Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Ann Söderlund: "En ost i sängen är höjden av romantik"

Vad är det som gör ett förhållande romantiskt? Och förresten, måste det vara så romantiskt hela tiden? Det undrar Ann Söderlunds i veckans fredagskrönika.

Det är den första vårkvällen när livet liksom suger tag i lungorna och blåser ut och in på känslorna. Jag och två av finaste vännerna tar ett glas porlande vitt på en uteservering och ämnet för kvällen är ex-killar vi minns (och några som vi kommer på efter att ha förträngt). Stämningen blir huligan-hög när det kommer fram att mina två väninnor har haft samma ex.

- Ibland kunde han vara borta i dagar utan att höra av sig och sen när man kom hem, trött och grinig efter jobbet så satt det en pianist och spelade kärlekssånger!

 

När min andra väninna fyller i så känns det som att sitta i en uppsluppen scen i Sex & the city.

- Jaja, och så kunde det stå en stjärnkock i köket och laga en sjurätters-meny, haha! 

För en annan som själv fått stå för det mesta av romantiken (om man nu inte ska räkna den där alldeles för lilla vikingaringen som jag fick när jag hade fött Ossian) känns det lite mer som en iskall fiskpinne hamnat under behån.

- Gud vad romantiskt! Det låter ju helt fantastiskt!

Båda mina väninnor tittar på mig med oförstående blick.

- Romantiskt? Det var ju asjobbigt. Mycket hellre en man som diskar än spelar romantiska trudelutter.

På vägen hem kvittrar fåglarna som dårar. Doften är så där hoppfull som gammal poesi. Det är bara droskan och klappertiklapp från hästarna mot kullersten som fattas. I hallen ligger en massa skor slängda och jag tänker att det är ett jävla gissel det där att det i livet är så svårt att få både och. 

Att människan borde ha blivit skapt lite mer som en redan uppskuren tårta. Och att man kunde hitta ett fungerande sätt att både få äta upp kakan och ha den kvar. Jag menar, om jag hade gift mig med en Torsten så hade jag kanske blivit överöst med vardagspoesi, men räkningarna hade legat i drivor.  Om Ernst och jag skaffat ett liv ihop så skulle han vara den som alltid syndade alla onödiga glasfåglar och gråstensfiltar på loppisarna. 

Dessutom: vad är egentligen romantik? Diamantringar i chokladmoussen slutar säkert med återupplivningsbesök på akuten. Blekrosa engelska jätterosor i hela lägenheten och…vem försöker jag lura? Casanova?

 

Så hör jag mannens röst inifrån sovrummet och öppnar dörren till…oops! Le Belle Epoque! Lyktorna i fönstret är tända. På sängen står en liten bricka med ost, vindruvor och jordgubbar.

- Du var ju lite hängig förut så jag laddade ner Midnight in Paris, det var väl den du ville se, älskling?

Så plötsligt skäms jag som den där lilla hunden i rännstenen och tänker att stenkastaren är jag och att det av nu helt uppenbara skäl inte är lika roligt att rannsaka sina egna insatser på kärlekens gågator.

 

Vem var det till exempel som irriterat sa "Nu räcker det" när någon ville kvällshångla igår? Vem är det som ibland inte ens orkar svara på små kärleks-sms som ploppar upp titt som tätt?

Jag vaknar upp ur min rannsakan av en len röst, "Det är en så fin kväll, är det okej om jag träffar Lukas en stund och tar en öl?"

Så ligger jag där i sängen med Baby Belle, Hallon och Woody Allen och tänker att den opretentiösa vardagsromantiken nog är den rätta romantiken ändå.

För när jag tänker på alla candelabrar och jätteräkor på salladsbädd, som jag trott mig sakna, så inser jag det ganska skönt att inte ha så mycket att leva upp när man själv står för fiolen.