”Står ni stilla så får ni Cocacola.” ”Får vi?” ”Nej.”

Åh vilken himmelochhelvetsbergochdalbana det är att vara mamma. Ena sekunden världens bästa mamma. ”Titta jag bakar med mina barn och jag blir inte ens arg när de tappar ägg på nyklädda stolen med shabby chic-look.” Nästa sekund ”UT UR MITT KÖK VARFÖR KAN DU ALDRIG LYSSNA” när någon stoppar fingret i smeten för sjuttionde gången.

Det är så svårt att vara den mamma man vill, så då kan man ibland fokusera på att åtminstone inte vara den mamma man inte vill vara. En kompromiss.
En mamma som ingen vill vara, som många fördömer/föraktar/älskar, är Tabita från ”Mia och Klara”.
Alla älskar vi Tabita. Oavsett om vi gör det från hjärtat eller av politisk korrekthet så älskar vi henne eftersom vi inte kan låta bli.
Det är fredag den trettonde och jag anländer till BVC klockan 9:25, jag har tid klockan 9:30. Joachim har viktigt möte så jag har ringt in barnvakt i sista sekund eftersom de stora barnen är sjuka i vårt unkna snorpappershus.

Det har kostat mig blod, svett och en klämning i bilbarnstolen.
9:40 kommer barnsköterskan ilande genom lokalen.
”Jag är ledsen att jag är sen, hur är det?”
”Sådär, han är sjuk.”
”Vad gör du här då?”
”Förlåt?”
”Här har vi bara friska barn.”
Detta är en nyhet för mig. Hur kan jag ha tre barn och inte veta att man inte får ta med sig sjuka barn till BVC?
”Oj då.”
”Har han feber?”
”Jag vet inte, våra febertermomet­rar är så dåliga, någon har tuggat på den man ska ha i rumpan och den som man har i munnen är...”
”Åk nu och köp en termometer för rumpan, inte armhålan, inte munnen, inte örat.”
Och så är besöket avslutat innan det ens börjat. Ingen vägning idag, inget huvudmått, inget trevligt småprat om ditt och datt och hur lite jag sover.

Vad för slags mamma är jag? Som inte har en rövtemp, som inte vet att man inte får ta med sig sjuka barn till BVC, som inte ens visste vilken vaccination i ordningen besöket gällde (hiv?).
Jag vill vara Tabita. Lite grann. Jag vill inte röka på balkongen med stringen djupt i himmelriket, jag vill inte ligga med skabbiga karlar och låta dem sova över och träffa barnen, jag vill inte ha tre barn med fyra pappor. Men jag vill kopiera Tabitas coola sätt, hennes inställning till livet och hennes avslappnade attityd. Jag vill inte att barnen ska titta på dvd om de inte är sjuka. Tabita lägger ribban på att de inte får stoppa in händerna i dvd:n. Om livet erbjuder henne citroner så gör hon lemonad (eller möjligen groggvirke).

Tabita är en underbar mamma på samma sätt som Homer Simpson är en pedagogisk pappa. De gör så gott de kan och det räcker sannerligen inte långt, men budskapet går fram.
Och det är det livet handlar om.
Ungar: vet ni att jag älskar er trots att jag inte har köpt en termometer för röven?