Förlossningsberättelser: ”Barnmorskan väntade utanför entrén med bår!”

”Tre störtförlossningar…”

Linn Anderssons barn Rasmus, Tindra och Amanda hade bråttom ut i livet.

Av Linn Andersson, Skogås

”5/6 -97. Var gravid i vecka 35+0 och hade på förmiddagen varit på 2:a föräldrautbildningen på MVC, gick sedan till Ica och minns att jag köpte jordgubbar och vispgrädde (är galen i det). Kom hem vid 11-tiden. Hade lite ont i magen och trodde att det var ”magen" som krånglade. Hade inte en tanke på bebisen... var ju bara i vecka 35. Kl 14.30 åkte jag till min barnmorska på MVC och förklarade att jag hade så ont i magen... då kollade hon om jag var öppen och jag var öppen 8 cm! HJÄLP! Kastade mig in i bilen och hem och packade min väska, glömde kameran, sprang in igen... Kom in till Danderyd 15.59 och var då öppen för 9-10 cm, dom sprack hål på hinnan och efter ett par krystvärkar kom Rasmus! Han föddes 16.29. Behövde inte sys en mm... Tack Gode Gud!

18/6 -04. Va gravid i vecka 38 + 5 och vaknade 05.34 och hade värkar. Ringde förlossningen och upptäckte att jag inte hade mer än 1-2 min. mellan värkarna, dem bad oss att komma in så fort som möjligt... Helt plötsligt satt vi i bilen med kläder på oss och väskor (färdigpackade denna gång), lämnade Rasmus hos grannen. Sen hade jag 30-40 sek. mellan värkarna. Personalen satt med Thomas i telefonen hela bilresan till Huddinge (om krystvärkarna skulle komma). Väl framme, kl 06.26 stod personalen ute med bår och sen var jag inne i ett förlossningsrum, där jag fick veta att jag var öppen för 10 cm och buktad hinna, som dom sprack hål på och efter ett par krystvärkar kom Tindra! Hon föddes kl. 06.46. Behövde inte sys en mm denna gång heller...

25/11 -05. Var gravid i vecka 38+3 och var på Södra BB. P.g.a mina tidigare störtförlossningar var jag där varje/varannan dag och kollade om jag öppnat mig och hur mogen livmodertappen var. Den här morgonen var jag öppen 4 cm och endast en halv cm återstod av tappen. Så kl 10.30 tog dem hål på hinnorna. Under 1,5 timme hände ingenting. Men sen! Klockan 12 kom första värken. Hade knappt 1 minut mellan värkarna. Hann hämta andan. 12.20 var jag öppen för 8 cm och fick lustgas. 12.40 var det dags att krysta... 12.47 föddes Amanda!!! Inget stygn tredje gången heller.”

”Någon tryckte på en larmknapp som fick massor av personer att storma in”

Av Bricell och Kenneth Hallberg, Västerås

”Efter att ha fött tre barn förväntade vi oss att lilla sladdisens förlossning skulle bli en barnlek. När dottern föddes för åtta år sedan gick det fort och utan komplikationer till skillnad mot lång tid och sugklocka för de två första.

Vår tjej – enligt min mans övertygelse – förväntades dyka upp runt den 11 januari och det var väl vad jag ställde in mig på då de andra kommit ungefär på utsatt tid. Men flera veckor före jul hade jag kraftiga sammandragningar som kunde komma regelbundet en hel dag men sedan försvinna igen. Två veckor före jul kom det helt plötsligt en blodblandad slemmig flytning, Nu är det snart dags tänkte jag. Barnmorskan och jag var lika övertygade att vid efterföljande besök skulle jag redan ha kläckt min lilla dununge.

Svärmor som skulle barnvakta de andra barnen ringde varje morgon för att förhöra sig om läget på mina sammandragningar. Hon vågade knappt gå ut för att ens handla det nödvändigaste utan att kolla statusen på mig först då alla trodde jag skulle föda på badrumsgolvet hemma.

Julafton kom och gick… likaså nyårsafton. Jaha tänkte jag, och tyckte det var lika bra att bebis fick komma på det nya året. Men när förväntat datum också kom och gick, och gick, och gick… var jag trött på det hela!

