Tv-programmet Mästarnas mästare sågs av över 1,6 miljon tittare tisdags. Vi blev imponerade av ex-boxerskan Åsa Sandell som drog till USA för att leva ut sin idrottsdröm och blev proffs vid 37 års ålder. Läs hennes dagbok och inspireras av hennes hälsoliv!

Fakta Åsa Sandell:

Ålder: 42 år.
Bor:
Brooklyn, New York. Flyttar snart till Stockholm.
Gör:
Skribent och ex-boxare.
Mest känd för:
Att ha mött Laila Ali (Muhammed Alis boxande dotter) i ringen.
Meriter: Fyra SM-guld och ett EM-guld 2007 (WBE) Världsmästartitel

När hon var 28 år började hon boxas efter att ha sett en annons om boxning för kvinnor. Strax innan köpte hon ett par handskar på loppis på skoj. Efter fyra SM-guld och ett EM-guld inledde hon sin proffskarriär 37 år gammal. Mötte 2005 Muhammed Alis dotter, världsstjärnan Laila. Hon förlorade, men blev publikfavorit och hyllades som segrare av många. Flyttade till Brooklyn och tränade på legendariska Gleason´s Gym där Ali, La Motta och Tyson tränat.

2008 kom självbiografin ”Bakom garden”.

Aktuell: En av deltagarna i tv-programmet Mästarnas Mästare på SVT.

Förra året skrev Åsa dagbok för ToppHälsa, läs utdrag ur den här!

En vecka i Åsas liv!

Måndag:
Jag vaknar vid åttatiden av att min lägenhetskompis Andrew trampar runt på det knarrande golvet i sovrummet bredvid. Som vanligt är jag på dåligt morgonhumör, trots att jag sovit åtta–nio timmar.
I närbutiken i Brooklyn har jag hittat osötad schweizisk müsli. De amerikanska flingorna är alldeles för söta för min smak. Koreanerna som driver den lilla butiken blir alltid lika imponerade när jag ställer mig på tå och petar ner den gröna müslikartongen från högsta hyllan. Själva använder de stege.

Müslin kryddar jag med en näve valnötter, russin, lite blåbär, en skivad banan och mjölk. Idag petar jag även ner lite granatäpple i mixen. Och så ett glas apelsinjuice till det.
Sedan packar jag datorn, köper New York Times och beställer en croissant och en americano – lika delar espresso och hett vatten – på stamstället Connecticut muffin. De har trådlöst nätverk och jag sitter där och jobbar.

Sent på eftermiddagen åker jag till Gleason’s gym. Jag kör fyra ronder skuggboxning à tre minuter i ringen. Ett par ronder på säcken, tre ronder på speedbollen och lika många på päronbollen. Jag avslutar med hopprep, hundra situps och lite stretching. Efter duschen är jag behagligt varm och trött i kroppen. Jag sitter kvar en stund och skriver i min dagbok, äter skivad mango och snackar med folk. Mitt arbete som skribent är ensamt, så Gleason’s gym fyller också en viktig social funktion för mig.

Tisdag

Efter en läsdag och några ärenden på hektiska Manhattan väntar en avkopplande kväll hos Alice.
Jag och mina vänner Elle och Alice träffas ibland för att sy och sticka, titta på tv och käka middag. Vi lagar en bastant måltid: kokar majs­kolvar, gör potatismos och steker fläskkotletter. Till efterrätt sorbet och mörk ingefärschoklad. Jag stickar en gul väst i grovt garn och finner ro av de monotona rörelserna. Det är skönt att göra något med händerna och samtidigt tillbringa tid med vänner.

Onsdag

Några timmar efter lunchen blir jag rastlös framför datorn hemma i lägenheten. Jag bestämmer mig för att ta vara på solskenet som flödar in genom fönstret och ger mig ut på en joggingrunda. Brooklyns stora lunga, Prospect Park, ligger bara ett par kvarter från min bostad. Femkilometersslingan runt parken utnyttjas flitigt av alla slags människor som joggar, promenerar, cyklar, åker rullskridskor eller skateboard. Jag är förälskad i den vackra parken med de höga träden, och i gul höstskrud är Prospect Park mer intagande än någonsin.

Torsdag
Igår kväll började jag titta på tv-serien The Wire på dvd, och nu är jag fast. Den är som en drog. Jag tillbringar hela dagen i soffan och ser åtta avsnitt – åtta timmar! – och är hänförd. Det är det bästa jag sett på tv. Någonsin. Jag smäller också i mig ett paket Rocky Road, favoritglassen som kan vara svår att få tag på. Det händer att jag desperat går runt och letar i fem–sex butiker innan jag hittar den. Också det en drog, antar jag?…

Fredag
Före frukost tar jag en joggingrunda i parken. Det var rutinen min sista tid som boxare. Nuförtiden är det skönt att slippa ge sig ut i ur och skur. Det är ju så tungt att springa på morgonen, varken ben eller hjärta har vaknat. Men belöningen kommer efteråt.

Hela dagen känner jag mig rosig om kinderna och lugn i själen.

Lördag
Jag vaknar sent och vill inte gå upp ur sängen. Det är grått ute och jag ser ingen anledning att möta världen. Men efter en snabb frukost tar jag i alla fall tunnelbanan till gymmet och kör ett boxningspass. På lördagarna är Gleason’s fullt av folk, både motionärer och proffsboxare.

Efter träningen är tillvaron mycket ljusare och jag käkar brunch tillsammans med min väninna Yuko, som också är boxare. Vi pratar om boxningens mentala utmaningar och skvallrar lite om klientelet på gymmet. Jag beställer en ”Big breakfast”, som består av bacon, fruktsallad, äggröra och en trave pannkakor. Perfekt efter träningen. Kafélokalen är en skön miljö: ljust och högt till tak och i högtalarna klassisk musik.

Söndag

På förmiddagen sammanstrålar jag med Elle, som bor i samma kvarter som jag. Vi köper med oss var sin stor pappersmugg med kaffe och tar en promenad i parken med Elles hundar Sherbit och Miki. De är små, ettriga hundar som helst vill jaga ekorrarna i parken. Jag och Elle går med varsitt koppel i makligt tempo och pratar om relationer och politik. Vi är ute i över en timme och kortbenta Miki blir så trött att Elle måste bära henne sista biten.

Resten av dagen tillbringar jag halvliggande i soffan med en bok och New York Times tjocka söndagstidning. Ett par tända stearinljus på bordet och i högtalarna Bill Withers vackra stämma.

(ur ToppHälsa nr 2 2009.)

NUVARANDE Åsa Sandell tog tag i sin dröm
NÄSTA Jag ligger vettskrämd under täcket