Jag ställer upp på det mesta. Inte så mycket för att jag är mediakåt som att jag inte vill att någon ska bli ledsen. Om en pressad redaktör kommer att tänka på mig, vem är då jag att stoppa planeringen?
Jag skriver för ett magasin som handlar om Kalmar FF (ja, det är tunt). När projektledare Mia ville veta
om jag kunde tänka mig att ställa upp i Kalmar FFs julkalender som jungfru Maria, så visst ville jag det! Jag har inte fött barn i ett stall, och oskuld är jag inte heller. Men jag har nästan fött barn på en läktare på gamla Ullevi, räknas det?
Kalendern blev jättefin, alla pratade om den och tillvaron präglades av frid och fröjd, välmående och sinnesro. Tills en kollega berättar om tanten som går in på närlivset för att köpa skrap lotter.
Expediten håller fram en kalender.
”Det ska inte vara en kalender också?”
”Jaha, vad har vi här då?” säger tanten och håller kalendern på nära håll så som gamla halvblinda människor gör. Hon tittar och tittar och så fastnar plötsligt blicken på mitt huckleinramade ansikte.
”MALIN WOLLIN, hon som skriver så VIDRIGT! DEN SLAMPAN!”
Ameh, slampa? Låt gå för slyna, men slampa? En slampa ligger runt. Jag har barn, kedjehus och sambo. Hur mycket ligga är det rimligt att anta att jag får?
”Men du skrev ju i bloggen att du låg med alla i Kalmar FF innan du bestämde dig för Joachim”,  menade kollegan.
”Det har du rätt i, det gjorde jag. I ett annat inlägg skrev jag att jag har legat med tränarna, lagledarna, ungdomslaget, materialarna samt gubbarna som tittar på förmiddagsträningarna. Och i ett inlägg skrev någon att Henrik Rydström har tagit mig i prutten. Då skrev jag ja, det har han.”
”Du kanske är något på spåret där.”
Okej, så jag har skrivit att jag har legat med ett helt fotbollslag, FINE, men sedan NÄR läser halvblinda
gummor med rollator königa bloggar? Sedan när har de ens en dator, om den inte är kopplad till en kuvös?
Plötsligt kommer det över mig. 1993. Kissnödig. Toaletten alldeles intill de ljusgröna skåpen. Låser dörren och slår mig ner. Ser upp mot dörren.
”Malin Wollin i 9F är en diva.”
Diva var 1993 års hora. 1993 fanns inte hora på Funkaboskolan. Inte fitta heller. Men diva fanns. Diva var det grövsta. Åh så ont det gjorde. De minimala tuttarna kändes plötsligt ännu mindre. Jag kissade och torkade mig både i den diviga snippan och under näsan. Vem tycker att jag är en diva? Vem vill mig så illa?
Och nu, fjorton år senare, står en hysterisk kärring i en affär och kallar mig slampa. Kanhända skrev hon även elaka tillmälen på utedassväggen när hon gick på högstadiet 1863? Kanhända kallade hon
Stina Karlsson i Knäckebrödshult för sköka för att hon hånglade med Stigbjörn Turesson bakom Sjöbloms dass?
Men nehej du russinlady, jag är ingen slampa. Jag är en småbarnsmamma med stora bredresårstrosor. Jag är ingalunda någon slampa.
Om du inte kan ta lite snippa och röv så får du väl sitta hemma och lyssna på sjöfartsnytt, sabla tönt, förlåt tant. ●

Tagga ner tanten, det är nya tider.

Två sidor av slampan Malin.