Carin da Silva: "Jag gjorde allt för att vara snygg"

”Jag ställde upp utan makeup och retusch på amelias omslag för att visa den osminkade sanningen. Jag är ingen hårdför feminist, som aldrig rakar benen eller tycker att hår under armarna är ett statement. Jag har gärna på mig lite foundation och unnar mig själv vardagslyxen att fixa ögonfransar och naglar. Men på senare år har jag funderat mycket på de överdrivet fantastiska bilder vi visar upp på oss själva och våra liv, och på hur de påverkar andra.

I snyggfiltrens tidevarv tror jag det är viktigare än någonsin att vi visar upp den sanna bilden, så att snygg inte blir en norm som får en att må dåligt om man för dagen inte uppfyller ’fräschkraven’.

Eftersom jag jobbar med tv, är jag delvis själv med och sprider den här bilden. Men det innebär också att jag vet att alla kan se ut som stjärnor efter 1,5 timmes smink, med bra ljus och en fantastisk fotograf. Och jag ska inte sticka under stol med att det känns ljuvligt lyxigt att få komma till tv- huset trött och med sovränder kvar på kinden, få sätta sig i sminket, bli ompysslad och gå ut därifrån och känna sig vacker.

Men det ansikte jag visar upp i rutan är en konstnärs verk. Det är inte så jag ser ut till vardags, även om många verkar tro det. Ja, det händer faktiskt att jag får frågan: ’Mår du inte bra?’, när folk träffar mig till vardags.

Så låt inte alla dessa uppsminkade kvinnor bli till orimliga kvinnoideal. Sprid inte bara de bästa bilderna av dig själv. För de sätter standarden. De blir normen. Och jag vet hur stark normen är. Hur den smyger sig på. Tills man tror att ’galet’ är normalt.

Det börjar redan när man är barn. Jag var åtta år när jag började tävlingsdansa. Ja, jag var bara ett barn när jag viftade med mina lös- ögonfransar och klädde mig som en prinsessa. Vid tolv års ålder fick jag för första gången ha lösbröst under klänningen, och jag minns hur stolt jag var. Jag vet att min pappa reagerade starkt på det här, vilket jag har förståelse för nu, men då ville jag bara tillhöra.

I tonåren hade jag så mycket brun utan sol på mig att jag fick sitta längst bak i klassrummet, för att jag luktade illa. Det rann gult vatten längs kroppen i duschen, och mina lösnaglar var så långa att jag tidvis hade svårt att skriva i skolan. Allt för att vara snygg. Allt för att så skulle man se ut.

Mina former kom med snabbleverans. Jag gick från att se ut som en platt gymnast till att bli kurvig på bara några månader. Och plötsligt stod jag där med rumpa och underhudsfett. Jag kände mig ganska fin, men personer i min närhet sa att jag borde gå ner i vikt, och gav mig råd som att inte välja bananer för att de är fetare än äpplen.

Som tur är hade jag ett sunt tänk med mig hemifrån, så jag sa stopp, men hade jag inte haft den stabiliteten kanske även jag hade halkat in i anorexi. Och visst såddes det ändå ett frö, en liten undran över om jag borde vara smalare.

Jag har ändå alltid varit stolt över mina kvinnliga kurvor, så när jag deltog i Let’s dance hade jag gärna tvådelat för att visa en midja som rör på sig. Därför häpnade jag när jag i en intervju fick frågan varför vi kvinnliga dansare inte är smalare ... Jag var ändå glad att frågan ställdes till mig, för vad hade hänt om mina kollegor, som kommit helskinnade ur en ätstörning, hade fått höra samma sak?

Ja, jag är trött på detta konstanta fokus på och bedömande av kvinnors utseende. På objektifieringen. Som när jag började som rösthallåa i tv och fick höra att det var slöseri på ett så sött ansikte.

Tänk så mycket energi kvinnor lägger på utseende, som man kan lägga på roligare, mer produktiva saker. För hur många kvinnor är inte hjärntvättade att tro att vi borde vara smala? Att en helt normal storlek är stor? Som när jag nyligen var gravid, och folk frågade hur snabbt efter förlossningen jag tänkte börja träna för att komma tillbaka. Visst vill jag bli av med mina extrakilon, och visst mår jag bra av att träna, men exakt vad menar de med ’komma tillbaka’? Mina tidigare former är inte kvar, för min kropp har producerat något så magiskt som två barn. Det finns ett före och ett efter: så här ser en kvinna som fött barn ut. Och stretchmärkena på min mage är ett minne om att den var deras första hem.

Jag ser också hur snyggnormen spiller över på andra delar av livet, där det perfekta är det nya normala. Som kvinnan på instagram, vars  inredningskonto jag följde. Jag älskade att kolla på bilderna av hennes hem och drömde om att själv ha det så städat. Men en dag stängde hon ner sitt konto med ord som ’ni kanske tror att jag har det så här, men jag kämpar massor med att få till det så här fint, och jag orkar inte ha den pressen på mig längre’. Inte ens hon själv orkade leva upp till den bild hon kommunicerade!

Jag menar inte att man aldrig får visa upp den fina familjen i nya soffan. Men kanske kan den bilden varvas med småbarnsmamman som däckat där av trötthet. Jag älskar livet som mamma, det är min dream come true. Och jag kan inte tänka mig en bättre fredagskväll än tacomys med familjen (hade någon sagt till mig för sju år sedan att jag en dag skulle tycka det, hade jag trott människan var galen, haha).

Men det innebär inte att jag inte också undrar vad det var för blöt fläck jag just klev i på golvet, och snabbt inser att det är en bebisspya. Det innebär inte att jag inte också sitter i hallen ibland och gråter över vardagskaoset, eftersom jag inte orkar klä på två gnälliga, febriga barn för att gå ut med hunden.

Så om jag får önska börjar vi visa varandra den osminkade sanningen lite oftare. Glädjen och oron. Det vackra och kaoset. Vad det innebär att vara människa. Där utseendet och ytan inte är måttstocken på vare sig ditt eller mitt värde.”

AV Linda Newnham

FOTO Peter Knutson