Den 26 januari fick jag komma in på en koll på förlossningen. Allt lät bra men jag förklarade att alla klättrade på väggarna av spänningen hemma. Och då det finns syskon med särskilda behov (autism) ville jag inte vänta en dag till på den här bebisen! Så blev jag äntligen igångsatt. Efter att jag fått en hormontablett förväntades värkarna komma igång. Vi fick promenera omkring på lasarettet, inget hände. Efter flera timmar fick jag svaga sammandragningar och jag tror jag satt kopplad på remsa hela eftermiddagen. Först på kvällen fick jag en till hormontablett och fick komma ned på förlossningen ifall allt skulle komma igång ordentligt.

Sakta, sakta gick tiden. Jag fick medicin för att kunna sova. Men inte kunde jag sova heller. Sur som jag var gick jag upp och beslutade att röra på mig så det skulle hända saker någon gång. På toaletten kände jag att sammandragningarna äntligen börja nypa lite. Inne på salen igen hade min man bäddat med en saccosäck och höll precis på att somna när det började nypa lite mer, och helt plötsligt mycket mer. När jag började andas högre öppnade min man ögonen och insåg plötsligt att det blev nog inget sova denna natt… Jag hann bara med ett par värkar innan lustgasen kändes lockande. Jag ville verkligen ha den, med en gång! Från ingenstans kom dessa intensiva värkar. De liknade ingenting av vad jag känt förr. Jag andades så häftigt på lustgasen att min man inte vågade låta mig stå själv längre, men det kändes skönt att han stod där och höll mig. Värkarna var så intensiva att när effekten på lustgasen tog i, så var värken redan slut. Jag andades kanske två, tre andetag mellan värkarna innan de tog fart igen.

Vi var ensamma i rummet, och någonstans i dimman tänkte jag på barnet och hur det mådde. Efter att ha tittat på monitorn ett tag väste jag till min man: ”Det ser inte bra ut, hjärtljuden går inte upp igen. Bebisen är stressad.” Barnmorskan kom in och tittade. Efter detta har jag bara fragment av minnen, så min man fortsätter berättelsen.

Kenneths förlossningsminnen

”När klockan var över 22.00 var jag helt slut eftersom jag har utmattningssyndrom. Försökte att få en säng som jag kunde vila i men det enda jag fick var en saccosäck. Framåt kl 24.00 så var värkarna så starka att min fru stod upp och lutade sig mot sängen och andades in lustgas nästan utan uppehåll, då värkarna kom utan vila emellan.

Jag låg på säcken helt orkeslös men rädslan för att hon skulle svimma gjorde att jag reste mig upp för att hålla i henne. Min fru var helt inne i värksmärtor under den här tiden så hade jag ingen riktig kontakt med henne. Jag tryckte på larmknappen när barnets hjärtljud gick ner. Undersköterskan hade haft ett leende på läpparna hela tiden ända sedan vi träffade henne första gången, men nu såg jag att leendet försvann och förstod att det var riktigt illa. Gynekolog tillkallades, tittade på värdena och gjorde en gynundersökning och sa att hon var öppen fem centimeter.

Hon förde handen längre in och sa: ”Kejsarsnitt!” Jag kände hur hela rummet vred sig i mitt synfält och jag var nog väldigt nära att svimma. Varpå någon tryckte på en larmknapp som fick massor av personer att storma in för att koppla loss slangar och annat. Sedan försvann min fru med stora smärtor samtidigt som en sköterska sa att jag inte fick följa med. Jag var väldigt uppskakad men lade mig i saccosäcken för att vila. Efter bara några minuter blev jag hämtad för att få träffa mitt barn. De hade inte hunnit torka rent barnet från blod ännu och sedan sa någon att de inte visste om allt blod kom från modern. Under tiden barnet torkades kom det in en operationspersonal och frågade vilka mediciner min fru ätit som kunde hindra blodets koagulering.

Jag sa att hon bara hade fått värktabletter, men det var för flera timmar sedan, varpå han gick. Cirka tio minuter senare när vägning och mätning av barnet pågick kom samma operationspersonal och frågade om mediciner igen. Nu blev jag riktigt rädd, skulle jag mista min fru? En personal ledde mig till väntrummet med det lilla barnet, vi fick inte ens ett rum fast det nästan var tomt på avdelningen. Med tankar på hur det skulle bli om jag blev ensam, hur det skulle gå för de tre barn som var hemma om deras mor dog? Hur skulle jag orka? Jag med min utmattning, och barnen som inte har någon vettig släkting som kunde hjälpa till. Dessutom skulle det bli en vårdnadstvist eftersom jag inte är far till de barnen.

