Anitha Schulman om skilsmässan: "Det var som ett krig hemma"

Fotografen och jag är lite tidiga, Anitha Schulman är lite sen. Hon möter oss i trapphuset, halvspringer in i hallen och hänger upp jackan samtidigt som hon småpratar med dottern Penny, 6, ställer ner en kasse och försvinner uppför den branta trappan som leder till plan två i etagelägenheten på Gärdet i Stockholm. Fundersamt står vi kvar i hallen.

Jag lever i en social överklass och har ett enormt kontaktnät

Foto: WWW.PETERJOENSSON.SE

– Menar hon att vi ska följa med upp?

– Jag vet inte. Hallå Anitha, vart tog du vägen …?

Inget svar. Till vänster ligger ett sovrum och innanför glasväggen står en lång, lyxig rad med arton par otroligt högklackade, spektakulära skor. Jag hinner också kika in i det mycket ombloggade drömbadrummet innan Anitha ropar:

– Jamen kom upp då! Vill ni ha kaffe? Det är väl inte så mycket inredningsplåtning idag, va? För alltså, jag har inte hunnit fixa – nej vänta lite, Penny – för det är så himla mycket hela tiden. Men nu är jag här. Ska vi köra?

Vi slår oss ner i soffan under takfönstren. Penny sätter sig och ritar vid köksbordet.

Att operera brösten är helt oladdat för mig

Sist jag träffade Anitha, år 2012, hade hon just startat sitt designföretag och pratade i tusen kilometer i timmen om porslin, tedrickandets renässans och glädjen i att driva eget. Då bodde hon på Odenplan med sin dåvarande make Calle Schulman. Penny var ett år och den nya familjen utstrålade lycka och gemenskap.

Sedan dess har Anitha fått ett barn till – sonen Tom Allan, 3 – och renoverat åtskilliga lägenheter, skilt sig, deppat ihop, skrivit en bok och hittat en ny kärlek: Joel Åhlén-Nyström, 28.

Men vägen dit var lång, betydligt längre än den verkade när Calle och Anitha i december 2016 skrev sitt instagraminlägg om separationen. Då lät det som om ni var bästa vänner och skildes i djupaste samförstånd.

Anitha ler snett och himlar med ögonen.

– Det hade varit kaotiskt ända sedan 2014.

Vad var det som hände mellan er?

– Det var många olika saker. Vi hade flyttat flera gånger, varje gång till något större. Det var alltid renoveringsobjekt som krävde massor av energi. Vi hade fått ett barn till, och med Tom Allan bestämde jag mig för att börja jobba mycket tidigare. Så jag jobbade femtio procent från första månaden med honom. Calle jobbade heltid men var hemma en dag i veckan. Det var vår deal.

– Det hade börjat gå bra för mig på jobbet – vi gjorde pilotavsnittet av tv-serien Mammor!, vi gjorde talkshow och poddar, så jag hamnade i ett klassiskt kvinnligt dilemma. För att kunna ösa på för fullt på jobbet måste jag ”offra” Tom Allans första år och då gjorde jag det. Det var inget som en pappa skulle ha backat på. När jag inte var hemma var Tom Allan med Calle eller med en barnvakt. Det var radikalt, men det var rätt beslut just då.

Vad tyckte omgivningen?

– Jag fick en del offentlig kritik och så var det inte superpopulärt hemma heller. Det är en sak att stötta sin partner utåt, en annan att göra det på hemmaplan.

Hur hade ni det hemma under Tom Allans första år?

– Han hade kolik. Vi var mitt i en stor renovering av vår nya lägenhet på Valhallavägen, det låg byggdamm överallt i månader. Vi trängde ihop oss på tio kvadrat. Både Calles mamma och en god vän till mig dog. Vi hade varsin stor sorg, men kunde inte trösta varandra. Vi började attackera varandra istället.

Anitha hejdar sig en stund innan hon säger:

– Att bli attackerad innanför sin egen ytterdörr, i det som borde vara ens borg och största trygghet, gör en så försvarslös. Det kändes som en långsam avrättning.

