En normal människa fiser elva gånger om dagen. Förutsatt att man inte fiser på jobbet, var fiser man då? Inte på bussen, inte i affären, inte i hissen. Man fiser hemma. Och vad har man hemma? En sambo. Ljuva singeldar då luften var fri och fisen likaså.
Jag känner två par som aldrig, och då menar jag aldrig, har fisit inför varandra. Och detta är bara i min begränsade umgänges-krets. Hur ser det ut i övriga Sverige? Kniper folk sig igenom decennier tillsammans? Inte konstigt att det tar slut. För mig är detta helt obegripligt. Om det hade handlat om nyförälskade par hade det varit en sak, men de här människorna har levt tillsammans i tio år. De har BARN.
Om man har legat och blottat hönseriet, tryckt ut en u-båt genom snippan och bajsat ner ett landstingsgolv, vad är väl då en oskyldig fjärt?
Fisar är en del av livet och på samma sätt som tulpaner behöver en vas med vatten och en bebis  behöver sin moders kärlek behöver vi släppa väder då och då för att inte explodera inifrån.
 Jag åker ofta tåg. Tåget från Kalmar till Stockholm tar fyra och en halv timme. Det är inte hälsosamt att hålla sig så länge. Ändå gör jag det varje gång. I höjd med Södertälje ser jag ut som Göran Persson och vill bara stå högt på en alptopp och låta vindarna leka med min befriande fjärt. Istället håller jag mig hela vägen till hotellet och inviger rummet med ett öronbedövande BRAAAAAAAK så att gardinerna böljar i vinden. I januari åkte jag upp för ett tvådagars jobb och var gasig redan innan påstigning. Panik. I Linköping tänkte jag: Nu gör jag det. Nu fiser jag, sa jag till mig själv. Och så gjorde jag det. Jag fes. På ett tåg mitt bland andra människor. Vad hände med fisen undrar ni nu. Jag kvävde den. Jag satt ner den i sätet. Den blev till små, små fispartiklar och försvann i universum.  Fisen på tåget var oskulden på offentliga fisen som rök, men det var sannerligen inte sista gången.
 Joachim blir helt vansinnig om jag fiser vid matbordet. Jag menar att det gör ju barnen hela tiden, det är väl inte hela världen med en oskyldig vuxenfis i makaronerna. ”Den kommer ändå aldrig räcka hela vägen fram till dig”, försöker jag.
”Jag ska starta en blogg och berätta hur du beter dig”, hotar Joachim men inser att jag förmodligen kommer ta upp fjärtdiskussionen i nästkommande krönika, alldeles frivilligt.
Så vems kärlek varar då längst? Den där paren delar på gasen och lever -
i utpyst symbios eller de som stänger stjärtringen när älsklingen är nära?
I min familj fes vi på varandra hela tiden. Pappa och jag luktade alltid värst, mamma och Elin lät  alltid mest. Det brakade så att kvigorna i hagen slutade idissla och vittrade Östersjötsunami.
Mamma och pappa har varit -tillsammans i snart 35 år,  Joachim och jag snart inne på vårt åttonde och jag är övertygad: fisen är bra för kroppen, själen och kärleken.
Så kvinna, gammal som ung, gasig som uppblåst: Släpp fjärten fri det är vååååår!

Malins rithörna:

Ett litet gasmoln har väl ingen dött av?