Gästtoa minus diarré-katt, plus sextiotalstapet.

Innan Joachim och jag hittade vår prisvärda skolåda på svennebananroad 2b så tittade vi på minst 40 hus. På hälften av dem bjöd vi hutlösa summor men hoppade av när Joachim sa nej. Jag hade inget mentalt tak och hade inte fattat vad det innebar att lägga ett bud på sju miljoner. Jag hade bjudit och bjudit och bjudit och sedan skrikit HURRA JAG VANN när jag fick renoveringsobjektet med mögelsporer i gettot där någon styckat sin fru i köket för 4,8 miljoner.

Trots att vi bjudit på äckliga ruckel som… så har jag gråtit och skrikit när jag inte fått huset vi bjudit på. För om man bjuder på ett hus så har man bestämt sig, det här ska vi ha. Och jag är inte van vid att inte få det jag vill ha.
Jag ville ha hamster, undulat, hund, katt och hyrhäst när jag var barn, det fick jag.
Jag ville ha Joachim, honom fick jag.
Jag ville ha en massa bebisar, dom fick jag.
Jag får det jag vill ha.

Därför var det svårt att hantera när Joachim ringde från kontoret och berättade att någon som hade mer pengar än vi hade bjudit blott 25000 kronor över vår smärtgräns.
JÄVLA KAPITALISTSVIN. DET HUSET VILL JAG HA, MITT LIV ÄR SLUT OCH JAG DÖÖÖR OM JAG INTE FÅR DET skrek jag förtvivlat i luren och kunde höra hur Joachim himlade med ögonen genom luren. ”Men Malin det sa du ju om huset vi bjöd på för två veckor sedan, och huset innan det och huset innan det.”
”Men nu menade jag det verkligen”, snyft, snörvel och snor.
Att gå på husvisning en lördag är det roligaste som finns. Lyckliga huslösa ni som har det framför er.
Att komma in hos någon annan, få gå runt och titta på husets potential.
I Kalmar dröjde det ett tag innan homestagingen kom till byn. Nu är den här och jag kan berätta vad ni kommer få se. Vita myranstolar, inga mattor och så den obligatoriska vita skålen med citroner under en rostfri fläkt. Nu köper vi! Skit i att det är mögel i källaren och pundargrannar. Where do I sign?
Joachim och jag köpte precis innan citroner i vita skålar och färska kryddor på diskbänken tog över radhusen med noll potential.

Jag har varit i hus som inte är städade, hus med äcklig diskhög i köket, kattsand på golvet, kattbajskorvar på mattan, katter som är hemma och sitter i kattlådan och diarréar och fräser och reser ragg när man öppnar badrumsdörren. Det enda jag inte hittat under en husvisning är ett ruttet lik men jag har nog bara inte letat tillräckligt noga.

Så går man runt i huset och ser inramade foton föreställande välartade barn. Ju längre upp i huset man kommer desto äldre barn på fotona. Till slut kommer man till det stora sovrummet med dubbelsängen i furu med de två vuxna barnen i studentmössa ovanför sängen och så frågar man varför huset är till salu. Skilsmässa, blir svaret och så blir man alldeles deppig och tror att det vilar en förbannelse över huset.

Men det finns ett hus för alla. Så ut och boka husvisning till helgen. Se bara upp för lik och se till att ha räntemarginal.

Malins rithörna

Såja, såja, fin pussycat.