Författaren och redaktören Pernilla Ericson lutar sig tillbaka och ser #metoo-hatarna fälla krokben på sig själva.

”Ursäkta, men din stora röv var ju i vägen”, sa den berusade, flinande mannen, som svar på att min kompis just bett honom dra åt helvete.

Krogen var stimmig, musiken pumpade i högtalarna och på väg till baren hade mannen ifråga valt att klatscha till min kompis i rumpan. Han skrattade gott åt sin egen replik och stegade iväg mot baren. Men det var blött där. Vinterslask hade följt med klackar och stövlar in på stengolvet. Och han halkade. Med några öl under västen var reaktionsförmågan heller inte i god form, och han gjorde en praktvurpa. Stöp på arslet. Låg kvar där en sekund extra i häpen förvirring, som för att ta in att saldot på karmakontot betalats ut i expressfart. Vi skrattade så vi grät, så att vi knappt kunde stå upprätt.

LÄS OCKSÅ: Vi gick ihop och vann matchen mot tupparna

Lite som med den praktsnubblande tafsaren har det varit att följa gubbmaffian som med näbbar och klor ger sig på #metoo-vittnesmålen. Det finns någonting oändligt charmigt i när den som mobbar eller kränker gör bort sig av egen maskin. När det är så dåligt att personen snarare hjälper det den vill stjälpa.

Ta till exempel Alexander Bards fall, jurymedlem i TV4:s nöjestävling Talang, som har agerat verbal kulspruta mot metoo-vittnesmålen i sociala medier. ”If a psychotic woman (ja, han skriver alltid på engelska, eftersom han är väldigt, väldigt viktig) accuses a male celebrity of sexual assault and there is no queue of other women lined up to accuse him, who do you trust?”.

Från Bard har vi bland annat fått höra att det går att avgöra i kompiskretsen vem som är kapabel att våldta (”I know all the five men accused of being Sweden’s Harvey Weinstein. One is an asshole. But the other four are innocent gentlemen.”), något alla poliser som någonsin utrett en våldtäkt måste ha skrattat gott åt.

De här verbala attackerna mot de som vågar berätta om övergrepp rimmade illa med utmärkelsen Årets digitala influencer, ett pris som Bard var nominerad till. Från filosofisk trendspanare till nätmobbare. Och plötsligt var han inte nominerad längre.

Samma sak gäller kolumnisten Staffan Heimersons störtdykning. I veckan skrev han att ”Metoo är en häxjakt med drag av Stalins utrensningar”, i en kolumn som bland annat slog fast att nätkampanjen skulle få fler män att köpa sex, eftersom det är ”juridiskt säkrare”.

En kolumn som Aftonbladet inte borde ha släppt igenom. För att cementera bilden av sin kvinnosyn beskrev Heimerson i en intervju vittnesmålen om övergrepp med orden ”Kvinnor använder #metoo som en invändning för att skriva sjaskig pornografi.” Det stannade inte där. ”Om vi inte kan acceptera vad som ingår i normala personalfester, där dyngraka grabbar vill sätta på växeltelefonisten, är vi inte en tillräckligt hårdhudad nation.” Formuleringar som han kanske skulle ha nöjt sig med att vråla i badrummet. Och häpp, så var han inte längre kolumnist i Aftonbladet.

En praktvurpa var också tyckaren Erik Hörstadius medverkan i Nyhetsmorgon, där han försvarade den ”Halvfulla farbroderns tafs som inte är illa menad”. Han skyndade sig sedan att be om ursäkt (”jag uttryckte mig otroligt klumpigt”). Efteråt sa Hörstadius: ”Den debatt som utgår ifrån #metoo är extremt viktig. Den har fått mig att ana att förekomsten av sexism och gubbslem är större än vad jag tidigare trott.”

Och på den punkten, Erik, kan jag bara hålla med dig.

LÄS OCKSÅ: Paolo Roberto – vem svingar du egentligen mot i #metoo-fajten?

NUVARANDE Pernilla Ericson: ”Det är fantastiskt när gubbmaffian trillar på arslet”
NÄSTA Nyårsklänning för under 300 kr – Heidi Klum designar för Lidl igen