Tova Magnusson om Flickan

Du spelar en trasig, barnvaktande faster som super, gråter och till sist lämnar barnet ensamt i huset på landet. Är folk redo för ”Flickan”? 

– När man berättar om barn väcker det känslor. Ta vilken scen som helst med ett grälande par – finns ett barn i rummet väcks ju något helt annat i en. Och här är hon med hela tiden i ganska jobbiga situationer, folk kan nog bli provocerade – speciellt av min karaktär. Hon är ju helt gränslös, med ett extremt bekräftelsebehov, från män framför allt. Hon klarar inte av att sitta därute på landet.

Känner du igen dig i flickan? 

– Ja, lite i hennes relation till fastern, min karaktär. Jag hade en liknande släkting, också gränslös i relationen till barn. Hon pratade med oss om sina förhållanden och började grina – vi var 7–8 år och hon satt ofta barnvakt. Jag tror det är jättespännande för ett barn att bli tilltalad som en vuxen, men samtidigt skrämmande, man har ju inga erfarenheter, vad ska man göra med det här? 

Sen kan jag känna igen mig i att flickan är skildrad så obarnsligt. Det är lätt att tro att barns känslor är rundade i kanterna när man ser deras runda kinder och gropar i händerna. Jag minns när jag var 5–6 år och arg på vuxna – känslorna av förakt och hat var aldrig så glasklara som då. 

– Men att minnas det här kunde vara skrämmande när jag fick egna barn. Det är tur att filmen tar flickans känslor på så stort allvar.

Du spelar full fantastiskt trovärdigt, var du full på riktigt? 

– Nej, när vi drack vin var det riktigt vin, men det var mer för att få ett slags förnimmelse istället för att köra vinbärsjuice. Men det är inte som att dricka sig full, tyvärr. Ett knep när man spelar full är att försöka att inte vara full. När man är full försöker man ju hålla sig lite nykter, straighta upp sig lite, fast det misslyckas.  

Hur var det att enbart spela mot ett tystlåtet barn? 

– Väldigt häftigt. Blanka Engström var väldigt närvarande. Hon hade den där blicken, som vissa barn har, som gör att man nästan blir generad. Min karaktär babblar på och hon nästan ser igenom en, hon går inte med på de vuxnas sociala regler.

Först ­skådis, sen regissör – du verkar ständigt utvecklas.

– Jag kom inte in på Scen-skolan, det kan vara en fördel att inte ha gått där i fyra år med studielån och fast skådespelar-identitet. Jag är ju värsta gröngölingen när det kommer till att regissera film, men jag älskar att växla. När du regisserar har du helhetsansvaret med tusen val; jättestimulerande och värsta racet. Som skådespelare har du ett mikrouniversum, du ansvarar för din lilla del samtidigt som du känner till det andra som du inte behöver ha ansvar för – otroligt lustfyllt. 

Vad har du och Figge Norling för relation idag? Varför hör man aldrig om honom längre? 

– Han regisserar en del. Han jobbar på, det finns ju så himla många skådisar som jobbar på men inte märks. Vi ses ofta, vi har ju två barn ihop. Vi är jättebra vänner.

Lättare att jobba nu när ungarna är större?

– Ja, du behövs inte på samma sätt som när barnen är små. En 15-åring klarar sig själv, men ändå inte. Du måste själv se och välja vilken plats du ska ta i hans liv.  Det är mer utmanande på ett sätt. Tonårstiden är en rysartid, fruktansvärt. Mellan 13 och 20. Eller mellan 13 och 27, egentligen, haha.

Du fick barn tidigt, är du glad för det? 

– Ja, jag frågade mig inte: Är det här rätt? Det var mer att det får gå som det går. Risken med att skaffa barn sent är att man har kommit en bit i karriären och redan har allting – och så ägnar man första året i barnets liv till att bara sitta och stirra på det. Idag pratar man så mycket om att bli sedd hela tiden, det måste vara värsta klaustrokänslan att ha en vuxen som stirrar på en jämt. 

Till recensionen av Flickan