Joachim, detta är ett öppet brev till dig. För ditt eviga slit.
När vi träffades var vi unga och careless. Jag pluggade, du pluggade och spelade fotboll i superettan. Life was sweet med socker uppå. Smekmånaden var fort över och tre år senare hade vi två barn och huslån. Nu spelade du i Allsvenskan och jobbade nära heltid som miljökonsult. Livet var ett enda jäkt och vi tänkte; det lugnar ner sig. Men livet lugnar inte ner sig. Sådant måste man bestämma själv. Och det gör man aldrig eftersom man är ett litet ekorreoffer.
    Nu är det 2008. Du är snart 31, spelar i Allsvenskan, arbetar som miljökonsult, har hus, pelletspanna samt två vilddjur i åldrarna vild och ännu vildare.
    Snart slutar du spela fotboll, har jag tänkt i sju år. Men så har det alltså inte blivit.
Joachim, här är ditt liv:
06:30  Du går upp och äter frukost.
07:20-07:30  Nu försöker du väcka mig.
07:35  No more Mr Nice guy. Nu välter du mig ur sängen.
07:50  Jag vinkar hej då när du skjutsar barnen till dagis. Barnen får alltid pussar. Du får nästan aldrig någonting.
08:10  Du kommer till jobbet.
09:20  Dags för förmiddagsträningen.
12:00  Du kommer tillbaka till   jobbet.
15:15  Du sticker till eftermiddagsträningen (jag vet, två träningar om dagen, hur svårt kan fotboll vara?)
18:45  Du kommer hem. Äter mat som jag lämnat på spisen.
19:00  Du leker med barnen.
19:30  Du lägger barnen och läser böcker.
20:00  Du går ner och sparkar på pelletspannan som har stannat. Igen.
20:15  Du lägger dig i soffan och  säger att du skulle vilja vara månskensbonde.
22:00  Du tittar på sporten medan du borstar tänderna.
22:30  Du sover som en spädgris på zoloft.
    För ett par veckor sedan blev jag sjuk och låg däckad på soffan i nästan en vecka. Nu hade du inte ens en timme i soffan på kvällarna. Nu skulle du storhandla på Coop, städa, plocka, laga mat, diska och bada barnen. Egentligen var det ju ensamma mammans jobb du fick prova på under den där veckan, med den skillnaden att du inte är ensamstående samt att de flesta ensamstående mammor inte tränar dubbla fotbollspass. Jag begriper inte hur du orkar Joachim.
    Minns du när vi väntade Astrid och vi träffade ett par som precis hade fått barn? Killen var åt det dräggigare hållet och pekade på min mage med snusnaglar och brölade:
    ”NI KOMMER FÅ ETT HELVETE SEN!”
    What a nice guy, tänkte vi och fördömde hans dräggighet och fula språk som kanske hade besudlat det oförstörda som låg i magen. Vi ska inte få något helvete, sa vi och höll varandra hårt i handen.
    Jag är så rädd att du ska tänka att drägget hade rätt. Att det blev ett helvete. Att du vill flytta tillbaka till Västerås och dansa med ekonomtjejer på kåren.
    Men trots att livet är så mycket, snabbt, tungt och slitigt så inbillar jag mig att du inte vill byta med någon. En gång om året brukar du säga att du vill åka till Kongos djungler och klappa apor. Tills den dagen kommer får du nöja sig med att klappa aporna framför Bolibompa och den orakade hongorillan i soffan.

Malins rithörna