Vilken är din tillflyktsort från vardagen? Ditt hemliga rum. När barn, man och solkiga handfat blir för mycket att bära. Vart tar du vägen, kvinna?
Kanske låser du in dig på gästtoan med nyaste amelia och säger att du är hård i magen, kanske åker du hem till mamma och bjuder in dig på kvällsmat och tittar i gamla bebisalbum, kanske ställer du dig bakom en tall i skogen och tjuvröker i protest mot att det är du som tar ansvar för att kasta utgångna varor i skafferiet.
Själv åker jag till Coop.
För mig är Coop äkta lyx. Att åka till stormarknaden med många sköna tusenlappar på gemensamma kontot och känna att ingenting kan hålla mig tillbaka, the sky is the limit. Vill jag köpa den dyraste müslin, exklusiva ekologiska teer och gigantiska toabalar som vi inte har plats för så gör jag det. Köpa fyra burkar krossade tomater trots att det är erbjudande på att köpa tre för tio. Jag känner mig som en blåhårig tant från USA på en stor lyxkryssare. Jag känner mig rikast i världen. På många sätt är jag ju det.
Att gå och köpa en kukförlängande lyxbil eller en död silverrävsfitta att ha runt halsen, vad är det för njutbart med det? Det är över på någon timme. Coop finns där för mig åtta till tjugotvå alla dagar. Höga hyllor med löjligt många varor av samma sort. Liten ketchup, stor ketchup, ekologisk ketchup, ketchup utan socker, ketchup extra stark, ketchup med tomatsmak och så vidare.
Visst skulle det vara sweet att vara ekonomiskt oberoende, men då skulle hela Coop-känslan försvinna. Jag skulle ta det för givet att en gång i veckan kunna fylla fem kassar med livsmedel. Att inte behöva tänka på att ekologisk fetaost är vansinnigt dyrt. Nu vet jag att vi måste jobba hårt för att kunna handla utan att titta på kontot. Vi handlar inget trams. Vi är inga konsumtionsdårar. Men mat är det sista vi drar in på.
Jag älskar också känslan av att Coop kan ge mig allt jag behöver. Om alla mina trosor tar slut och klockan är 21:30 så kan jag köpa nya på Coop. Jag handlar skor, barnstövlar, presenter till barnkalas, tomatplantor och målarfärg på Coop. Allt på ett ställe och så hem igen. Hem med fyllda kassar och ett lättare sinne.
Äkta glädje, äkta trygghet bygger på ett välfyllt kylskåp. Inget är så deprimerande som ett kylskåp med bara folköl och räkost på tub.
Nu är jag ju gravid och kanske är det därför jag har blivit en sådan grottkvinna som bara tänker mat och överlevnad. Kanske.
Jag märker också hur mitt tillstånd påverkar vad jag handlar. Eftersom vi får saft från tre fina kvinnor i familjen så har vi aldrig ens svängt in till safthyllan. Men häromdagen gick jag dit. Jag var övertygad om att mitt liv skulle guldkantas om jag bara fick en flaska rabarbersaft med mig hem. Vem dricker rabarbersaft?
Men nu dricker jag och bebisen rabarbersaft varje dag och längtar till nästa gång vi får ta den extradjupa vagnen och vandra runt i vårt paradis av ätbar kommers.

Malins rithörna:

"Halleluja, halleluja, HALLELUJA"