Ann Söderlund: "Önskar att jag var mer som Blondinbella"
Ann Söderlund går på Blondinbellas releasefest. Och plötsligt inser hon att en kommentar om hennes egna hängiga bröst - i jämförelse med Isabellas toppiga - är ett skämt som fastnar i halsen. Varför måste kvinnor alltid kommentera varandra?
Även om det råder tveksamhet angående valet av lokal (vad hände med våren?) står jag på terassen på Berns denna kyliga onsdagskväll.
Blondinbella har bokrelease och kindpussarna viner i luften. Jag och mitt sällskap, Tilde de Paula, slår fast att det är ganska otroligt att detta fenomen som bara är 21 år nu släpper sin andra självbiografi. Eller som Tilde säger, "Hur kunde det ta dubbelt så lång tid för mig att komma på det här?" Hon pekar på boken, Isabellas hemlighter - så tog jag huvudrollen i mitt eget liv.
Jag tar en sipp champagne och gör ett försök att krumbukta mig varm under en ensam värmelampa. Så står hon där, livs levande framför oss med sitt bländande Marilyn Monroe-smile och jag inte låta bli att viskande kommentera hennes vita, ursnygga blus och, hrm, det som (i jämförelse med en trebarnsmorsa tyngdlagsproblem) ser så underbart toppigt ut.
Tilde hinner precis titta strängt på mig när Isabella sträcker fram handen.
- Åh hej Ann, vad kul att du kom! Jag tycker att du är så bra och vi har försökt att få med dig i min tidning.
Jag kramar om henne och känner mig smickrad och bubblig av champagnen.
- Detsamma, detsamma! Grattis till boken, ska bli himla kul att läsa!
Så plötsligt när vi har det så himla gemytligt och smickrande så säger T.
- Men Ann, dina bröst hänger ju en, två, tre gånger så långt ner som Isabellas. Och så skrattar hon till så där menande.
Isabella som inte vet att detta är en fet pik ser alldeles bestört ut.
- Men vad säger du Tilde? Så är det ju inte alls!
Och det som skulle vara ett litet roligt skämt tas på största allvar av tjejen som varje vecka präntar in egocitat och stöttar 400.000 unga tjejer i sin jakt på identitet och värdighet.
När Tilde har förklarat bakgrunden till skämtet så skrattar vi alla tre, men mitt skratt fastnar i halsen och jag känner mig så jävla dum. Det är så mycket snack om hur vi tjejer måste stötta varandra, men hur jävla långt har vi kommit egentligen? Vi kommenterar varandra. Sätter krokben för varandra. Är rädda för varandra. Missunnsamma. Avundsjuka. Varför? Hela världen ligger ju för första gången framför våra fötter. När jag kommer hem läser jag Isabellas nya bok och får plötsligt en insikt: Kan det vara så att Isabella Löwengrip har kommit till denna värld för att vi ska bli lite mindre korkade?
Så Isabella. Förlåt att jag kommenterade dina brön (det var i väldigt positiva ordalag i och för sig) och jag lovar att från och med idag är mitt Torsten Flinck-konto för alltid beseglat. Jag önskar att jag hade fått läsa din bok för tjugo år sedan. Du är grym!
Puss och kram Ann
*Tilde de Paula var moderator under kvällen och är ett annat föredöme som heter duga. Puss!