Medan det här hände så hamnade jag i chock så att hela jag skakade okontrollerat i frossa.

Efter cirka en timme kom en personal och jag frågade om min fru och fick höra att hon hade vaknat och att jag snart skulle få träffa henne. Jag mötte min fru som skakade lika mycket som jag men gjorde det på grund av narkosen. Personalen körde ner min fru till uppvakningen, jag kände mig trots allt fortfarande orolig för att hon känts så icke närvarande. Fick sedan veta att hon förlorat c:a 1,8 liter blod.

Jag blev åter tillsammans med min son skickad till väntrummet utan något sällskap.

Efter cirka två timmars väntan fick jag lämna barnet till personalen och äntligen hälsa på min fru på uppvakningen. Det kändes så skönt att hon mådde bra. Eftersom hennes värden var så bra så fick vi komma till avdelningen. Och nu levererades vår son till oss. För första gången kunde jag känna glädje över att vi fått en fin son”.

”Jag körde ut min man och personalen”

Av Tanja Lappalainen

”När jag födde vår son hösten 2003 så tog det 36 timmar från att värkarna kom i gång till han gjorde entré. Och direkt efter sa jag att det här vill jag vara med om igen. Så blev det dags igen... Jag var beräknad att föda vårt andra barn den 25 april 2006. Jag hade en bild framför mig att andra gången ska det gå snabbare eftersom det ofta står så i diverse gravidtidningar och böcker. Så natten mellan söndag 23 april och måndag 24 april började det kännas som värkarbete, ganska långa men sällan. På morgonen åt jag frukost som vanligt och skjutsade sonen till dagis. Efter det åkte jag och storhandlade och fick hänga på kundvagnen lite diskret när en värk kom.

Sedan åkte jag förbi jobbet och lämnade en blomma till en kollega som fyllde femtio. Många frågade och skojade ”när ska bomben sprängas”?

På eftermiddagen när jag skulle hämta sonen passade jag på att hämta hem svägerskan så att hon kunde bli kvar över natten ifall det skulle bli dags. Fortfarande få men långa värkar. Efter middagen kände jag att nu är det dags för att koppla på TENS. Sonen fick hjälpa till att trycka på den när en värk kom och gick förbi, han var superduktig och tyckte att det var spännande. Kl. 21:00 ville min man att jag skulle ringa till förlossningen. Där svarade en barnmorska som bor nästan granne med oss. Hon kände igen mig och tyckte att jag skulle komma in på en gång, med tanke på att det var min andra graviditet och det kan gå fort.

Väl inne på förlossningen undersöker de mig och upptäcker att jag är öppen tre centimeter. Jag kände att jag blev ur besviken. Jag ville ju att det skulle gå fortare denna gång, det stod ju så i tidningarna. Barnmorskan såg min besvikelse, hon peppade mig och sa att: –I natt blir det barn!

Jag tog lavemang och efter en skön dusch gick jag och satte mig bredvid min man och tittade på TV, TENS påkopplad och långa värkar men nu riktigt jobbiga. Klockan närmade sig 23:00. Min man och jag gick och la oss inne på vårt rum. Klockan 24.00 bad jag min man tillkalla barnmorskan. Nu får de komma och ge mig en epidural tänkte jag. Barnmorskan kom och undersökte mig, öppen sex centimeter! Här hinns inte med epidural, sa barnmorskan till mig, Nu ska du ha lite lustgas och så ska jag spräcka hinnorna!

Alla gick ut ur rummet inklusive min man och jag sög in lustgas för kung och fosterland och började storgråta. När barnmorskan kom in och såg mig blev hon arg på sig själv för att hon hade lämnat mig ensam och undrade var undersköterskan och min man var. Jag tror jag körde ut dem, snyftade jag till svar. Alla kom in i salen igen och barnmorskan hade förberett allt för att spräcka hinnorna. Klockan 00.50 spräcktes hinnorna och sen hände det grejer, jag hade otroligt ont och kände hur mitt bäcken rörde sig och helt plötsligt låg jag på sidan och krystade. Klockan 01.20 den 25 april 2006 hade jag vår dotter på mitt bröst! En mörkhårig tjej lik sin bror, tio tår, tio fingrar. Hon började med att kissa och bajsa på mig. Nog gick det lite snabbare den här gången, men det spelar ingen roll om det går fort eller långsamt, barnet kommer ut och det är den mäktigaste känsla som går att uppleva!