För att försöka komma ur dödläget med ständiga bråk och allt mindre förståelse för varandra började paret Schulman resa utomlands.

– Vi f lydde, helt enkelt. Vi åkte på extravaganta, långa resor hela familjen, försökte desperat att slippa ifrån det där som gjorde så ont. På ett år reste vi till Kenya, Florida, London, Thailand, Los Angeles, Turkiet … Sedan började vi gå i parterapi, men det fanns inget kvar. Vi var båda bittra och kände oss orättvist behandlade.

Så terapin hjälpte inte?

– Jag lärde mig mycket om mig själv, men för oss som par hjälpte den inte. Vi kunde inte låta bli att bråka och hela tiden peta i alla såren. Det var som ett krig hemma. Vi började prata om att skiljas över ett år innan vi lämnade in papperen. Vi var körda.

– Jag var beredd att fortsätta kämpa men Calle ville inte längre, han ville bara bort. Jag var i chock länge innan det sjönk in, och då kom alla frågorna: Vad betyder det här för barnen? För vårt boende? För resten av våra liv?

För att slippa sitta ensam hemma och älta gömde sig Anitha i jobb, ”som alltid när jag är förkrossad eller ledsen”.

– Du vet den där sköna ensamheten man ibland drömmer om som småbarnsmamma? Det här var motsatsen. Ofrivillig ensamhet är bara klaustrofobisk och vidrig. Och Calle träffade en ny kärlek nästan omedelbart. Idag är jag verkligen glad för hans skull, men då blev jag förtvivlad över att han gått vidare så snabbt.

– Jag bara jobbade och satt hemma halva vintern, och så började jag skriva på min bok. Utan depressionen hade jag aldrig gjort det. Tänker du behålla efternamnet Schulman?

– Jag kommer att byta. Men jag har just flyttat och tar en sak i taget. Sedan ska även ungarna få mitt namn och alla pass ska ändras. Det här är en jämställdhetsfråga – män behöver sällan byta namn och förstår inte vilken apparat det är.

Ska du ta ditt tidigare efternamn, Flink?

– Nej, men jag håller mitt nya efternamn hemligt ett tag till.

Berätta lite om boken!

– Den är verklighetsbaserad men inte strikt självbiografisk. Den handlar om en kvinna som skiljer sig och hamnar i kris, åker till Los Angeles och lever ut för fullt, samtidigt som hon rannsakar sig själv och sina tidigare relationer för att förstå hur det blev som det blev. Frida i boken ser relationer som en drog och sig själv som kärleksmissbrukare.

Har du känt samma sak?

– Ja, absolut! Det var så boken uppkom. Alla söker kärleken, men få frågar sig vem de är i en relation. Jag frågade mig: Är jag bara någon i relation till någon annan?

Och vad kom du fram till?

– Att jag är en sådan person som trivs bäst i en relation och inte gillar att vara ensam. Sedan skaffade jag Tinder, och det var där Joel hittade mig.

Anitha lyser upp och börjar prata dubbelt så snabbt igen.

– Han kontaktade mig och så skulle vi ses för att … haha! I alla fall, vi sågs hemma hos mig. Han var så nervös. Det klickade inte förrän andra gången vi sågs, men ingen av oss ville ha något förhållande. Jag var så trasig efter skilsmässan och han var elva år yngre, vi var så olika.

Olika på vilket sätt?

– Jag lever i en social överklass och har ett enormt kontaktnät. När jag fyller fyrtio nästa sommar ska jag bjuda mina typ åttahundra närmaste vänner. Joel är från Gävle och har bara ett fåtal nära kompisar eller så, han har inget behov av att hänga på Stureplan eller mingla med tusen personer. Vi motsvarade inte varandras förväntningar. Jag hade tänkt träffa en välbärgad fyrtio plus-man med två stora barn. Joel ville träffa en yngre tjej.

Hur gick det till när ni blev ett par?

– Vi åkte till Rom för att ge oss själva en ”grand final” innan vi gick skilda vägar. Efter resan skulle vi inte ses mer. Men sedan ville vi ju det, ändå. Vi kunde inte släppa det. Och nu är vi sambo. Han är fantastisk. Det går hur bra som helst.

