"Jag drack för att bli redlös – det var skönt att inte behöva tänka"

För många människor med alkoholproblem krävs det att nå en ”lägsta punkt”, att slå i botten för att till slut få insikt. För

 Odette var en sådan när hon skulle ha födelsedagsfest.

Jag reagerade annorlunda på alkohol än mina kompisar – jag drack tills jag stupade

Hon hade bjudit in alla sina kompisar. Lägenheten var full av folk. Men hon mådde dåligt och hällde i sig alkohol. Kvällen slutade i katastrof. Odette bad alla gästerna att dra åt helvete. Gjorde slut med vännerna.

– Dagen efter kom jag bara ihåg några glimtar av det. ”Varför ringer ingen och tackar för festen?” undrade jag. Men det var ingen som ville ha med mig att göra. Jag fick panikångest.

Odette, 29, har lätt för att sätta ord på något som är oändligt svårt. Allt det som ledde fram till att hon var tvungen att göra upp med alkoholen vid 23 års ålder. Hon är varm, lätt att prata med, men har också en skärpa i blicken.

Odette halkade snett tidigt. Hennes pappa var sträng och det var ofta konflikter hemma. Hon hade koncentrationssvårigheter, och i skolan hade hon behövt hjälp och stöd. Istället utsågs hon till hackkyckling av sin lärare. Blev särbehandlad, placerad med ryggen mot den övriga klassen. Hon försökte slå larm, men fick höra att hon inbillade sig.  Odette hittade kompisar bland dem som också var ”struliga”.

– Det är lätt att man tilldelas en roll och fastnar i den. Jag var det svarta fåret, både i skolan och i familjen. Jag var bäst på att vara sämst.

Alkoholdebuten kom tidigt.

– Jag reagerade annorlunda på alkohol än mina kompisar. Jag drack utan kontroll, tills jag stupade. Flera gånger var jag nära att kvävas av mina egna spyor. Jag visste inte ens att man kunde dricka alkohol för att det var gott, jag drack för att bli redlös. Det var skönt att inte behöva tänka. Det kom mycket jobbiga känslor, jag blev ledsen och arg, och när jag började dricka kunde jag inte sluta, säger hon.

Är du orolig för ditt drickande? Här kan du få hjälp och stöd

Hon var rödhårig, knubbig, blev retad i skolan och kände aldrig att hon passade in. En dröm om revansch formades. Hon skulle bli blond och smal ”som en barbiedocka”, bli omtyckt. Ätstörningar, och behovet av alkohol, blev en del av Odettes vardag.

– När jag var i 20-årsåldern började folk ta avstånd från mig när jag drack. Det var alltid så mycket drama. Jag kunde bli arg, ledsen och hamna i slagsmål. Så jag började dricka i smyg. Dricka vin innan jag träffade någon, och sedan låtsas att jag inte hade gjort det.

Även för sig själv förnekade hon hur mycket det faktiskt var.

– Jag drack väldigt snabbt, eftersom jag inte ens tyckte om smaken. Det var effekten jag ville åt. Det kunde vara tre liter vin på en kväll. Ironiskt nog jobbade Odette inom vården.

– Jag har alltid jobbat som behandlare i slutenvården inom psykiatrin. Jag har gömt mig bakom mitt yrke. ”Jag jobbar med att hjälpa människor, så jag är inte sjuk.”

Idealbilden av tjejen hon ville vara satt kvar i huvudet, och Odette pressade sig hårt för att nå dit. Hon förvägrade sig själv mat, kämpade sig in i de rätta kretsarna. Det blev viktigt att komma in på nattklubbarna vid nöjesmeckat Stureplan i Stockholm.

– Det var en känsla av bekräftelse och makt när jag kände vakter och fick gå före i krogkön, säger hon och gör en road grimas.

Varje fylla var som att spela rysk roulette

Det var det här hon hade drömt om, när hon var utstött i skolan. Men kaoset inombords bara växte. Nätterna på Stureplan var sällan bra.

– Jag hamnade i bråk med vakter och blev utslängd från ställena. Jag fick gå tillbaka till nattklubbar och be om ursäkt.

Ändå fortsatte hon att komma tillbaka, gång på gång.

– Det var så viktigt att vara någon, fast jag egentligen inte var någon.

Samtidigt var hon livrädd för sitt beteende. Att inte kunna lita på sig själv när hon drack.

– Jag kämpade i flera år med att försöka kontrollera det. Alltså inte mängden som jag drack, utan beteendet, vilket var omöjligt.

Varje fylla var som att spela rysk roulette. Mest märkbart blev det vid en New York-resa, som kunde ha kostat Odette livet. Via sina kontakter hade hon fått vip-armband till en klubb där mängder av svenska och internationella housestjärnor festade.

