Halsflussen slutade i livshotande sjukdom – vaknade utan armar och ben

En halsfluss som o¨vergick till en livs­hotande sjukdom. Christina vaknade upp pa° sjukhuset och fick beskedet att hon fa°tt amputera armar och ben. Ha¨r bera¨ttar hon hur hon tacklat livet, och varfo¨r en na¨sa i plast a¨r lika jobbig som att ga° i ho¨gklackat.

Christina Pettersson sträcker resolut fram sin högra armstump för att hälsa när amelia kommer. Överarmen är täckt med ärrvävnad efter hennes sjukdom.

Hennes personliga assistent är fortfarande kvar och gör det sista med tvätten innan hon slutar för dagen. Det är strax efter lunch och inte förrän tidig kväll kommer Christinas sambo hem till henne och sonen David.

– Fo¨rsta ga°ngen jag var ensam med David efter att jag hade kommit hem fra°n sjukhuset, beho¨vde han plo¨tsligt bajsa. Nej, inte nu, ta¨nkte jag, men det fick jag ju no¨dtorftigt lo¨sa. Det a¨r det ba¨sta sa¨ttet att la¨ra sig –att vara tvungen att göra saker själv och hantera det som först verkar vara en mindre katastrof, ler Christina.

Fick antibiotika mot halsfluss

I februari 2014 fick Christina halsfluss. Efter en antibiotikakur blev hon snabbt bättre och kunde gå tillbaka till jobbet. En vecka senare blev hon dålig igen med frossa och diarré.

– Jag sprang på toaletten typ hundra gånger och kräktes också flera gånger. När mina händer och fötter började domna under natten, tog jag ett varmt bad men fick bara ondare och ondare i huden och hade svårt att komma upp ur badet.

När Christina fick svårt att andas, ringde de ambulans, och när hon kom in på akutmottagningen stod ett helt team redo för att ta emot henne.

– Som om jag var en formel 1-bil som skulle in på service! Massor med sjukvårdspersonal pratade med mig och berättade vilka de var, vad som hände och vad de skulle göra.

Christina och sonen David. Foto: Åsa Hansdotter

Man konstaterade blodförgiftning och Christina blev snabbt sämre. En läkare berättade att de var tvungna att lägga henne i respirator för att hon inte längre orkade andas själv.

– Det sista jag tänkte på var hur jag skulle ta mig hem och hur jag skulle komma in i lägenheten för jag hade ju inte fått med mig mina nycklar.

Christina sövdes och kopplades till en respirator. Då hade hennes hud på armar och ben redan börjat bli svart av nekros (celldöd). Hon hade inga vita blodkroppar kvar och hennes lever, lungor och njurar hade kollapsat, så hon blev tvungen att få dialys. Även hjärtat sviktade och hennes sambo fick veta att Christina kanske inte skulle klara sig.

Från halsfluss till blodförgiftning

Blodförgiftningen gjorde att huden dog och Christina fick stora sår på kroppen. Trots hennes livshotande tillstånd var hon tvungen att flygas upp till Linköpings brännskadeavdelning för att få den specialistvård hon behövde för att överleva. Totalt var 65 procent av hennes hud skadad.

En och en halv månad efter att Christina blivit sövd på akuten i Lund vaknade hon upp i Linköping och hade blivit amputerad nedanför båda armbågarna och vid halva låren. Bakterierna hade även ätit upp delar av hennes ansikte, hon hade förlorat näsan och delar av läpparna.

– Men det var ett mjukt uppvaknande, jag fick till och med för mig att jag bodde på hotell. De berättade att jag blivit amputerade, men med alla mediciner och smärtstillande så förstod jag ändå inte. Jag tyckte att jag kände mina händer och fötter och dessutom hade mina glasögon försvunnit så jag såg ju dåligt.

Det var inte förrän kuratorn med hjälp av en spegel visade hur Christinas kropp såg ut som hon riktigt förstod vad som hade hänt. Dan fanns hela tiden vid hennes sida.

Blodförgiftningen skadade 65 procent av huden

– Han sa att "det är väl inte så farligt – det finns ju proteser". Han satte ribban där och då för hur vi skulle förhålla oss till det hela. Det är Dans inställning som har räddat oss.

Hon förstår hur nära det var att hon inte hade överlevt och menar att hon gjorde ett tidigt val att välja glädje istället för bitterhet.

– Sedan hade jag ju också hjälp av medicinerna, morfin och ångestdämpande.

Värst var smärtan. Varje gång Christina skulle badas behövde hon sövas. Men även smärtan att vara ifrån familjen och sonen var svår. Christina och Dan träffades redan när de studerade i Lund, men blev inte ett par förrän för elva år sedan. För fem år sedan föddes sonen David.

Foto: Åsa Hansdotter

– När David äntligen kom upp till sjukhuset i Linköping hade jag inte träffat honom på två månader. Jag ville vänta tills respiratorn blivit frånkopplad. Dan hade visat foto på mig för att förbereda honom på mitt förändrade utseende, men när vi möttes ville han ändå inte komma fram till mig.

Till slut tog nyfikenheten överhand och sonen tyckte det var häftigt att se hur hans mamma hissades upp med lift och hennes kateter tyckte han var väldigt spännande. Till slut vågade han krama hennes ena armstump.

