Marika, 35: "Dejting- & sexlivet blomstrade efter skilsmässan"

Sju år ihop, en dotter, mycket bråk. Till slut fungerade förhållandet helt enkelt inte, och Marika ville separera – en hemlig önskan hon brottades med i två år. De ville inte samma saker längre.

– När vi fick barn förändrades vår relation. Han tog makten och ordnade allt som han ville ha det. Han ville ha trygghet och familjeliv, jag ville vara mer spontan och inte ägna resten av livet åt myspys och inredning, säger Marika.

De bråkade allt oftare. Men att separera visade sig inte vara helt enkelt.

– Jag hade svårt att inse att jag inte ville vara tillsammans med honom mer, utan samlade på signaler. Jag frågade vänner och mamma om råd, men de tyckte inte att jag skulle göra slut och försökte övertala mig att låta bli. Alla var emot, och det kändes som om samhället förväntar sig att man ska hålla ihop när man fått barn.

Dessutom var hon rädd för hur det skulle fungera rent praktiskt. Skulle hon få ihop ekonomin? Fixa livet som ensamstående mamma?

– Att lämna livet vi byggt upp under så många år kändes oöverstigligt.

Hon letade lägenhet i smyg och samlade mod. 2014 gjorde hon slut – då hade hon inte dejtat på sju år. Och under den tiden hade ett helt nytt sätt att träffas seglat upp: Tinder.

Fatta mod. Dags att våga sig ut på Tinder.

– Det fanns en helt ny typ av dejting som jag var nyfiken på. Jag tyckte att det verkade så himla kul att gå in i en app, bläddra, titta på bilder och välja. Som att beställa pojkvän från en katalog!

Men först behövde Marika landa. Det dröjde ett år innan hon började dejta. 

– Det var som att kliva in i en ny värld. Jag insåg det inte först, men den sociala kommunikationen var helt annorlunda. Vanligtvis avslöjar man inte att man är intresserad direkt, men på nätet är det uttalat från början.

Nu är hon överlycklig över att kunna träffa nya män igen. Först kändes det konstigt, nästan som att hon var för gammal för att börja dejta. Men den känslan har försvunnit.

– Det är underbart att träffa nya människor! Men alla förväntar sig att jag ska hitta någon ny att ge mig in i en parrelation med så fort som möjligt. Som att det är det yttersta målet. Men just nu vill jag bara testa vad det innebär att vara singel.

Allt är inte helt enkelt i dejtingdjungeln, men spännande är det. Här bjuder Marika på tre ocensurerade veckor i dagboken – häng med...

Skål! Första dejten inbokad. "Nya möjligheter."

Fri att möta nya män – läs ett utdrag ur Marikas dagbok:

Måndag:

”Första dejten – så pirrigt”

Nytt år, nya pirriga möjligheter! Men först, låt mig berätta om den allra första dejten efter att exet och jag separerat. Jag fick kontakt med en kille på Tinder som jag tyckte hade trevligt språk, han verkade vara en gentleman, liksom. Jag hade väldigt romantiska idéer om var vi skulle mötas – vilket känns fånigt i efterhand – och föreslog utanför biblioteket. Han verkade mer van och föreslog ett vanligt kafé.

Jag var hur nervös som helst och granskade varenda person som närmade sig. ”Är det han? Hur ska vi hälsa? Tänk om han är extremt ful? Jag måste dra härifrån!” Men han såg faktiskt lika snygg ut som på profilbilderna på Tinder.

Vi hade djupa samtal i fyra timmar, om allt mellan himmel och jord. Det kändes som om vi hade mycket gemensamt och jag bannade mig själv för att jag hade planerat in en middag samma kväll, för jag var sugen på att hångla upp honom och funderade på hur det skulle vara att ha en one night stand. Men vi var tvungna att bryta där. Och det kanske var tur.

Torsdag:

”Tänk om jag blir för bekväm som singel?” 

Många singlar pratar om sin rädsla för att aldrig träffa någon igen. Jag är snarare rädd för att jag blir för bekväm med att leva själv, så att jag inte vill ha en relation igen. Jag måste vara på min vakt gentemot mig själv och komma ihåg hur fint och underbart det kan vara att faktiskt flytta ihop med någon.

Lördag:

”Vill du gå hem till mig?”