”Den här ungen kommer att födas i bilen – den också…”

Av Johanna Fosselius

”Min femte förlossning blev min andra bil förlossning. Det är inte varje dag man föder barn i bilen. Och jag har gjort det 2 gånger.

Första gången jag födde i bilen var med barn nr 3. Då agerade pappa barnmorska. När jag sedan skulle föda barn nr 4 var jag rädd att samma sak skulle hända igen. Men den gången hann vi till Södersjukhuset, Sös.  Hade värkar 1 timme och hann vara inne 20 minuter. Alltid något.

Sedan var det dax för nr 5. Jag vaknade kl 04.05 på morgonen av att det gjorde såå ont i magen för bebben rörde sig så mycket.

Gick upp på toa. Va? Var det en värk? Gick och duchade hade väl 2 värkar under tiden.

Väckte mannen och sa att nu är det bebis på G. Han ringer grannen som kommer över snabbt som attan. Jag ringer förlossningen 04.25 och säger att NU kommer vi.

Vi sätter oss i bilen och jag säger till min man: ”Den här ungen kommer födas i bilen den oxå. KÖR!!”

När vi befinner oss på Skanstullsbron ringer mannen förlossningen och ber dom möta upp oss i entren. Svänger upp vid backen vid Sös. Jag får av mig byxorna och det trycker enormt.

mannen säger: " Där är dom, håll ut!"

Barnmorskan och undersköterskan står där och väntar på oss med en bår.

Barnmorskan frågar: ”Kan du lägga dig på båren?”

”NÄÄ, den kommer NU!”

Barnmorskan lägger upp benen på instrument brädan och flopp, ut kommer lilla Frode!

Vår 3.e pojke och 5.e barn! Han föddes kl 04.42 utanför entrén till förlossningen. I framsätet på vår minivan. 35 minuter efter allra första känningen, hade jag honom på magen.

Kan säga att mannen var glad att vi åtminstone hann till förlossningsentrén. Så att han slapp agera barnmorska även denna gång.”

”Jag behövde bara krysta en gång”

Av Camilla Edvardsen, Åsele

”Eftersom mina tidigare förlossningar gått fort och vi genomgått en jobbig tid med vårt andra barn som föddes svårt lungsjuk, missbildad och som sedan dog så skulle jag sättas igång i Umeå.

Jag kom dit och var redan öppen 4 cm. Barnmorskan retade livmodertappen så jag fick lite egna värkar. Efter en stund satte de dropp för att göra mina värkar kraftigare och för att förhoppningsvis vattnet skulle gå av sig själv. Värkarna blev lite starkare, jag var öppen ca 5 cm så valde vi att spräcka hinnorna så vattnet skulle gå. När vattnet gått så gick det undan.

Första riktiga värken bad jag om lustgas, andra värken ville jag ha mer lustgas, tredje värken ville jag ha EDA. Barnmorskan gick för att ringa efter EDA och då fick jag krystvärkar. Jag sa lugnt till min man att nu har jag krystreflexer och att de var kanske bra om barnmorskan kunde komma. Min man svarade med orden: ”Du skämtar?”

Barnmorskan kom och såg min bebis huvud, hon sa att jag inte fick krysta för min egen skull. Jag hade krystvärkar i 9 min utan att få krysta. Till slut så såg barnmorskan att tillförseln från moderkakan strypts för bebisen så då sket vi fullständigt i hur det skulle gå för mig. Jag behövde bara krysta en gång. Från de att vi spräckte hinnorna till min lilla flicka var ute tog det 23 min.

Min lilla flicka var medtagen av den snabba förlossningen så hon behövde hjälp med andningen i början.

Förlossningen gick ju som sagt väldigt snabbt och trots att jag inte heller hann få någon smärtlindring så tycker jag förlossningen gick bra. Den åttonde april i år föddes ju trots allt världens finaste perfekta lilla dotter på 2785 gram och 48 cm.”

”Barnmorskan trodde inte sina ögon”

Av Emma Fahlander

”Det började på lördag förmiddag, trodde att det var förvärkar, hade ju inte känt nått innan och det var ju ändå nästan en vecka kvar till utsatt datum. Vi hade en massa ärenden att göra och värkarna kom och gick under dagen. Vi skulle bort och äta på kvällen, men strax innan vi skulle åka kände jag att det här var nog mer än förvärkar. Då kom nästa problem, vi hade inte ätit något, så vi gick ut och köpte pizza, men jag kunde inte få i mig så mycket. Värkarna blev efter det allt kraftigare och kom nu mer regelbundet.

