– Jag kommer aldrig att vara tacksam för cancern

Frida Darell är 157 cm i strumplästen. Men inuti har hon vuxit en halvmeter på ett år. Det senaste året då hon har varit sjuk i svår cancer har gett henne insikter som ingen 25-åring vill ha. Nu är hon frisk och har precis firat kampen mot döden med en jättelik fest.

Text: Agneta Slonawski Foto: Jerker Andersson   

– Ända sedan jag blev sjuk har min familj och mina släktingar här i Spekeröd sagt att när du blir frisk skall vi ha världens största fest.

Den festen har hon visualiserat åtskilliga gånger under den senaste tiden. Framför sig såg hon en minnesvärd tillställning. Och så blev det. I en vackert inredd lada på landet välkomnade Frida Darell nyligen inte mindre än 120 inbjudna gäster. Mot slutet av kvällen överraskade hon gästerna med en inhyrd eldslukare. Själv gick hon omkring och mös och kände sig lycklig över att få finnas tillsammans med alla släktingar och vänner som visat sitt stöd under det år då hon förtvivlat kämpade mot Hodgkins sjukdom, en lymfkörtelcancer som oftast drabbar unga människor.

– Jag har alltid varit bra på att leva, men nu är jag jäkligt redo att ta tillbaka mitt liv, och lite till, säger Frida Darell som hunnit bli 26 år och mycket medveten om att trots att hon blivit friskskriven, så kommer det att ta sin tid innan hon är helt fit for fight igen.

På kylskåpet hänger ett färgfotografi med en stort leende Frida. De mörka hårlockarna väller över en gräsmattgrön polotröja. Det togs två månader innan hon blev sjuk. Då arbetade hon fortfarande med att föreläsa mot rasism i skolorna. Och så kunde det ha fortsatt om hon inte överfallits av en obändig trötthet för snart två år sedan. Hon visste inte riktigt vart hon skulle vända sig, utan gick till närmaste vårdcentral.

– Då var jag så trött att jag var tvungen och vila när jag gjorde enkla saker som att diska, berättar Frida.

Eftersom läkarna trodde att hon hade sköldkörtelinflammation medicinerades hon med voltaren. Men svagheten i kroppen, som gjorde att hon fick sätta sig och vila efter de enklaste vardagsgöromål, ville inte försvinna. Så småningom fick hon  långvarig feber och fick cortison i flera månader. Vid det laget försökte hon hjärntvätta sig själv genom att följa ett mantra som lät: ”Jag är inte sjuk, jag är inte sjuk”, och satte upp lappar i hela lägenheten, där det stod: ”Jag är frisk!”.

Efter en rejäl undersökning på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, blev hon till slut inlagd akut efter att man hittat en tio centimeter stor elakartad tumör, placerad mellan hals och hjärta.

Hennes mamma var på plats och grät stilla. Frida minns att hon frågade läkaren om hon skulle dö och om hon kunde åka till Afrika och informera om HIV och Aids som planerat.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 200 000 kvinnor – läs amelia! Se erbjudande!