Mamma och pappa slår alltid vad

Push! Push!

Mamma och pappa slår. Vad. Hela tiden slår de vad. De slår vad om allt. ”
Vilket år sålde vi Opel Asconan?”
”1991.”
”HAHAHA det gjorde vi inte.”
”Jo.”
”Nejnejnej.”
”Jo, jag vet att det var 1991.”
”Ska vi slå vad?”
”Okej, hundra kronor på att det var 1991.”
Och så slutar det nästan alltid med att mamma förlorar. Jag vet inte varför hon ens försöker. Eller varför det alltid är hon som vill slå vad. Det är extra dumt eftersom mamma och pappa har gemensam ekonomi. Som att slå vad med sig själv.

Vi var på semester, jag, mina barn och mina föräldrar. Vi bodde i en Big family­lägenhet och mammas och pappas rum vette ut mot korridoren. Mamma tycker att kassaskåp är onödigt. Hon lägger en fet plånbok ovanpå skåpet och låter ett par sedlar sticka ut.
En uppenbar fälla, ingen tjyv skulle någonsin våga. Till och med en övertänd och desperat heroinpundare på jakt efter pengar till en livsavgörande fix skulle tänka ”HOLD IT, det här känns misstänkt, nästan ­medvetet, säkrast att låta bli.”

Pappa är av en annan åsikt. Han menar att det är fullständigt idiotiskt. Och dessutom lämnar mamma fönstret öppet. Ja, hon är då verkligen inte rädd om sina pengar.
”Men fönstret sitter två meter upp, vem kan klättra upp där?” säger mamma.
”Skulle det vara svårt menar du?”
”Det finns ju inget att klättra upp på utanför till exempel.”
”Det behövs inte”
”Ska vi slå vad?”
”Anita…”
”Du får tusen spänn om du klarar det.”

Min pappa är 62 år. Han är dessutom magsjuk denna första dag i paradiset. Men han ska visa mamma rätt. Om-han-så-ska-dö-spy-klättra-ihjäl-sig-på-kuppen-döden.
Så han går ut i korridoren. Jag hämtar kameran. Vi väntar i sovrummet. Plötsligt sticker ett grått huvud upp. Vi förstår inte hur han gör men plötsligt pressas mansben och mage och armar och huvud in genom det lilla fönstret högt upp med de vassa kanterna. Aje.

Mamma och jag skrattar så att tårarna sprutar och vi måste tvinna ihop benen för att inte kissa ner oss. Till slut är han inne och rasar ner i sängen med ett stön. Ett triumferande stön. Ett tusen­kronorsstön från den gemensamma kassan.
Jag tittar på mamma, förloraren. Jag tittar på mamma och jag tittar på pappa, som är helt slut, med röda märken över hela bålen från dödskanterna på fönstret och jag undrar om mamma är så dum som hon verkar. För när man tänker efter; var det verkligen mamma som förlorade?

Malins rithörna:

Far är rar, mor är en orm.

NUVARANDE Mamma och pappa slår alltid vad
NÄSTA Bardas sminkskola, del 6: Lär dig grunda som proffsen