Risken för att Charlotta skulle drabbas av bröstcancer var liten, ändå fick hon det. När hon ville ta bort även det friska bröstet möttes hon av ett blankt nej i Umeå. "Det är absurt, jag borde få samma behandling som kvinnor i andra delar av landet", säger Charlotta.

”Cancer kommer aldrig lägligt”, fick Charlotta Lindgren höra när hon upptäckte sin knöl.

Då befann hon sig precis där hon ville: i sitt hus med sin man och de barn paret drömt om så länge innan de äntligen kom.

Hon fick panik, och hennes mardröm bekräftades någon vecka senare av läkare. Charlotta var då 35 år och ville bara få fortsätta vara mamma till sina barn.

– Redan före operationen bad jag kirurgen att ta båda brösten, men han svarade att de inte skär i frisk vävnad.

Operationen gick bra och läkarna sa att cancern var borta, men den bodde kvar i Charlottas huvud. Hon ville verkligen inte ha kvar sitt andra bröst, men i Umeå tog man bara det andra bröstet om man bar på en ärftlig gen, vilket Charlotta inte gjorde.

– De sa att risken att jag som var under 40 år och inte hade en genetisk defekt skulle drabbas igen var nästan obefintlig. Men risken för att jag alls skulle få bröstcancer var ju pytteliten och ändå fick jag det, så statistiken lugnade mig inte ett dugg.

Rosabandet_Sida_1

Ur amelia, 2015. Då hade Charlotta kvar sitt friska bröst. Det tog fem år och massor av tjat innan operationen blev av.

Det stämmer att bröstcancer hos kvinnor under 40 år ovanligt, cirka 500 fall diagnosticeras per år. Risken att drabbas före 35 års ålder är 0,2 procent. Det betyder att 2 av 1 000 kvinnor under 35 har eller har haft bröstcancer, enligt siffror från Cancerfonden och Socialstyrelsen.

Samtidigt är det, enligt Läkartidningen, den näst vanligaste dödsorsaken hos unga kvinnor i Sverige.

Charlotta Lindgren

Ålder: 41.

Familj: Maken Lars-Göran och barnen Leonard, 10, Naima, 9, Bo-Evert, 7, och Gösta, 4.

Bor: I Vindeln utanför Umeå.

Gör: Är undersköterska i hemtjänsten, hälsopedagog och författare till boken En hel jävla bok om cancer.

brostcancer_bokomslag

Allt det här gnagde i Charlotta, som såg sitt kvarvarande bröst som en potentiell bomb.

– Vissa vill verkligen ha kvar sina bröst, men för mig blev det bara något äckligt och skrämmande. Jag ville inte ens ta på det, och om min man smekte bröstet när vi hade sex fick jag panik: ”Nu kommer han att känna en knöl.”

Hon försökte övertala läkarna, och sa att om det handlade om ekonomi så kunde hon strunta i att göra bröstrekonstruktion på höger sida istället. Men det var ändå kalla handen. Det gick så långt att Charlotta funderade på att flytta.

– Det är ju absurt att man ska behöva göra det för att få samma behandling som kvinnor i andra delar av landet.

Det tog fem år och en stor dos envishet innan onkologen till slut sa: ”Jag vet hur det här plågar dig, vill inte kirurgerna här operera så skickar vi dig till Karolinska, jag känner en kirurg där som är duktig.” Då fick Charlotta göra sin operation i Umeå, och hon fick en direkt­rekon­struktion.

LÄS OCKSÅ! amelia granskar cancervården: Att bo på fel ställe kan kosta dig livet

brostcancer-overlevde

Foto: Privat

”Att jag fick operationen beror på att jag var så pådrivande”, säger Charlotta.

– Nu har jag två proteser. De är sneda och ärriga och helt utan bröstkörtlar, men även om de inte är fina i andras ögon är de vackra för mig. Jag har aldrig älskat mina bröst så mycket som jag gör nu, för de är ofarliga.

Att hon till slut fick som hon ville beror på att hon själv var så pådrivande.

– Jag hade sluppit fem års lidande och ångest om de lyssnat på mig från början. Cancer sätter sig så lätt i huvudet, säger Charlotta.

– Visst fick jag smärta i axeln och armen när expanderprotesen fylldes på, och jag får inte på mig en behå som inte knäpps på framsidan. Men det gör inget, för den psykiska smärtan är borta, och den gjorde jädrigt mycket ondare än den fysiska, säger hon och berättar att hon just har fått byta ut ”expandern” mot silikon.

Jag vet kvinnor som själva har betalat för att få bort sitt friska bröst. Har man pengar går det att göra, så cyniskt är det.

SEAME_Elisabet-Lidbrink_foto_stefan_zimmerman

Foto: Stefan Zimmerman

Elisabet Lidbrink, överläkare och onkolog på Radium­hemmet, Karolinska sjukhuset.

Elisabet Lidbrink, överläkare och onkolog, känner igen problemet – kvinnor som är så rädda för att det ska ske igen att de knappt mäktar med livet. Tidigare kunde kvinnans önskan om att få ta bort det andra bröstet uppfyllas, men inte längre:

– Nuförtiden räcker det inte att en bröstcancer­opererad kvinna önskar ta bort sitt kvarvarande, friska bröst. Man måste utredas på den cancer­genetiska mottagningen, och om risken för cancer i det andra bröstet inte bedöms som tillräckligt stor accepteras inte kvinnan för kirurgi av det friska bröstet, säger hon.

Det har såklart med pengar att göra, men oron och den psykiska smärtan innebär väl en kostnad den också?

– Absolut, jag vet kvinnor som själva har betalat för att få bort sitt friska bröst, för de får ingen ro i själen. Har man pengar går det att göra, så cyniskt är det.

Då är man åter nere på ojämlikheter i samhället generellt, där cancer på många sätt tyvärr är en studie i ojämlikhet. För personer med låg utbildning har högre risk för att dö i cancer. Det har delvis med livsstil att göra, men också med att personer med lägre utbildning inte lika ofta går på mammografi och inte är lika pålästa.

– Vissa kvinnor jag möter är analfabeter, ibland är det svårt att nå fram till dem trots bra tolkar, de bara tittar på mig och ber till Gud att det ska gå bra, säger Elisabet Lidbrink.

– Det här är ett problem vi måste ta på allvar. Vi får aldrig överge dem som har ett sämre utgångsläge, det måste få gå åt mer resurser för att hjälpa dem.

LÄS OCKSÅ: När bröstcancern går i arv: ”Har drabbat hela familjen”