När det var ca 5 min mellan värkarna ringde vi upp till sjukhuset. De sa att vi skulle stanna hemma, men att vi kunde komma upp om värkarna blev tätare och att jag kunde ta 2 alvedon. Jag tog 1, brukar ju bara ta en 1/2 annars. Efter det blev värkarna mer regelbundna, och när det var 3 på 10 min åkte vi upp. Då var klockan halv tolv. Väl uppe hade jag bara 3 på 30 min så vi kände oss lite fåniga och trodde att vi skulle få åka hem igen. Barnmorskan sa att hon i alla fall skulle undersöka mig och det visade sig att jag då var helt öppen!

Hon trodde inte sina ögon och sa att jag egentligen skulle skrika och ha jätteont nu och undrade om jag hade tagit de 2 alvedonen. Det var bara att bege sig till ett förlossningsrum och väl där blev värkarna kraftigare och tätare. Efter ett par timmar avtog värkarna, men jag hade lika ont så de satte in dropp och då tog det fart. Så 04.45 4 mars 2007 kom lille Noel. Ja liten var han, 2540 g och 43 lång. Ingen stor kille, men väldigt söt!”

”Jag svimmade på toan…”

Av Cajsa Lindgårdh

”Första barnet, som så klart inte skulle använda napp, aldrig få godis före 5 års ålder, skulle helammas i flera månader och som skulle komma på utsatt förlossningsdatum, bestämde liksom själv hur allt skulle bli. 

Alina kom två veckor försent efter 7 dagars förvärkar och 24 timmars förlossning!

Den 18 maj 1996 skulle jag föda mitt första efterlängtade barn. Det skulle bli en liten Erik (trodde vi) som just har namnsdag den 18e. Förstföderska som jag var hade jag bäddat sängen, packat väskan och köpt allting (och lite till) vi kunde tänka oss behöva redan en månad innan. Kort sagt -– vi längtade. Den 18e närmar sig och jag inbillar mig att kroppen känns annorlunda och att det snart är dags. Men icke. Det går ett par dagar, och ytterligare några. Till slut har en vecka passerat. På ABC-kliniken kunde de bara säga åt mig att vänta. Där skulle jag föda utan smärtlindring. Stort hånskratt till mig själv! Vad lite man visste...

Tiden går och jag blir mer och mer otålig. Men så en dag känner jag en värk! Min bror kommer över med sin bil, som vi skulle få låna till BB. Jag ringer oroligt förlossningen och de ber mig tajma värkarna. Min man för värsta schemat och noterar noggrant varje värk – som en nervös förstagångspappa. Men timmarna går, och blir dagar. Värkarna fortsätter, men de är för svaga och kommer för sällan. Ca 4 per timme. Men de är starka nog att hålla mig vaken. Sover bara gott i badkarets varma vatten. Inte lika skönt var det att vakna mitt i natten i kallt vatten, men det var smällar jag fick ta.

Jag åker till förlossningen och ber om att få bli igångsatt men får bara sterila kvaddlar mot värken. Fy för bövelen vad smärtsamma de var. Jag konstaterar att jag hellre har pinvärkarna kvar. Min bror kommer och tar tillbaka bilen, han "behöver den och du klämmer ju ändå aldrig ut ungen"!

Till slut, när det gått 2 veckor får jag, som genom ett mirakel, komma till förlossningen på Danderyds Sjukhus, där jag blir igångsatt. Jag gråter av glädje, trötthet och lättnad. Jag får duscha, äta lite och byta om till Landstingets sköna strumpor och otympliga nattlinne. Så kommer de riktiga värkarna och jag inser att det jag känns hittills varit rena rama semestern. Efter fler timmar med allehanda smärklindring, bl.a. akupunktur och lustgas står jag inte ut mer, jag får stand up epidural och somnar. Då har mitt förlossningsarbete pågått i många timmar. De där tre timmarna jag fick sova gjorde susen. Jag hade ju inte sovit ordentligt på flera dygn.

Efter min tupplur får jag värkstimulerande dropp och ännu kraftigare värkar. Nu är det igång på riktigt. Efter ytterligare ett bra tag får jag börja krysta och jag hör mig själv säga "det går inte, jag orkar inte!!!", men barnmorskan övertygade mig om att det går visst och att jag har ork kvar. Det hade jag! Efter 24 timmar kom Alina äntligen ut!