Andra träffen med kafékillen. Jag hade redan blivit lite småkär, som jag kan bli. Vi promenerade och pratade i timmar. ”Jag vill binda mig och kanske skaffa fler barn”, sa jag, fast jag är inte säker på att det är sant. Vi pratade sex också. Han frågade om jag var en fysisk person och jag sa ja. Det var väldigt flörtigt. Men när vi nådde en busshållplats sa han: ”Ska vi  säga hejdå här?”. Panik! Jag sa att jag kunde gå ett tag till ”Vi kan väl gå hem till mig?” föreslog han. Hemma hos honom satte han på en film och vi satt tätt i hans soffa. Jag kände mig som en tonåring igen. Hur närmar man sig en man som man tycker är söt nu igen? Jag hade inte varit fysiskt nära någon under lång tid. Men det var lite gulligt, plötsligt stötte axlarna i varandra och han la sin hand på min. Det kändes konstigt och jag var säker på att jag glömt av hur man kysser. ”Kommer det att gå eller exploderar jag?” tänkte jag. Mitt i kyssen sa jag ”Ska vi inte kolla klart på filmen?”. ”Den kan du ju se när som helst”, svarade han och skrattade. Sedan ledde han mig till sin säng där vi hade sex. Jag tror det var länge sedan för honom också. (Han stoppade in den, räknade till tio och drog ut den – tre gånger i rad, som värsta riten! Det var lite konstigt. Jag tror att det var för att hålla ut längre.) Den natten sov jag där. Vi pratade som busiga ungdomar.

Tisdag:

”Jättekonstig stämning”

Mysko dejt med kafékillen. Konstig stämning. Ingen av oss visste vad vi skulle säga. Från att ha haft intressanta samtal, ställde han frågor som barn gör, som: ”Vad gillar du för musik?”. Jag svarade lika skumt: ”Allt möjligt.” Drog till med något för att jag var nervös. Usch. Varför blev det så här mellan oss?

Lördag:

”Han fick inte upp den”

Dottern är hemma hos sin pappa denna vecka. Häromdagen träffade jag en kille på tunnelbaneperrongen efter en fest. Vi skulle egentligen åt olika håll, men han började flörta. Jag bjöd hem honom och han tackade ja. Han hade med sig en champagneflaska och den korkades upp i min lägenhet. Sedan började vi prata och jag insåg mer och mer att han var ganska tråkig. Men han var ju söt och trevlig, så jag kunde ju ha ett one night stand, tänkte jag. Dessutom var jag lite onykter.

Vi började hångla och klä av oss, men jag kände verkligen ingenting. Han fick inte upp den och sa ”Jag blir inte sugen riktigt”. Jag borde kanske ha blivit besviken. Men faktum är att jag blev lättad, för jag var ju inte ens intresserad. Han skulle åka hem, men först gick han in i köket. När jag tittade efter vad han höll på med, stod han med champagneflaskan och en stor kniv. ”Jag måste skära till korken så att jag kan ta med flaskan igen”. Jag stod där som ett stort frågetecken. ”Man kan ju inte slösa en flaska om det inte blir något …” sa han. Herregud. Jag är så jädra glad att jag inte låg med honom!

Söndag:

”Bara en kompis?”

Det finns en kille som jag flörtat med länge i bekantskapskretsen. Vi kastar blickar och tittar på varandra på avstånd. Men han skulle nog aldrig erkänna att vi har flörtat. Det är väldigt subtilt. Jag glömmer av honom ibland, men varje gång jag ser honom är det som om mina känslor inte kan hejda sig. På en fest en gång drog han sig undan när jag försökte kyssa honom. Jag kände mig så sjukt sviken och sorgsen. Jag undrar vad han känner för mig.

Fredag:

”Det var som en anställningsintervju”

Ytterligare en dejt, fast jag egentligen inte var sugen. En kompis tjatade om att jag borde gå, och visst, det kan ju vara bra att hålla igång lite. Mötte den här mannen på en fancy restaurang. Jag var en stel och tillgjord variant av mig själv. Han pratade jobb och strategier, att utvecklas i sin yrkesroll. Det var som om han intervjuade mig och det blev inte en naturlig konversation där vi fyllde i varandra. Han betalade för oss båda, vilket kändes konstigt.

Dagen efter ville han ses igen. Efter att ha lyssnat på en peppande dejtingpodd ville jag ge honom en andra chans. Men plötsligt sms:ade han en konstig, undflyende ursäkt, så han kanske inte hade så kul han heller.

Tisdag:

”Jag har inte bråttom”

Mamma och mormor, mina förebilder, har levt ensamma i långa perioder. På ett sätt är jag rädd att bli som dem. Samtidigt vill jag inte bara ha en relation för sakens skull. Under mitt dejtande har jag träffat underbara personer som gett mig en känsla för vad jag söker hos en annan människa. Visst trivs jag själv just nu, men om jag träffar någon som klickar med mig och allt tajmar, då vill jag absolut satsa. Det finns en viss längtan, men jag har inte bråttom.

Fotnot: Marika heter egentligen något annat.

Av: Emelie Svensson

Foto: Theresia Köhlin