Vill du fortfarande få fler barn?

– Ja, det vill jag. Jag hoppas att jag kan få ett eller två barn till.

Under den tuffa tiden efter skilsmässan bestämde sig Anitha för att göra något hon hade tänkt på en längre tid: förstora brösten.

– För mig är det helt oladdat. I och med skilsmässan ville jag verkligen få en nystart med mig själv, så det var ett lätt beslut att ta – det var en del av ganska mycket som jag ville förändra eller ta tag i. Jag ville ge mig själv tillbaka min gamla kropp, och det gjorde jag. Har man burit barn är man förtjänt av att ta hand om sig själv också. Det här var mitt sätt.

Parallellt med känslostormarna, alla flyttarna och småbarnslivet har Anitha fått rejäl snurr på sina många affärsidéer, som spänner från porslinsdesign via poddar och influencersamarbeten till en show med Ann Söderlund.

– Jag är en medieentreprenör och jag älskar att jobba. Men nu har jag gått ner lite i tid, från kanske 80 timmar i veckan till 50.

Du tog ut 1,2 miljoner i lön från dina bolag 2016. Hur ser du på pengar?

– Rik är jag inte, men jag är tillfreds med min livssituation. Jag är stolt över att kunna ge mig och mina barn ett bra liv, baserat på egen kraft. Jag har jobbat hårt i hela mitt liv. Det här är belöningen.

Har din dyslexi gett dig ett revanschbehov efter skolåren, då du betraktades som ”slarvig”?

– Ja, det har varit en jättestor drivkraft. Jag har hela tiden försökt att överprestera för att kompensera. De flesta dyslektiker är kreativa människor och väldigt lösningsfokuserade. Men jag tycker att skolan behöver moderniseras. Idag har vi rättstavningsprogram och miniräknare, men barnen måste fortfarande kunna räkna liggande stolen. Varför det?

Du har jobbat med tv i många år. Hur kände du när #metoo svepte över Sverige och mediebranschen framstod i rätt dålig dager?

– Män har tidigare i historien alltid varit försörjare, det har gett dem sådan makt. Som yngre jobbade jag på ett stort mediebolag och hade en sådan där riktigt härlig, snäll chef. Tills sms:en började: ”Jag tänker jämt på dig.”

– Han började dyka upp överallt där jag gick ut, tryckte ner mig i knäet och tafsade. När han fick reda på att jag var ihop med Calle började han fråga om jag skulle hem och knulla. Sedan fick en duktig, kvinnlig kollega helt oförklarligt sparken och jag blev inkallad till personalchefen. De uppmuntrade mig att säga upp mig, för att jag hade stöttat henne och därmed varit illojal mot företaget. Min chef sa att han såg det som otrohet från min sida. Då kontaktade jag ledningen.

Fick han sparken?

– Nej, inte då och för det.

Blev du förvånad över uppropets stora genomslag?

– Det var faktiskt ett uppvaknande även för mig. Jag är inte uppvuxen med feminism, som 1990-talisterna. Jag har lierat mig mycket med män genom åren, därför att jag tyckte att de snackade mindre skit.

Du hamnade i instagrambråk med journalisten Cissi Wallin efter ett poddavsnitt i samband med #metoo.

– Ja, men vi är sams sedan länge. Det är våra följare som fortsätter att fajtas i sociala medier. Allt blir väldigt uppförstorat i kommentarsfälten. Om jag bråkar med någon tar jag det privat med dem.

Om du fick skicka med dina barn något ut i livet, vad skulle du ge dem?

– Till Penny säger jag: ”Sitt inte fast i artigheten, som min generation har gjort. Se inga begränsningar.” Till Tom Allan säger jag: ”Inspireras av Penny, respektera henne.” Jag försöker att inte curla honom men det är svårt, han är så liten och charmig. Men nu är jag medveten om de här mönstren hos mig själv. Det är första steget.

Av: Åsa Brolin Foto: Peter Jönsson Hår och makeup: Evelina Lundqvist