Tyvärr sprack jag illa och förlorade en hel del blod, så jag var helt slut. Svimmade två gånger efter förlossningen. Min man hörde ett larm gå ute i hallen och såg personalen rusa in till sin frus rum! Där sitter jag avsvimmad på den portabla toaletten. Fantastiskt - när man nu svimmar, måste man då göra det så ovärdigt - på toan! Men Alina mådde bra och jag hämtade mig rätt snabbt. Min man tog hand om Alina de första 24 timmarna och jag var lite osäker när jag skulle börja ta hand om henne och bla byta blöja. Men då fanns min man där och visade minsann hur man går till väga. Kändes tryggt.

Nu är jag 40 år, har ytterligare två barn. En flicka och en pojke. Tilda blir 7 i sommar och vår lille sladdis Nisse är bara 2 månader.  De förlossningarna var helt annorlunda än Alinas, och tur är väl det, för nån måtta får det väl vara!

Alina fyller 11 den 3 juni.

Må gott!”

”Det blev inte alls som jag hade tänkt mig”

Av Jenny Åberg

”Jag heter Jenny, är 32 år och sambo med Amel som är 30 år. Vi har varit tillsammans i 4 år och bott ihop i 3,5 år. Den 3:e Mars -07, blev vår familj större då vår son Emin föddes. Under hela min graviditet var jag helt inställd på att min förlossning skulle ske den naturliga vägen och jag skulle endast ha lustgas som smärtstillande – kejsarsnitt ville jag absolut inte, men när det var dags, så blev det inte som jag tänkt mig.

Mina värkar började så smått under natten, 10 dagar innan beräknat datum, men de var inte värre än att jag kunde sova. Vid 7 började det göra riktigt ont och jag ringde till förlossningen som dock tyckte att jag kunde vänta lite. Klockan 8 ringde jag igen, eftersom det nästan var outhärdligt och värkarna kom tätt. Jag väckte min sambo och vi åkte in. Inne på förlossningen, kopplade de mig till en CTG-maskin och kollade hur mycket öppen jag var – 3 cm. Barnmorskan gav mig instruktioner om hur jag skulle använda lustgasen, men när jag fick masken, så fick lukten mig att kräkas, så den var utesluten. Fick mer och mer ont och för varje värk kräktes jag och det var bara galla, eftersom jag inte ätit på över 12 timmar.

Mina värkar övergick i krystvärkar, men när de kontrollerade, så var jag bara öppen 5 cm, så de sa att jag fick inte krysta, vilket var omöjligt. Barnmorskan upptäckte att CTG-apparaten inte gav bra värden, så de satte en sond på Emins huvud och då såg de att hjärtljuden gick ner, så läkare tillkallades. De bestämde sig för att ta ett prov på Emins huvud, vilket inte var lätt eftersom jag kryste hela tiden. När provet väl var taget, såg de att värdena inte var bra - Emin mådde inte bra, så det bestämdes akut kejsarsnitt.

Full aktivitet, jag hann inte reagera, allt gick så snabbt - 5 minuter senare 11.44, 3/3-07 föddes Emin. Amel var orolig för oss båda, men han fick följa Emin och klippte hans navelsträng. Jag blev körd till uppvak och visste inte vad som hänt eller hur Emin mådde. två timmar senare fick jag träffa honom för första gången, då låg han på neonatal och andades mot ett motstånd för att få ut fostervatten från lungorna, Det såg värre ut än vad det var. Jag kände mig otroligt lurad på min förlossning, detta var allt jag inte ville skulle hända. Jag fick inte uppleva de första minuterna med Emin, få upp honom på mitt bröst och bara njuta av oss 3 som familj, det blev så fel. Jag är tacksam mot personalen att de var uppmärksamma så att inget hände med Emin, men för min del var det snopet.

Nu 2 månader senare är jag bara lycklig över att ha en underbar son och att vi har det bra vi 3 – Amel, Emin och jag.”

”Jag fick en underbar son den 25:e december 2005”

Av Johanna Pedersen

”Julaftons morgon började det med att jag vaknade kl 06 ca och hade ont i magen, ungefär som om jag behövde gå på toa och sedan lite som mensvärk. Jag gick upp och väckte Håkan som låg och sov på soffan som vanligt eftersom jag snarkade så, haha. Berättade för honom att jag kände mig konstig i magen och att det kanske var nåt på G med bebis men han trodde bara att jag inbillade mig eftersom det var falskt alarm förra fredagen...

