Ni har väl hört den fantastiska nyheten (som inte är helt superfärsk) ; min kille vann allsvenskan i år! Joachim och hans lag (Kalmar FF) är bäst i hela Sverige.
Många saker gjorde guldet möjligt. Men en bidragande faktor är självklart vi som står bakom hela organisationen, som gör allting möjligt; Fotbollsfruarna. När det blev dags för Fotbollsgalan i Stockholm fick vi följa med i spelarbussen för att se våra guldkarlar på en scen med glitter på.  Arvid-bebisen får följa med och när vi passerar Oskarshamn hittar jag en vattkoppa på hans feta nacke. Men nu är det för sent att vända om.
Fyra timmar senare sitter jag på hotell Sergel Plaza och sminkar mig när Aftonbladets webb-tv ringer. De vill göra en grej med mig. På röda mattan.
”Okej, jag kommer dit klockan 19:30.”
”Men vimlet på röda mattan är ju klockan 17?”
”Ja, men vi får inte sitta med vid killarnas bord, vi sitter på läktaren, därför kommer vi senare.”
”Oj då. Men kan du inte komma till vimlet ändå och göra webb-tv?”
Jo det låter ju lockande. Åka dit med bebis och ställa sig bland alla stjärnor och fuskmingla för att sedan se alla äkta berömdheter inklusive Joachim skrida in i Globen när jag står kvar som ett ammande fån och tvingas ta tunnelbanan tillbaka till hotellet.
Innan galan går åtta fotbollsfruar istället och äter middag på ett ställe mitt i city, avdelning ”mindre exklusivt”. Det är inredning från innan Carl XV1 Gustav blev kung. Jag har varit på lastbilsstopp med högre trendfaktor.
”Vill ni ha kvällens menyförslag? Det är Fläskfilé Oscar.”
”Nej, jag vill ha menyn.”
”Men om ni väljer Fläskfilé Oscar så får alla maten samtidigt.”
”Nej.”
”Men blablablablabla Fläskfilé Oscar.” JAG VILL INTE HA NÅGON SABLA FLÄSKOSCAR. GE MIG EN MENY. Och ett glas alkoholfritt vin tack.”
”Vi har inte alkoholfritt vin.”
En halvtimme senare får jag in en räkpanna som ser ut som korvstroganoff. Och i Globen sitter Joachim fem meter från Zlatan och äter trerätters lyx med glamour uppå.
Och när Joachim njuter passionsshot från ett pytteglas står åtta fotbollsfruar och fryser röven av sig i en kö utanför Globen. Men vi ska väl vara glada att vi ens fick biljetter, att vi inte var tvungna att åka till Stockholm på vinst och förlust och hoppas på svarta biljetter från någon gapande snubbe bakom en pelare. Tack, tack och tack för tacket.
Inne på galan får vi sitta framför en sektion tjejer som låter exakt som Johan Palm-fansen. När de får syn på Johan. När de har en megafon. När den megafonen sitter i örat. Galan: ”Blablabla Zlatan! Blablabla Pelé! Blablablabla Zlatan! Blablabla Zlatan!”
Slut.
När galan är över får vi äntligen träffa våra guldälsklingar.  Puss på Joachim och en kvart senare vill han veta när jag ska åka. 
För efterfesten på Brolins krog är ingen bra miljö för en bebis. Nej, det är det inte.
Så när Kalmar FF och sju flickvänner hoppar in i sina taxibilar ut i guldnatten tar jag Arvid i famn och åker till mitt hotellrum.
Och medan alla andra festade natten lång låg Arvid och jag och tittade på hotell-tv och ammade med en påse Ahlgrens bilar.
Och lika glad var jag för det.
Vem behöver Zlatan när man har en bebis?