– Jag var jätteberusad och väck. När jag gick ut och rökte kom det fram två män och sa att de var chaufförer åt en stor stjärna och skulle köra mig till efterfesten. Jag var så berusad att jag gick på det, säger hon och fortsätter:

– Jag satte mig i bilen och drack någonting. Blev drogad. De hade gett mig GHB. De förde bort mig.

Odette vaknade av att hon kastades ut ur bilen i stadsdelen Bronx.

– De hade tagit min klocka, min mobiltelefon, mitt kontokort. Tömt mitt konto på alla pengar. Jag blev hämtad med ambulans.

Två poliser kom till sjukhuset, och det mötet blev tufft.

– De skrek åt mig: ”Du kunde ha dött! Det är inte som i Sverige, det är farligt här!” Sedan skjutsade de mig till Manhattan och vi fick leta efter huset jag bodde i. Jag mindes inte adressen, och alla telefonnummer fanns i mobiltelefonen som jag blivit av med. Jag skämdes så mycket, helst av allt ville jag bara hoppa ut ur bilen och bli påkörd.

Odette började inse att hon hade problem. Att hon måste trappa ner på drickandet. Men innan dess var det dags för ”en sista fest”. Det var födelsedagsfesten, där hon berusad avslutade vänskapen med sina vänner. Nu stod hon alldeles ensam, med en vrålande panik i bröstet.

– Jag tänkte: ”Gud, vad ska jag göra?” Först försökte jag hitta nyktra vänner. Jag googlade, men då dök det upp sajter för självhjälpsgrupper för alkoholister. Men jag kände bara motstånd: ”Nej, nej, jag är inte alkoholist.”

Men något dök upp i sökresultatet, Livsstilsmottagningen i Stockholm. Ett besök där var ett första steg.

– Jag fick antabus och tog mediciner mot ångest. Kunde ta sömntabletter dagtid, bara för att tuppa av. Jag tyckte att jag var skitduktig som inte drack, men jag var ju inte nykter.

Hon tränade frenetiskt, gick på nätterna, bara för att få ro inombords.

– Jag träffade på en kille, som tipsade mig om att gå på stödgruppsmöten. Han hade själv blivit hjälpt av dem. Jag tvekade, men jag kände att jag behövde stöd. Jag var väldigt nära ett återfall, säger hon med stort allvar.

Mötet med nyktra alkoholister i gruppen blev avgörande.

– Det var så jag förstod att en alkoholist inte bara är en person som sitter på en parkbänk, saknar tänder och lever på socialbidrag. Det kan vara en toppchef på ett stort företag, en läkare, en psykolog, vem som helst, säger hon, och fortsätter:

– En alkoholist behöver inte heller vara en person som häller i sig alkohol hela tiden. Det kan vara någon som reagerar på alkohol på ett osunt sätt, och gör sådant som den inte kan stå för, tappar kontrollen.

I samtalen fick hon nya insikter.

– Jag fick lära mig att jag var värd att ha ett bra liv. Sådant som tidigare hade känts omöjligt blev plötsligt möjligt. Att jag skulle bli nykter, frisk från ätstörningarna, börja plugga, tycka om mig själv, ha bra relationer och ett tryggt liv.

Det är svårt att förstå att tjejen hon berättar om är samma person som sitter bredvid mig i soffan, för Odette utstrålar ett stort lugn. Men på många sätt har hon blivit en helt ny människa.

Nykterheten är på största allvar för Odette, med självinsikten blev den grunden till ett nytt liv. Att gå i terapi var ett viktigt steg på vägen. Där byggde hon självkänslan från grunden.

– Jag fick lära mig att ta hand om mitt ”inre barn”. För du skulle aldrig vara elak mot ett barn, men jag var så elak mot mig själv. Nu fick jag lära mig att vara snäll, säger hon.

– Jag som aldrig kunnat visa mig svag fick lära mig att det är en styrka att våga vara sårbar.

När Odette blev nykter tvingades hon rensa i bekantskapskretsen. Hon behövde omge sig med människor som hon kunde vara öppen inför och verkligen prata med. Mannen hon blev förälskad i, och senare gifte sig med, är just en sådan.

– Han är den mest oytliga människa jag mött, och ser till människors egenskaper, inte till det yttre. Han är jättebra för mig.

Idag läser Odette till socionom, och är inne på sitt sjätte år som nykter. Hon visar mig ett helt knippe nykterhetsmedaljer, var och en markerar milstolpar på hennes väg. Hon är också ett stöd för andra som behöver gå samma väg.

Jag frågar henne vilken lärdom som haft störst betydelse, och hon sitter tyst och funderar en stund. Till slut säger hon:

– Att den viktigaste bekräftelsen är den som jag får från mig själv.

LÄS OCKSÅ: Det dolda missbruket – Jag gömde alkohol i hela huset

Lyssna på amelia jobbliv. Camilla Kuylenstierna berättar om sin alkoholism och samtidigt vara högpresterande på jobbet.