Inte mer med det utan att Håkan drog till butiken för att öppna och jag duschade och gjorde det jag brukar på morgonen. Vid 13:30 kom Linus och hämtade mig för att vi skulle köra ut till Bjuv och hämta Håkans bror, Andre. Jag sa till Linus att hålla koll på klockan eftersom jag kände dom där skumma mensvärkarna så ofta nu. Och JA, det var ofta. Nu klockade vi dom till var 10.e minut. Ojoj! Jaja, det var bara att hämta Andre. På vägen in mot stan igen så kom värkarna var 8-9:e minut.

Vi kom hem till mamma och pappa lagom till Kalle Anka och då satte jag mig soffan och bara tog det luuugnt men då kom värkarna var 6:e minut så då fick vi snabba på med julmaten lite tyckte jag, haha. Vi åt julmat och gröt och sen var det att dela ut julklapparna och det gick ju fort eftersom vi var så få.

Jag fick pausa emellanåt för då kom då så kraftigt. Vid 19 kom värkarna var 4:e minut. Vid 19:30 stod jag inte ut längre och ville upp till förlossningen och kolla läget, mest för att se hur öppen jag var och hur det stod till med bebis och så. Vi tog BB-väskan och pappa körde upp oss. Vi kom upp och jag fick ett rum direkt, bara ett annat par som var där, och fick ligga i en CTG-kurva för att kolla bebis hjärta och hur ofta mina värkar kom. Men då hade dom lugnat sig och kom var 6:e minut ungefär. Jag var då öppen 3 cm.

Barnmorskan tyckte vi kunde stanna om vi ville men eftersom värkarna avtog och envis som jag är så skulle jag hem. Visst, pappa körde hem oss och jag la mig på soffan tillsammans med Carro i luren. Vi klockade värkarna tillsammans och dom kom tätare och tätare, nu kom dom var 3-4:e minut igen och jag hade svårt för att ligga still men gjorde mina andningar som jag skulle.

Svärmor ringde och gav mig tipset att vara uppe och gå istället och visst, det kändes skönt men då kom ju värkarna ännu tätare så jag ringde pappa så kom han och hämtade oss igen. Klockan är då 21:30 ca. Barnmorskan som skulle känna efter hur öppen jag var och när hon kände på livmodertappen så gick vattnet. Obehagligt, varmt och splash sa det i sängen... Håkan tyckte det liknade utspädd kycklingsoppa...

Upp till förlossningen igen och nu kom värkarna TÄTT! Jag fick byta om till den otroligt snygga vita skjortan och mina tigertofflor sen började jag vandra runt i rummet som en toka eftersom värkarna var så starka!

Nu var jag öppen 4-5 cm och jag ville ta mig ett bad för att se om det kunde hjälpa lite mot smärtan. Håkan följde med och satt och läste biltidning medan jag låg och frustade och pustade i det varma goa badet. Jag låg i badet ca 20 min sen var det obekvämt, det är svårt att kunna slappna av och ligga still med sån smärta vill jag lova. Jag fick hjälp upp ur badet av dom underbara sköterskorna. Kom in på mitt rummet igen och jag blev kopplad till CTG-apparaten igen för att kolla värkarna och bebisen hjärta. Barnmorskan kollade hur öppen jag var och nu var jag helt öppen, hela 10 cm. Här gick det undan och nu ville jag ha smärtstillande, lustgas blev det. Den var perfekt men Håkan provade först såklart, haha!

Sedan var det dags att börja få ut bebis då. Nu hade jag riktigt ont men lustgasen hjälpte tillräckligt för att jag skulle stå ut och nu kände jag verkligen för att bara krysta!

Barnmorskan och undersköterskan kämpade med mig och berättade precis hur jag skulle göra men till sist så gick allt på automatik med andning och krystandet=) Håkan hjälpte till med att badda mig i pannan. Han frågade mig vid ett tillfälle, när han bytt handduk i pannan så jag fick en kall, om det var skönt? Mitt svar blev tydligen med en ond blick: "Skönt? Hur fan kan du tro att jag har det skönt? Är du dum i huvudet eller?

Stackare... Men han tyckte det var jobbigt att se att jag hade så ont och jag var så väck med lustgasen ett tag så jag inte svarade på någons tilltal utan bara krystade.

Det kom en läkare in i rummet för att bebis hjärtljud var nere på 50 slag i minuten och det brukar ligga på 150 ca så dom var lite oroliga så dom satte en elektrod på hans huvud som jag krystade av gång på gång, haha.