Idag finns inget kvar av den första rädslan. David far runt med sina bilar under intervjun som vilken annan femåring som helst. Han vet om att mamma ska få "lösarmar" och "lösben" så småningom. Christina tycker att han läser av henne bra och vet var gränserna går och att hon inte kan göra allt som andra mammor kan. Om det behövs så finns grannar till hands och lägenheten är utrustad med larm.

Bloggen blev viktig ventil

När Christina till slut fick börja sin rehabilitering öppnade sig en ny värld. Hon blev starkare, började kunna förflytta sig och orkeslösheten blev mindre. Nu åker hon till sjukhuset för rehabträning tre gånger i veckan och tränar däremellan hemma för att kroppen ska klara av alla nya påfrestningar.

– Eftersom så mycket i mitt liv kretsar kring träningen funderade jag ett tag på att skriva en träningsbok för kvadrupelamputerade, men insåg snabbt att målgruppen är något liten, skrattar Christina.

Ordet kvadrupelamputerad kommer från hennes sjukhusjournal och hon bestämde sig snabbt för att starta en blogg under det namnet. Christina har skrivit dagbok i hela sitt liv, så bloggen blev en naturlig utveckling på dagboksskrivandet.

Tar av sig lösnäsan hemma

– Fast mina tidigare dagboksanteckningar är stundtals jättetråkiga – det hände liksom ingenting. Det är flera år där som jag inte ens själv orkar läsa. I den här bloggen händer det desto mer. Den är viktig dels är för min egen skull, men även för att David ska kunna läsa den när han blir större. Det är som någon typ av renoveringsdagbok, jag renoverar ju mig själv, säger hon.

Det är skönt med hennes avväpnande humor och stora självdistans och det är lätt att skratta med henne. Som det här med näsan. Hon har precis fått en lösnäsa av silikon som ser väldigt naturtrogen ut, till och med fräknarna finns där. Den limmas på men Christina tycker att limmet kliar.

– Alltså, den är jättebra, för jag vill ju eftersträva ett mer normalt utseende. Inte för min egen skull men för de människor jag möter, framförallt på jobbet. Men näsan är lite som högklackade skor, när man kommer hem slänger man av sig dem och det gör jag med näsan också.

Christinas avtagbara näsa. Foto: Åsa Hansdotter

I planerna framöver finns även korrigering av underläppen, som nu har sytts fast i tandköttet, vilket gör att det är svårt för henne att äta och dricka. Sedan håller hon på att prova ut arm- och benproteser som ska fästas i stumparna med hjälp av titanskruvar.

Christinas sambo har stöttat henne fullt ut. Att hennes utseende är helt förändrat ser han inte som ett problem, "det är som det är", och han tar henne för den hon är.

– Fast bland det första jag själv tänkte på var hur det nu ska gå när jag inte längre kan sminka mig, eftersom jag inte har några händer. Jag har aldrig gått ut utan smink tidigare. Som om det vore det folk kommer att lägga märke till – gud, vad ljusa ögonfransar den där tjejen har! Men visst har det även funnits svackor längs vägen. Mycket har handlat om att inte kunna vara hemma och vara en närvarande mamma till David. Förra våren fick hon också en riktig ångestattack och låg bara och skakade. Till slut fick jourläkaren komma och ge henne lugnande.

– Läkaren sa att jag får räkna med att det blir så här ibland. Det är ångest och sorg som kommer och går. Men jag har tusen gången hellre fysiska nedsättningar än psykiska. Det är ingenting att vara utan armar och ben jämfört med att gå runt i ett sådant där svart hål. Det är djävulskt.

Uppskattar livet mer

Hon tycker att det som har hänt har fått henne att uppskatta livet mer och stanna upp och leva i nuet. Förr hängde hon oftare upp sig på småsaker och på allt hon måste hinna med.

– Så känns det inte nu. Saker och ting kan förändras snabbt och jag tar inte livet på så stort allvar. Vi föds och vi dör och däremellan ska vi fylla livet med något, säger Christina.

Hon tror själv att det hade varit svårare om hon inte haft sin familj. Nu kan hon inte ge upp, hennes son har rätt till en kärleksfull barndom, han ska inte behöva lida för det som har hänt henne. På det sättet måste hon tillbaka och bli en så välfungerande förälder som hon bara kan.

– När de opererat fast titanskruvarna tänker jag gå upp i tid och jobba 75 procent. Det är bra att vara i en miljö där det ställs krav, så att man inte bara går och ältar. Jag skulle bli galen av att bara gå hemma, och man kan liksom inte hålla på med rehabträning 40 timmar i veckan. Jag är ju ingen paralympier.

Sedan vänder hon sig till David och ber honom ta av näsan för den har börjat klia.

– Jag tänkte att jag skulle vara lite snygg på fotona med min nya näsa, men det spelar faktiskt ingen roll. Jag är som jag är.

Åsa Hansdotter

Om du tyckte att den här artikeln var intressant kanske du också vill läsa om Tyra Sjöstedt som blev beroende av smärtstillande tabletter.

Vill du läsa fler gripande artiklar? Följ amelia på Facebook så missar du inget!

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 200 000 kvinnor – läs amelia! Se erbjudande!