Ann Söderlund: "Det är okej att vara lite jävla nöjd"
amelias krönikör Ann Söderlund njuter av långa backar som solen gjort till smör, billigt rödtjut och underbara dagar i Alperna. Men alla verkar inte lika nöjda.
Jag och Ossian är med några goda vänner i Champoluc i italienska Alperna.
Vi bor tre vuxna och tre barn i en lägenhet som älskar furu, rangliga våningsängar och kitsliga affischer med barn som sitter i träkar med vindruveklasar på huvudet. Kylskåpet fungerar inte så det osar grönmögelost i varje vrå.
Gardinerna hänger på halv stång. Det är så smutsigt att vi knappt ser varandra mellan dammpartiklarna. Skidbussen tar 45 minuter och åker åt helt fel håll och chauffören röker som en borstbindare - och vi älskar varje sekund lika mycket som italienarna älskar sin pasta.
Dagarna tillbringar vi i underbart långa backar som solen gjort till smör. Ibland blir vi irriterade på varandra. Särskilt Fredrik blir irriterad på Jenny när hon vill att vi alla ska äta samtidigt så att vi kommer "i fas" (Fredrik är trots allt en vuxen man och till på köpet EXTREMT förkyld).
Det har hänt att jag, en gång eller två, att jag har kört in i jätteilskna franska damer med strikt grå knut. Då har damerna skrikit "Arre you blaind?" varpå jag varit tvungen att störtloppsåka därifrån med tre tweenies fnissandes bakom mig. Jenny har åkt på en snygg italienare och allt slutade med en lång kram. Ett nytt sätt att umgås på.
När vi inte orkar vänta på skidbussen efter after skin går vi uppför den leriga backen som tar oss till huset och då klagar vi på "skitbacken" och alla hundar som har bajsat mönster i snön. Och vi älskar varje sekund.
Med ömmande ben spelar vi vändtia (utan tior) och dricker billigt rödtjut och coca cola.
Chipsen är perfekt krispiga och röda skinkan smakar bättre än smultron och himmel tillsammans. När andan faller på tittar jag på de snöklädda trekantsbergen och känner mig rikast i världen. Och jag tänker på resten av min älskade familj som ringer på högtalartelefonen varje kväll och vill kolla hur det har gått för storebrorsan som har fått en snowboard i julklapp.
Så tänker jag på alla andra som är här på sportlov och som jag möter i mataffären på eftermiddagarna. De har det säkert minst lika bra som vi och verkar hata varje sekund.
Elaka kommentarer haglar mellan charkdisken och brödkorgen, "Men varför köper du den där salamin, är du dum? Det är ingen som vill äta upp den?" Barnen vill sjunka genom jorden och den tråkiga tonen har blivit till en sådan vana att varken mamma eller pappa hör hur sorgligt den ekar mot kakelväggarna.
I går såg jag en fransk film om en snubbe som var relationsförstörare. Hans jobb gick ut på att gå in i dåliga relationer och få den hunsade kvinnan att inse att hon var värd något bättre. Kärlek av någon som verkligen tyckte att hon var det finaste i världen. När jag står med mina ostar önskar jag att alla skulle få känna så.
Att få vara med någon som verkligen hajar att ur respekt och medkänsla är kärlek sprungen. Jag tänker att det vore på sin plats att vara lite jävla nöjd någon gång.
