Författaren och redaktören Pernilla Ericson skriver om skruvade kroppsideal, och allt det som inte ryms däri.

You’ve got ass

Amerikanen bredvid mig i baren säger det i uppskattande ton, som om han hade kommenterat en lyxig bil på min garageuppfart.

”Du har rumpa.”

En kroppsdel som en statussymbol. Visst, man kan se det som positivt att kurvor åter är eftersträvansvärda. Kända kvinnor som Jennifer Lopez, Nicki Minaj och Kim Kardashian har riktat blickarna neråt. Men det är en viss kroppstyp som efterfrågas, och idealen är egentligen lika stränga som alltid. Och oräkneliga är alla dessa specialinriktade träningspass, instagramkonton, youtubevideor och push up-tajts som ska ge dig en bulligare röv.

Annat var det när jag var tonåring. En kompis, som så att säga buktade härligt baktill redan då, fick kommentarer som ”Fetröv” och ”Maka på din stora rumpa.”

När jag var tonåring var det istället stora, klotrunda bröst som var idealet, kommunicerat via underklädesannonserna. Bilderna som mötte mig på reklampelarna på väg till skolan. Utviksmodeller som Pamela Andersson och Anna Nicole Smith hade uppdraget att kränga behåar och bikinis till svenska kvinnor. Brösten skulle vara så upptryckta i pushupbehån att det blev ett skarpt veck upptill. Som om tyngdlagen jobbat i motsatt riktning. Jag minns att de där hårda inläggen skavde.

Med de konstgjorda idealen på 90-talet började plastikoperationerna öka. Ingrepp och injektioner var inte längre en bisarr Hollywoodgrej. Det karvades i kvinnokroppen. Men idealet svängde igen. Bollarna på bröstkorgen blev otrendiga, men ingreppen fortsatte. Marknaden för estetiska ingrepp i Sverige växer 10–15 procent per år, enligt Konsumentverket.

Häromåret var det istället låren som var i fokus. Du skulle ha ett utrymme mellan dina lår när du står med fötterna ihop. Ett ”thigh gap”. Lår som nuddade vid varandra var plötsligt ute. Världsstjärnan Beyoncé ertappades med retuscherade foton i sociala medier, när plötsligt trappstegen böljade betänkligt bakom henne i bild. Inte ens hon dög som hon var.

Det går trend i kvinnokroppen, och det säger någonting om oss alla. Mer än den eviga underliggande hetsen om smal, smal, smal. Det är som om kvinnokroppen har flytande form. Den ska anpassas efter det som gäller just nu. Fokus ska ständigt riktas mot helt nya delar av kroppen, som man kanske aldrig ens har tänkt på. Till våren kommer flera böcker som lyser av motkraft mot de här kraven. För det slutar ju aldrig.

Putiga läppar. Lårveck. Fan och hans jävla moster.

Här någonstans i uppräkningen vill jag kasta datorn i väggen och skrika i högan sky. Över orimliga måttstockar. För att så mycket tid och energi läggs på något som inte betyder ett dugg. För att medan vi gör det, så förlorar vi något.

Missar något.

Jag tror att det kallas livet.

 

NUVARANDE Min rumpa passar trenden just nu – men det vänder nog snart
NÄSTA PT-Fia om varför du mår så mycket bättre om du rör på dig om du är gravid