Ann Söderlund önskar alla en mer realistisk jul
amelias krönikör Ann Söderlund har gått från ”tomten jag vill ha en riktig jul” till ”tomten jag vill nästan inte ha någon jul” på bara några år. Och att hon blivit så traditionsblasé skyller hon på Per Moberg. Eller Leila.
- I morse fick Pelle en liten leksaksdinosaurie och ett russin doppat i choklad och han blev såååå lycklig!
Är på snabblunch mellan julklappsinköpen och min arbetskamrat berättar om sin bedårande julkalender som hon har skapat inför julens högtider. Hon har målat en sketen träpinne i röd falufärg och hängt 24 små presenter o vackra sidenband, Själv vill jag bara ha en till morotskaka. Den förra tog slut så fort.
Varför känner jag ingen julentusiasm? Jag som var tjejen som brukade tillbringa hela december i någon sorts pepparkakseufori. Jag som brukade ta ledigt veckorna före jul för att nosa fram antika julgranskulor att hänga i granen.
Hur kan jag ha blivit så traditionsblasé?
Naturligtvis inser jag att det har att göra med att barnen har blivit större och jularna har blivit allt grönare. Men ändå! Hur har jag kunnat gå från ”tomten jag vill ha en riktig jul” till ”tomten jag vill nästan inte ha någon jul” på bara några år?
Visst att barnen har blivit större, men ibland tänker jag ändå att allt är Per Morbergs fel. Eller Leilas. Helt klart inredningstidningarnas guldkitsch i guld och fejkad snö.
I deras värld deras är allt som en enda ouppnåbar dröm i vitt och guld. Kakorna ligger i drivor och den honungsgriljerade skinkan puttrar i ugnen. Tittar man ut genom fönstret ser man släkten komma åkande med häst och släde. Glöggen blir aldrig bränd utan är perfekt tempererad och vaskas med fingerskalad mandel. Har jag nämnt nejlikeapelsinerna eller snöbollslyktorna som barnen, utan att kasta minsta snöflinga under jackan på varandra, lyser upp mörkret för långväga gäster? Inte det?
Vet ni vad jag misstänker? Att vi alla skulle må bättre av att drömma om en mer realistisk jul. En jul där vi gillar läget och lägger ner mer tid på varandra än på mormors citronkanelkola och presenter som snabbt hamnar i en låda som någon ställer undan.
Tänk om vi kunde tänka att julen är någonting som vi kan ha lite av varje dag, istället för en futtig dag per år.
I vår familj styr vi kursen mot Vietnam. På julafton ska jag sitta och doppa tårna i sanden och när barnen kommer fram och tjatar om julklappar ska jag säga att min present till dom är att springa på stranden och bygga sandslott med sina brorsor.
Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.