Nu sa barnmorskan till mig och krysta till rejält så att huvudet kunde synas och det räckte med en krystning så syntes hans lilla kalufs. Sen tog det 30 minuter ca och så var huvudet ute – aaaj! Det var det jävligaste och det gjorde jag UTAN bedövning/lustgas för då var jag så borta så jag slutade med den. Slafs, plopp, ploff så kom hela bebis. Kl 01:10 kom han!

Barnmorskan la upp honom på mitt bröst och jag började lipa som en stucken gris och var helt chockad. Håkan grät han med. Jisses så söt han var. Ojoj, vilket litet under, så liten han var. Jag sa till Håkan och ringa till mamma och pappa. Håkan kunde inte prata med mina föräldrar för han grät så jag lipade ikapp och pratade. Dom kom efter ca 1 timme efter. Han vägdes till 2650 gram och han var hela 46 cm lång minsann. Huvudomfång vad 32 cm.

Jag sprack INGENTING men fick en liten bristning inne i slidan och fick två stygn men jag är överlycklig. Jag kan säga som så här om ni undrar om smärtan: Det var den värsta smärtan jag varit med om men man står ut. Faktiskt! Man är inne i en sorts trans och har såna krafter så det är sjukt. Nu har jag hög smärttröskel men man klarar mer än man tror. Jag skulle kunna föda barn igen om tre veckor om det skulle vara så, det är inte så hemskt. Inte för mig i alla fall.

Vi fick komma in på BB vid 05 på morgonen efter allt på förlossningen var klart. Vi fick stanna på BB i två dygn eftersom Oliwer hade en kroppstemperatur på 35,3 när han föddes och fick ligga på värmebädd.

Nu är vi hemma och vi mår så bra! Oliwer Seth Hagerman ska han heta.”

”Min positiva inställning gjorde det lättare”

Av Mari

”Jag har haft turen att gå igenom enkla och roliga förlossningar, det tackar jag min egen ”förlossningsteknik" för. 

När vår dotter föddes så var tyvärr barnmorskan en riktig ragata så hon gjorde oss lite nedstämda till en början men sen bestämde vi oss för att det var vår förlossning och så ignorerade vi henne som person och struntade i hennes elaka kommentarer och handlingar. På mindre än 5 timmar efter att vattnet gått hemma så var Elsa född. Till och med barnmorskan lyckades klämma fram att hon var impad över vad bra det gott.

Några år senare var det Max tur att komma. Då bytte vi sjukhus för att vara säkra på att vi inte skulle råka på samma barnmorska. Värkarna började vid 05 på morgonen och vid 07,50 promenerade vi ner till sjukhuset. Då väntade min gynekolog och barnmorska på oss där och följde med oss när vi checkade in etc. Sen tog jag in på mitt rum, blev skickad till förlossningsrummet och låg där och småpratade med min gynekolog mellan krystningarna. "Vi var på stranden i lördags och då... vänta lite jag måste krysta... … Så jag var var ja? Jo just det vi var på stranden i lördags och ....."

Redan innan 10 hade Max fötts. Efteråt så blev jag "hyllad" att jag varit så cool och legat där och bara låtit det hända.

Jag tror att anledningen till att jag, som normalt känner mig obekväm i sjukhusmiljö och är livrädd för sprutor, lyckades gå igenom så lätta och roliga förlossningar var min inställning. Istället för att bli rädd vid värkarna så såg jag det som något positivt och lät kroppen styra. Vid varje värk så tänkte andades jag djupt och följde med värken som en våg. När "vågen" var som högst så koncentrerade jag på att känna mig positiv och när "vågen" var på väg ut så koncentrerade jag mig på att visualisera att jag öppnade vägen för fostret.

Igenom hela värkarbetet så flöt jag omkring på vågor. Jag tillät min kropp göra sitt jobb och jag försökte hjälpa till igenom att vara avslappnad och positiv. Min sambo koncentrerade sig på att massera mina kinder så att jag skulle vara avslappnad där, eftersom att om man biter ihop och spänner kinderna så kniper man automatiskt till i underlivet och då är det omöjligt att slappna av.

Vi är båda normalt ganska stressade och ofokuserade på våra kroppar etc och jag kände mig ganska orolig över hur mina förlossningar skulle gå men tack vara denna teknik så gick allt som en dans på rosor.”