Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Jag är en av dem – jag har obotlig bröstcancer – här är min historia

Anna var 25 år när hon upptäckte en knöl i sitt ena bröst. Hon sökte vård tidigt – men läkarens slarv har gjort att hon idag har obotlig bröstcancer. Här är hennes historia.

Foto: E+ / Getty Images / svetikd

Den var inte större än en ärta. Det är svårt att förklara, men jag kände den tydligt och kunde liksom snurra på den. Det var 2007, jag var 25 år och jobbade som barnskötare. Jag visste att man kunde drabbas av bröstcancer i ung ålder, men trodde aldrig att det skulle hända mig. Jag brukade kolla på Rosa Bandet-galan och grät varje gång jag hörde om kvinnornas öden.

Så undersöker du dina bröst

https://delivery.youplay.se/load.html?zone_id=1047&player=sp&part_id=117378&addons=000&time=0&disable_sharing=false

Idag är jag en av dem. Idag har jag obotlig bröstcancer. Jag sökte vård tidigt för att undersöka knölen. En läkare gjorde en punktion men trots att han inte var säker på att han träffat rätt så tyckte han att det räckte. Jag var nämligen för ung för att ha bröstcancer. Knölen i mitt högra bröst var bara en körtel, det var alla säkra på. En vanlig och ofarlig svullnad som man kan få under menstruationen. För mig var det helt ofattbart att de kunde vara så säkra. Jag vet ju att körtlar kan bli lite svullna men svullnader brukar ju gå tillbaka. Det gjorde inte den här.

Knölen var som en ärta, jag kände den tydligt och kunde snurra på den

Men jag var ung och visste inte hur jag skulle bete mig, så självklart trodde jag på vad läkarna sa. Det finns inget som jag ångrar lika mycket idag. Trots läkarnas lugnande ord så bestämde jag mig för att operera bort knölen. Min mamma sa till mig att en sådan där konstig knöl skulle jag inte ha kvar. Eftersom det inte var en akut operation hamnade jag i den vanliga sjukvårdskön. Ett år senare fick jag en tid. Då hade min cancer spridit sig till lymfkörtlarna och lungorna.

Det går egentligen inte att beskriva med ord hur rädd jag blev när jag fick reda på att det var cancer jag hade, men jag ska försöka. Det var den värsta dagen i mitt liv. Jag trodde att jag skulle dö. Sen dess har jag haft en ständig oro i kroppen. Ibland kan jag kontrollera mina känslor, men ibland går det inte och jag bara gråter, gråter, gråter. Jag tänker mycket på döden och är så rädd för att dö i den här sjukdomen. Jag är arg också. På läkarna som inte tog mig på allvar. Som sa att jag var för ung för cancer. Och besviken. Jag litar inte på sjukvården längre och är övertygad om att ifall jag bara fått ytterligare en punktion och mammografi så hade de upptäckt cancern i ett tidigt stadium. Innan det var för sent.

LÄS OCKSÅ: Så stöttar du någon i sorg – psykoteurapeut Kerstin Scott-Eriksson ge råd

Året innan jag fick mitt cancerbesked hade jag köpt egen lägenhet. Veckan innan en ny bil. Min dröm var att bilda familj och skaffa barn. Jag ville ha många barn. Idag är min framtid tre månader lång. Därefter vet jag aldrig vad som händer. Jag röntgas var tredje månad och då bestämmer läkarna vad som händer därnäst. Jag har svårt att tro på mina läkare idag. Jag är livrädd för att de ska missa något och jag ifrågasätter allt. För om den där läkaren för fem år sedan bara hade lyssnat på mig så hade jag kanske inte fått diagnosen spridd bröstcancer, utan bara bröstcancer. Jag har inte pratat med läkaren som undersökte mig  första gången. Jag har inte fått en ursäkt, och vet inte heller om jag vill ha det. Det skulle inte förändra något, men kanske kunde han ha ringt och pratat med mig i alla fall.

Min familj har stöttat mig hela tiden. Vi pratar om allt. Samtidigt har jag aldrig varit så ensam som sedan jag fick cancer. Jag har tappat de vänner jag hade. De var inte många men jag trodde att de var mina vänner. Varför de inte är det längre vet jag inte. Kanske är de rädda. Eller bara egoistiska. Jag vet inte. I somras hade jag uppehåll från mina cellgifter. Det var skönt, för jag vet att kroppen behöver vila från behandlingarna. Samtidigt är jag väldigt orolig när jag har uppehåll. Jag funderar mycket på hur uppehållet påverkar sjukdomen. Sprider sig cancern till andra organ? Växer metastaserna nu? Jag hade otroligt ont i magen, i ryggen och i lungorna då. Det gjorde så ont att jag mådde illa. Det gick liksom inte över och kändes mer eller mindre hela tiden. Det oroade mig men jag tror att det berodde på min ångest, den är så stor att den gör ont. Jag är rädd för att cancern ska sprida sig ännu mer. Inför varje röntgen får jag mer ångest.

Det känns fruktansvärt läskigt att ha något i sin kropp som jag inte har kontroll över, men jag kan inte göra så mycket mer än att ta mina mediciner. Att veta att jag aldrig kommer bli frisk gör mig otroligt ledsen och frustrerad. Jag önskar att alla som har cancer ska bli friska och hoppas innerligt att forskarna hittar ett botemedel mot denna hemska sjukdom.

LÄS OCKSÅ: 20 frågor och svar om bröstcancer