Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

-Jag har upplevt två mirakel

När Isobel Hadley- Kamptz blev gravid kunde ingenting gå fel. Men dottern Stella var sjuk, och kunde inte leva. Om sorgen att föda sitt döda barn och om ynnesten att få vänta ett nytt, skriver hon i sin nya roman. Som också är en berättelse om kärlek som övervinner det allra svåraste. 

 Av: Maria Leijonhielm

Foto: Louise Billgert

För någon tid sedan var Isobel Hadley Kamptz, 30, och hennes man på middag hos några vänner. Till sist var bara de och fyra kvinnor kvar och samtalet gled in på kvinnornas jobbiga förlossningar. De hade tagit flera dygn, sprickbildningen var enorm, bedövningen hade inte funkat... Isobels man blev allt blekare, men inte Isobel. För henne är alla förlossningar där både mor och barn överlever helt okej. Den fysiska smärtan är ju trots sin styrka begränsad i tid.

I juni är det dags för henne att föda sitt andra barn.

För drygt tre år sedan höll hon Stella i sina uppvända handflator. Hon var död, aborterad i 19 veckan. Innan dess hade hon och hennes man försökt att få barn i tre år. 

Om tiden runt den omtumlande erfarenheten har Isobel skrivit en bok som just kommit ut: Jag går bara ut en stund. (Albert Bonniers förlag).

 Runt berättelsens kärna – sorgen efter barnet som inte fick leva – skissar Isobel med säker hand och skarp blick innerstadstillvaron för en grupp välbeställda 30-åringar i karriären. Bara det bästa är gott nog antingen det gäller val av vin eller semesterort. Att skaffa barn blir aktuellt först när de egna behoven och karriärerna är säkerställda. Den regerande chimären är att livet i stort som i smått går att kontrollera och planera.

Så när Isobel, åtminstone i boken, inte omedelbart blir gravid är det snudd på personlig kränkning.

I verkligheten sitter hon nu frodigt storgravid på ett nyöppnat franskt frukostkafé. Det är här i Vasastan i Stockholm hon bor med sin man, som hon träffade redan som 17-åring. Fortfarande är hon, som hon säger, djupt och innerligt förälskad i honom. 

Livet har mestadels varit snällt mot henne. Hon drivs inte av prestationskrav utan av lust, bland annat till det skrivna ordet.

Som liten läste hon det mesta hon kom åt och redan på gymnasiet skickade hon på kul in en debattartikel om amerikansk feminism till Svenska Dagbladet - som publicerades! Utan formell utbildning fick hon så i 20-årsåldern sommarvikariat på Dagens Nyheter, för att därifrån bli värvad som ledar- och kulturskribent på Expressen där hon fortfarande arbetar.

    – I nästan alla sammanhang har jag varit otroligt lyckligt lottad. Jag hade en lycklig uppväxt, jag har världens roligaste jobb, jag älskar min man. Allt har förstås inte varit lätt, men det har gått ungefär som jag har velat i allt stort och övergripande, säger hon.

 Så det var inte särskilt konstigt att hon tog för givet att hon snart skulle bli gravid då hon och hennes man tyckte att tiden var mogen. Hon var 24 år och borde vara på toppen av fertilitetskurvan så om det inte blev något den första månaden skulle det väl bli den andra eller den tredje.


Efter ett halvår var det inte så självklart längre och efter ett år gick paret igenom en graviditetsutredning. Det var inget fel på någon av dem var för sig, men av någon outgrundlig anledning passade de inget vidare för att få barn tillsammans.

Beskedet tog de med ro. Om de bara fortsatte att försöka skulle det nog gå bra till sist. Efter tre år och några tidiga missfall blev Isobel gravid. 

    – Trots att vi hade kämpat så länge kändes det fullkomligt självklart. Att säga att vi var glada räcker inte. Vi var som upplysta inifrån. När de första tio veckorna gått och risken för tidigt missfall var över var vår lycka total. Jag bars som av en gudomlig förvissning om att allt skulle gå bra.

Efter ytterligare nio veckor var det dags för den stora ultraljudsundersökningen. Förväntansfulla promenerade de blivande föräldrarna genom det vintriga Stockholm fram till Mödravårdscentralen. Det kändes som om de var på väg för att för första gången träffa sitt barn. I Isobels trygga förtröstan fanns inte en tillstymmelse av oro, när hon på skärmen såg det lilla barnet hopkrupet i livmodern. Men barnmorskan sa att hon inte såg allt riktigt ordenligt och gick för att hämta en läkare. Inget att oroa sig för, var det något fel på deras barn så var det säkert helt försumbart. Att livet i hennes mage inte var livsdugligt fanns inte i Isobels föreställningsvärld. 

