Ann Söderlund: "Jag kan inte leva utan vägen till målet"
Inga omaka vantar. Ingen sur äkta hälft. Bara skummande java, några nyinköpta tidningar och en massa små samhällen som flyger förbi i På spåret-maner. amelias krönikör Ann Söderlund är ute på äventyr.
Klockan är inte ens kvart över sex när tåget rullar ut från Stockholms central. Himlen färgas sagolandsrosa vid Gamla Stan. I Riddarfjärdens vatten guppar husbåtarna hemvant.
Åh, gudars skymning, jag bara älskar känslan av att vara på väg. Möjligheterna! Upplevelserna! som ligger framför, i någon annan stad, någon annanstans där människor har andra ögon och olika ord. Att resa är att fortfarande drömma.
Förlåt förresten! Nu tror ni att jag ska berätta om en mamma på flykt. Kanske till en sammetspoet i Barcelona som citerar Don Quijote och har loppor i lakanen. Kunde ha varit nått, men jag ska bara till Malmö över dan. Dessutom kan jag inte ens berätta vad jag ska göra där för det är hemligt ett tag till (men det har med barnkläder att göra och blir sååå fint).
-Vill du har kaffe eller te? undrar konduktören och jag är lyckligast i världen. Inga omaka vantar. Ingen sur äkta hälft. Bara skummande java, några nyinköpta tidningar och en massa små samhällen som flyger förbi i På spåret-maner. Kanske handlar hela livet om att vara på väg. Att fortsätta vara nyfiken. Att våga öppna den där tågdörren och möta äventyret. Nu börjar jag låta som en taggad Ranelid, men vad har man om man inte har äventyret - litet eller stort?
Åren tickar förbi och man lär sig allt det där mellanmjölkiga. Omaka vantar, att lyssna på chefen, att passa in, gå i ledet och laga köttfärssåen med lagom mycket cayennepeppar. I en annan stad, och det räcker att du åker till Zlatanland så blir livet något mer. Kvarter som doftar kummin. Smågryn som knorrar. En färja över till smörrebrödens paradis.
Jag kan leva utan Acne-toppar (nästan i alla fall), men jag kan inte leva utan vägen till målet. Det kan vara en charter till Canarias eller ett jätteroligt projekt som du aldrig trodde du skulle våga hoppa på. Ni vet den där känslan i bröstet; tombola med flygande fjärilar, skenande hästar och bubblande champagne på en och samma gång? Känslan som nästan spränger sönder bröstet på en? Den finns där inom räckhåll. Möjligtvis lite mer svårfångad än när man var all over the place-fjortis, men den är där!
Ta den och bär den som en fågelunge i bröstfickan!
Kram och trevlig helg!
