– Badhuset är min stora skräck

Simhallen för mig är skräckblandad förtjusning, utan förtjusningen. Simhallen är gapig, plaskig och stressig. Det är könshår på alla klinkerplattor, blött på toalettgolven (är det kiss eller poolvatten? Förmodligen en blandning, huu!).
    Har man bestämt sig för att inte doppa huvudet eftersom man inte vill lukta klor i två veckor så kommer garanterat en finnig trettonåring på friluftsdag och gör bomben i synen på en. Man blir då en dyblöt, tonårshatande småbarnsmamma med eld i blicken men man får inte bli arg. Man har ju valt att gå till badhuset. Här är det blött, här gör vi bomben.
    Kommunala badhus är skräckens hus, varför måste det vara så?
Varför kan inte kommunalskatten gå till såna där turkiska bad? Små, vackra, fyllda av mosaik och ånga. Lustvagning och massage ingår. Inga bomber, inget skrik, bara njutning och poröppnande temperatur.  
    Och så det värsta av allt med simhalls-tortyren: omklädningsrummet. Eller förnedringskammaren som jag kallar den.
    Jag är väl inte mer eller mindre blyg än någon annan, men på simhallen skäms jag över att jag har en naken kropp under tunikan och strumpbyxorna. Har jag minst bröst? Har jag längst bröst? Har jag lösaste skinkorna? Och snippan sen då, har jag ansat den för mycket, för lite, för konstnärligt?
    Varför kan inte alla kvinnor i alla åldrar komma samman och besluta om en bra snippfrisyr som alla håller sig till. Ingen behöver undra om man i omklädningsrummet blir grottbjörnens folk eller Playboymuttan extravaganza.
    Precis som de allra flesta kvinnor modell yngre tar jag av mig trosorna mer osynligt än vad Joe Labero någonsin skulle kunna göra (på SCENEN people!).
Det är så man alltid har gjort, fort av med trosorna, knyckla ihop till en skamsen boll och så snabbt som vinden på med baddräkten. Och så en snabbscanning; hann någon se min snippa?
    Men vad är det med alla kvinnor i åldern femtio och uppåt som tycker att deras snippa är det vackraste som har skapats?
    Händer det något när man passerat femtio? ”I helvete att jag tänker skyla min muff längre. Jag är en stolt mappie och nu jävlar ska ni få se på livserfarenhet. I’m coming out.”
    Ni har alla sett dem. Ni har alla låtsats att ni inte lägger märke till dem, att ni precis fick syn på en bekant borta vid hårtorken. Alla stora muffar som fläks ut till allmän beskådan. Ett ben på golvet, en fot på bänken och så RAFS RAFS RAAAFS. Herregud, sådär noga torkar jag mig inte ens hemma, inlåst på toaletten. Men exhibitionisterna i simhallen besväras inte av fällknivspositionen.
    Nu ska tydligen simhallen i vår stad byggas om. Då vill jag se en rad förändringar. Färre hår på golvet, torra toalettgolv samt en stor skylt vid ingången till damernas omklädningsrum.
”Var gärna stolt över din muff, men inte här.”

Malins rithörna: