ta sitt liv"

Foto: Jezzica Sunmo

Mannen skulle precis hoppa från bron när Jenny Burman kom rusande och lyckades övertala honom att klättra ner. Mötet med främlingen förändrade inte bara hans, utan även hennes, liv.

Ämnen i artikel:

Det är en kväll i augusti. Jenny Burman har ätit middag med en kompis inne i stan och promenerar hem genom Stockholm. Hon har precis nått Västerbron när hon ser en man parkera sin cykel uppe på krönet. Jenny noterar honom men tänker inte mer på det.

– Det är ju många som stannar där för att ta bilder.

Men när hon tittar nästa gång har situationen förändrats. Mannen har klättrat upp på broräcket. Trettio meter nedanför finns vattenytan, kall och hård.

– Jag blev jättestressad och förstod att det var bråttom. Jag vet att jag hann tänka att han inte får hoppa framför mina ögon.

Jenny, som befinner sig på andra sidan bron, sicksackar mellan bilarna över den fyrfiliga vägen. Väl framme ställer hon sig bredvid honom. Situationen känns absurd.

– Vad säger man ens till en person som vill avsluta sitt eget liv? Jag sa i alla fall: ”Jag tror inte att du ska sitta där uppe för du kan ramla ner.”

Mannen Jenny såg ville inte leva längre

I efterhand har hon funderat på kom­mentaren. Att den känns banal och lite dum i förhållande till situationens allvar.

– Då vände han sig mot mig och svarade: ”Vet du, det är så att jag har tänkt och jag vill inte leva längre.”

Vad säger man ens till en person som vill avsluta sitt eget liv?

Jenny frågar försiktig vad det är som har hänt och mannen berättar. Att han varit mitt uppe i karriären, haft en betydelsefull post men sedan gått rakt in i väggen. Förlorat sitt arbete, familj och vänner. Kämpat i ensamhet när paniken kommit krypande.

– Sedan sa han att han bara har en vän kvar och att han inte vill vara till belastning för honom. Det var så himla sorgligt.

Medan Jenny står där bredvid mannen fortsätter livet på bron. Bilar och män­niskor passerar i en stadig ström, men Jenny lägger knappt märke till dem.

– Jag var totalt koncentrerad på honom.

Efter ett tag lovar mannen att komma ner på ett villkor: Jenny får absolut inte ringa polisen. Mannen är rädd att de ska ta honom till psykakuten.

– I det läget lovar man ju vad som helst. Han klättrade ner och vi satte oss med ryggen mot räcket och fortsatte prata.

Polisen dyker upp och hjälper mannen

Tillsammans försöker de ringa mannens kompis men han svarar inte.

– I det här läget började jag få svårt att kontrollera mina egna känslor och jag minns att jag funderade på om jag skulle bli tvungen att ta med honom hem.

Men det behövs inte. En förbipasserande har ringt polisen som dyker upp en liten stund senare. Innan mannen sätter sig i polisbilen kramar han och Jenny om varandra. Mitt på Västerbron står två vilt främmande människor som precis delat en ofattbar upplevelse. Hon har räddat livet på honom, men vet inte ens vad han heter.

– Han bad om ursäkt för att han dragit in mig i allt och jag sa något futtigt i stil med: ”Jag hoppas det går bra för dig.” Det fanns verkligen inga ord i ett så utsatt och hjälplöst läge. När polisen åkt står Jenny kvar. Det är först nu som chocken slår till med full kraft och hon börjar gråta och skaka i hela kroppen. Men det är också nu hon märker att hon inte är ensam. Runt henne står en hel hop människor som skyndar fram.

– Någon ledde mig av bron och jag ringde en kompis. Det var så otroligt läskigt att gå in i främmande män- niskas mörker på det viset och jag behövde verkligen få prata med en vän.

Jenny tänker mycket på mannen efteråt

– Jag gick och spanade efter honom, tänkte att han kanske bodde i närheten.

Hon återgår till jobbet som konsult och vardagen rullar på, men ändå är det något med händelsen som hon inte kan släppa. Känslan av att vilja jobba för ett samhälle där vi hjälper varandra växer sig allt starkare.

– När jag började märka att samhällsklimatet blev allt hårdare fick jag ytterligare en drivkraft att lyfta det jag gick omkring och tänkte mycket på, att ett tryggt samhälle är ett samhälle där vi ställer upp för varandra.

Startade podcasten Slumpens hjältar

För att göra något konkret av den känslan startade hon Slumpens hjältar, en podcast om civilkurage där hon lyfter fram personer som varit på plats när det gällt och som ingripit, ibland med risk för sitt eget liv.

