Emma Igelstöm: "Jag kunde inte vara nöjd en enda stund"
För simmerskan Emma Igelström var bäst i världen inte bra nog. Hon ville alltid bli starkare, smalare, bättre! Kraven och pressen ledde till ätstörningar, alkoholmissbruk och, till slut, ett självmordsförsök. Idag lever Emma en stund i taget, tacksam över att hon vågar vara lycklig.
Hon kallades ”Simmar-Emma”. Emma Igelström slog många rekord och var snabbast i världen. Hon ville vara bäst, i bassängen, skolan och på jobbet. Hennes liv var prestationer och hon var aldrig nöjd. Hon sökte hela tiden nya kickar. Det höll på att kosta henne livet.
Vi ses vid Eriksdalsbadet på Söder i Stockholm, hennes arena under många år. Hon travar rakt in med sin rullande resväska, genom omklädningsrum, förbi olika bassänger. Hon känner varje skrymsle och hittar här med förbundna ögon. Det är fuktigt, luktar klor. Jag kan se henne stå på startpallen, höra startskottet. När hon var 14 år vann hon sitt första stora mästerskap i 50 meter bröstsim. Det var i Stavanger och hon tog EM-guld. Då började allvaret i hennes liv. Hon kände sig vuxen. Men också storvuxen.
Tränaren sa att hon var för tjock för att bli bäst i världen. Det var då kampen mot vikten började. Hon skulle bevisa för omvärlden och sig själv att hon kunde kontrollera också den. Hon åt, kräktes och tränade.
Senaste året har hon insett att de problem hon brottats med handlar om hennes personlighet. Hon är beroendesjuk, har en beroendepersonlighet.
– Jag har presterat för att få bekräftelse och för att slippa känna vem jag är och vad jag vill. Jag kunde ha blivit beroende av vad som helst. När jag var tre år gick jag med farmor till simskolan och läraren sa: ”Hon kan inte vinkla sina fötter.” Jag minns att jag tänkte ”Jag ska minsann visa dem!”. Och i skolan ville jag vara bäst och kunde gråta över ett fel istället för att glädjas över mina 39 rätt. Jag har alltid varit besatt av att prestera. Jag tänkte: Om jag slår det rekordet, då blir jag lycklig. Men när jag nådde dit var jag på väg till nästa.
