Ann Söderlund: "Du är stjärnan i ditt eget liv"

Det finns en anekdot om Marilyn Monroe. Den handlar om hur hon går på gatan och en manlig vän säger till henne: ”Men, vad konstigt att ingen känner igen dig”. Marilyn ler mot honom och säger: ”Kolla nu!”.

Så skruvade hon på star quality-knappen, vevade upp det förföriska leendet och ägde gatan, varenda millimeter av den. Vad som hände? Folk blev som galna så klart! Visslade, tjoade, blev hänförda, flockades runt drömblondinen som kråkor runt en hav av guldglimmande pengar.

När M och hennes vän äntligen lyckades ta sig därifrån så var vännen helt förstummad, ”Hur gjorde du det där?” varpå hollywoodstjärnan svarade ”Jaq bestämde mig för att jag var stjärnan”.

Jag tänker ofta på den där lilla historien när jag känner mig som allt annat än en femme fatale. Dagar när man undrar om man egentligen är bra på ett endaste jävla dugg. Kvällar när självförtroendet dippar upp och ner som en boj på vattnet. Långa timmar då man tampas med trassliga frågor om kärlek (”ska 're va så här nu?), utseende (”fan, den där rynkan var inte där igår”) eller jobb (”Varför får inte jag chansen nån jäkla gång nu rå?”) Livet. Döden. Lyckan. Lögnen.

Åh! N

är infinner sig den där klokskapen och inre välbefinnandet som guruliknande människor tjötar om i tjötiga böcker?

Äsch, fejk it 'til you make it kanske är det enda budskapet som man behöver ta till sig. Att bestämma sig för att vara stjärnan i sitt eget liv. 

Visst, det kanske är några som stör sig på att man inte sätter sig i hörnet och håller händerna som en gammal predikant. So what? Livet är kort

och varför ska man vara så NÖJD hela tiden? Dröm stort! Färga läpparna röda! Ge dig ut ikväll och glittra som aldrig förr. Ikväll är du ingen mindre än en supernova!

Kram och trevlig helg!