Mammas och pappas härd är guld värd!

I åtta år har jag varit fotbollsänka. Änka är egentligen ett dumt ord på någon som inte har en död snubbe (även om Joachim är mer eller mindre Dötrött när han kommer hem efter sina matcher).
I början längtade jag mig halvt fördärvad efter honom, ni vet när man är sådär nykär och trög och bara kan tänka på honom honom honom.

Sedan lugnade det ner sig och så kom alla barnen. Tripp, trapp och så småningom trull. Och det är inte roligt att dra lasset själv, det blir så ensamt. Vad göra?

Åka till mamma och pappa!

När Joachim sätter sig på bussen tillsammans med sina fotbollskamrater trycker jag in ungarna i bilen och åker ut till landet, till min barndomsgård.

Här har vi vårt eget getaway.

Pappa tar med sig barnen till pullorna på sina pinnar, låter barnen mata och hämta ägg i deras reden, det hoppas i hö och åks repgunga i gamla eken.

Mamma och jag pratar om ditt och datt, kanske tar vi en promenad med vagnen.
Allt är väldigt vuxet och moget.

Ytterligare lite senare äter vi middag tillsammans och så får barnen gå från bordet för att titta på Bolibompa och efter det får de bada badkar.

Klockan är runt 19:30 och här någonstans blir jag ett barn.

Mamma lägger barnen, ligger och läser i minst en halvtimme om Pettsson, Bamse och Vilda bebin. Samtidigt sitter pappa och jag framför tv:n, äter pappas jordnötter (om han bjuder) och kommenterar dumheter.

När mamma är klar och barnen lagda kommer hon in i vardagsrummet och säger:
”Popcorn?”
”Ja!”
Mamma går mot köket.
”Och mamma?”
”Ja?”
”Finns det godis?”
”Kanske det” säger mamma sådär illmarigt som bara mammor kan, på det där sättet så att man vet att jo, det finns godis, men vi får se. Så att det blir som en liten överraskning, som man tog för given hela tiden. Klart att man får lördagsgodis när det är lördag, även när barnet är 30. Om barnen fick något innan de gick och la sig? Självklart inte. Då hade det inte blivit lika mycket över till oss. Och så får de inga tandproblem. Jag är en omtänksam mamma.

Så sitter vi där hela familjen minus syrran som bor på Kanarieöarna. Jag, mamma och pappa. Ingen Joachim, inga barn. Bara jag och mina föräldrar som lägger mina barn och ger mig godis.
Och så blir det sent och mamma och pappa går och lägger sig. Astrid ligger hos mormor och morfar, Saga lyfter vi över till barnsängen i gästrummet där Arvid och jag delar bäddsoffa.

På morgonen får jag sova så länge jag vill eller tills jag vaknar av barnens stök i köket.

Och så äter vi frukost med ägg från pappas pullor, yoghurt, färskpressad juice och lördagstidningens steg för steg.

Hur gick det till när jag blev en trettioårig trebarnsmamma med huslån och hängtuttar? Hos mamma och pappa är jag bara Malin. Ett något större barn.

Till Malins tidigare krönikor

Här är gudagott att vara…

NUVARANDE Mammas och pappas härd är guld värd!
NÄSTA Missa inte nya Amelia nr 11!