Men det halvgångna fostret (läkarnas ordval), hade inga lungor. Medan det låg i livmodern fick det syre och näring, men så fort navelsträngen kapades skulle det dö.

Missbildningen, cystisk lunga, är så ovanlig så knappt ens läkare känner till den.

Fanns det något val?

Efter ett overkligt dygn tillbaka till sjukhuset. Först tabletter för att döda fostret, sedan andra för att sätta igång förlossningen. 

Och så låg hon där två handflator lång med sitt fina babyansikte, sin lilla trubbiga näsa, de pyttesmå händerna och fötterna. Hon fick heta Stella.

    – Denna upplevelse är inget jag kan önska någon annan, men jag kan inte säga att jag själv hade velat vara utan den. Hur vidriga omständigheterna än var så har hon funnits och vi älskade henne. Det bisarra var att det i den stora olyckan fanns små, små flikar av lycka. 

Det är en nåd att få känna en sådan osannolik stor kärlek, att få se och hålla sitt barn. 

Isobel och hennes man sörjde sin flicka, men sorgen var inte outhärdlig. Det som hade hänt hade hänt, de tröstade varandra och livet gick vidare.

Men visst var det jobbigt att hon inte blev gravid snabbt igen. Den sjätte månaden som hoppet grusades kom det oväntade sammanbrottet. Den ångest och vånda som lurat i Isobels inre vällde över henne med en väldig kraft. 

Hon föll ner i en djup depression, slutade sova och stängde av kontakten med sin man.

    – Han kunde inte hjälpa mig. Att vi tappade vår närhet var fasansfullt. Aldrig tidigare hade det hänt att vi inte nådde fram till varandra. Jag kunde inte ta emot hjälp eller omtanke från någon annan heller. Ville bara ignorera att det var som det var. 

När en kollega till Isobel berättade att hans fru blivit gravid bara två månader efter det de hade gift sig, kunde hon inte gratulera från hjärtat. Den enda äkta känslan var djup avund.

    – Jag tappade helt förmågan att glädjas åt andras lycka. Jag blev hård och kall och elak. Att känna sig så är förgiftande och jag hatade mig själv. För att slippa vara hemma i tystnaden gav jag mig ut på stan, satt på krogen, träffade nya människor. Främmande var lättare att möta än de som faktiskt kände mig. 

    – När jag var som mest deprimerad och apatisk började jag att skriva. Allt i boken har inte hänt i verkligheten, men känslomässigt är allt sant.

Isobel avskydde att tänka på sig själv och att älta sin olycka. Men kvinnan i boken – som bara nästan var hon – tyckte hon om att tänka på och att skriva om. Långsamt lättade depressionen. 

Främst skrev Isobel för sin egen skull, men när manuset efter ett knappt halvår var färdigt lämnade hon det till en vän att läsa igenom. Var det kanske värt att publiceras? Det tyckte vännen och uppmuntrade henne att gå till ett förlag. Och på den fronten var livet lika generöst som det brukade: antaget!

– All min ångest och svärta hade jag hällt ner i texten och jag kände en otrolig lättnad när jag lämnade den ifrån mig. Jag var färdig. Det hade blivit en roman, var inte bara jag längre. 

Det som inte finns med i romanen är förstås vad som hände när den var färdigskriven: 

När Isobel hade lämnat depressionens stumhet växte den gamla närheten mellan henne och mannen fram på nytt. Båda ville fortfarande ha barn, men de hade inte bråttom, ville inte forcera. De tänkte att den dag de vara mogna för det, skulle de försöka med provrörsbefruktning. 

I höstas blev Isobel så oväntat gravid. När den första euforiska känslan av att vara del i ett mirakel hade lagt sig, tog oron över. Isobel gick i samtal hos en psykoterapeut för att få hjälp med att våga tro att det den här gången skulle gå bra. Men ända fram till 20 veckan sa hon om vi får barn, inte när vi får barn.

– Det är klart att jag fortfarande är orolig, men det är något helt annat än att vara övertygad om att det kommer gå fel. Nu tycker jag att jag har varit med om två mirakel. Det ena är att jag är gravid igen, det andra är att min man och jag har fortsatt att älska varandra. Det trodde nog ingen av oss, när allt var som värst.

Isobel Hadley- Kamptz

Familj: Man, samt sonen Sasja, 5 månader.

Bor: Stockholm

Gör: Författare och skribent

Isobel skriver om sorgen att förlora sitt barn i romanen "Jag går bara ut en stund"