– Syftet med podden är att få fler att våga och vilja ingripa. Jag tror att ju mer vi pratar om civilkurage och så att säga konsumerar civilkurage, desto mer inställda blir vi på att agera om vi hamnar i en liknande situation själva.

I dagsläget har Jenny, förutom podden, också startat ett företag som driver den här typen av frågor. Hon föreläser, samarbetar med företag och planerar som bäst en kampanj i skolor för att lära unga hur de ska agera om de kommer till en olycksplats.

– Jag vill jobba för att civilkurage ska få en upphöjd status i samhället, att vi hyllar och lyfter fram personer som ingriper. Det finns en superkraft i civilkurage, och den känslan vill jag hjälpa till att sprida.

Varifrån kom din egen superkraft som fick dig att ingripa den där augustikvällen på bron? 

– Jag vet inte riktigt, jag fick bara en så otroligt stark känsla av att jag måste dit. Och utan den här händelsen hade jag inte varit där jag är idag. Jag och mannen som tänkte hoppa har inte haft någon kontakt sedan den där kvällen, men varje gång jag går över Västerbron tänker jag på honom. Det är helt ofrånkomligt.

 

Civilkurage-skola: Lär dig ingripa! 

Att visa civilkurage handlar inte (bara) om att rädda livet på någon. Amelias civilkurageskola hjälper dig att gå från fegis till hjälte.

1. Börja med att uppmärksamma din omgivning. Lägg undan telefonen och se dina medmänniskor så lägger du lättare märke till när du kan behöva ingripa.

2. Konsumera civilkurage, låt dig alltså inspireras av personer som visat mod. Då ökar sannolikheten att du kommer att vidta åtgärder om något inträffar i din närhet.

3. Gå en utbildning i livräddning så att du kan känna dig säkrare den dag olyckan är framme.

4. Om skarpt läge uppstår: Börja med att göra en bedömning av situationen. Finns det risk för din egen säkerhet? Kan du i så fall ta hjälp av någon i din närhet eller är det bäst att larma polisen? Utsätt dig inte för onödig fara.

5. Bli medveten om den så kallade åskådareffekten. Det innebär att ju fler personer som finns i närheten när något farligt händer, desto mindre är sannolikheten att någon ingriper. Civilkurage brukar däremot smitta. Om någon vågar säga ifrån är det alltså stor chans att andra hakar på.

Vad kan jag göra om... 

... jag hör någon säga något rasistiskt på bussen?

– Gå fram till personen, säg att det inte är okej. Försök hålla dig lugn, möter du påhoppet med aggression blir det ofta värre. Sätt dig bredvid den som är utsatt och visa att du tar ställning för hen.

... en kollega blir utsatt för mobbning på arbetsplatsen?

– Bekräfta att du ser vad som pågår och berätta för den utsatta att du backar hen. Föreslå att ni kan gå till chefen eller HR-avdelningen tillsammans och prata om situationen.

... jag misstänker att min granne blir misshandlad?

– Ring alltid polisen om du misstänker brott. Om du hör konstiga ljud kan du ringa på och fråga om allt står rätt till. Du kan också stanna personen i trappan och säga att du hör en del genom väggarna och fråga om allt är okej.

... jag ser en berusad bilist som tän­ker sätta sig bakom ratten?

– Försök avstyra att personen sätter sig i bilen. Har du möjlighet att ta nycklarna? Om du inte lyckas hindra personen från att åka så försök fota registerplåten och ring polisen.

Polisen: ”Folk filmar istället för att ingripa” 

Vid ett flertal tillfällen har polisen uppmärksammat att folk filmar istället för att hjälpa till vid en olycksplats. Kjell Lindgren är presstalesperson för polisen i Stockholm.

Vad tycker du om det här beteendet?

– I de allra flesta fall är människor benägna att hjälpa till vid brott och olyckor. Ibland kan det till och med vara bra att en händelse filmas om polisen får direkt tillgång till materialet, säger han.

– Men om syftet bara är att lägga ut på sociala medier eller tipsa pres­sen tycker jag att man skor sig på andras olycka. Där får man ifråga­ sätta beteendet etiskt. En publicering riskerar att skada våra utredningsmöjligheter som gör att bevisläget mot en eventuell gärningsman försvagas.

– Att som första och kanske enda åtgärd filma ser jag, om det sker med omdöme, i så fall som att man vill hjälpa till och vittna, inte sprida materialet vidare.

 

Läs också: Sluta oroa dig – fem knep för att sluta älta saker 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 200 000 kvinnor – läs amelia! Se erbjudande!