Ann Söderlund: "Vänner är som prinsesstårtor"

Har precis varit med i Debatt i Göteborg. Vi har pratat om ifall barn verkligen ska börja på dagis före två års ålder. Jag säger att jag är trött på att det finns dom som bestämmer hur andra ska leva. Som skuldbelägger utan att ha gjort research om situationen. Människor som snattar ens värdighet och energi och inte bjussar på den egna. Människor som vet allt bäst och glömmer att fråga hur man själv mår.

Efteråt hoppar vi in i en taxi, jag och Belinda.

– Nu ska jag ta med dig till ett jättemysigt ställe, säger Belinda och livet känns som plötsligt som en chokladask fast jag är skittrött och det är alldeles försent.

Restaurangen verkar vara Belindas stamhak och snart sitter vi där knä mot knä och mumsar ostar och salta salami. ”Skål, vad härligt att du kom”, säger B och så känns det som att Göteborg alltid har varit stället som jag längtar tillbaka till. Och det är just det som goda vänner gör med en: dom får en att känna sig så jävla hemma. Nu är det inte alltid lätt att hitta hem och det finns ju dom som av olika anledningar fallit bort på vägen, men dom som liksom har möblerat in sig i hjärtat som en skön gammal soffa är värda mer än en tavla av Picasso.

Jag tänker på alla kriser man har haft. Alla gånger man har gråtit i kudden och tänkt svarta tankar. Alla gånger man bara behövt en peppinjektion eller kram – där – vännerna. Jag brukar tänka att mina vänner är som tårtor. Varje bit är sååå god och tillsammans blir det en smaksensation. 

Däremot är det nyttigt att inse att det är som med vänner som med skafferi: ibland måste man göra en inventering och se vad som behöver rensas ut. Alla tårtor är inte goda. Det känns både i hjärtat och i magen. Även när man själv beter sig som en rutten skorpa. Men finns det någon kaka du verkligen vill stoppa tillbaka i skafferiet så förklara henne din kärlek redan idag. Livet är så kort och prinsessbakelser växer inte på träd. Däremot finns det en och annan i Göteborg.

Puss o kram