Sexisterna på nätet tror att det är fritt fram. Författaren och redaktören Pernilla Ericson hittade det bästa motgiftet i en kommentarstråd.

H

äromdagen fick en man vid Åke nog. Den kvinnliga SVT-korrespondenten i rutan skulle minsann få sig en tillrättavisning. Han slog sig ner vid datorn och drog iväg ett mejl, där han slog fast att hon var en ”hycklande politruk” och minsann ”kallas för Bagdad Bob på facebook”.

Eftersom Åke skrev till en kvinna ville han försäkra sig om att trycka till henne ordentligt. Ett nyp någonstans där det känns. Så Åke slängde in ett avslutande ”dessutom är du en lönnfet och osympatisk figur”.

SVT-korrespondenten, som är en av de mest yrkesskickliga människor jag mött, och som för transparensens skull även ska tilläggas är en god vän, lade ut mejlet på Twitter. För att visa: så här kan det se ut i inkorgen. Precis så här gränslöst och sexistiskt.

Det är så lätt att känna sig maktlös. Du måste vara gjord av stål för att inte påverkas när människor tar sig rätten att trycka till, och dessutom recensera ditt utseende.

Du måste vara gjord av stål för att inte påverkas när människor tar sig rätten att trycka till, och dessutom recensera ditt utseende.

Och det hade kunnat sluta där. Ännu en bild av nätets fula sidor.

Själv skrev jag och raderade tre gånger om. För man får absolut inte önska livet ur någon. Man får inte vara en gris. Man får inte sjunka till Åkes nivå.


Så jag skrev, raderade och till slut skrev jag:

”Hoppas alla koppar kaffe Åke dricker i resten av sitt liv smakar sump. Att det flyter korkar i hans vin. Och lego var han än sätter fötterna.”

Det dröjde inte länge, sedan hakade en Åsa på, med bidraget: ”Må hans kameler aldrig lyda honom och hans skägg växa inåt.”
En lika ursinnig Anna inflikade: ”Kronisk diarré i bilkö.”
En Stefan smällde till med: ”Aldrig mer en ledig tvättid”, och trumfade sedan med ”Låt Coldplay vara det enda som går att spela på Åkes Spotify.”

Jag skrattade högt.
En Grigor slog fast att Åke gärna kunde få träffas av två miniblixtar. ”Ett ben kan få domna av ett par dygn.”

Anna avrundade med: ”Vi kör en ’Häxorna från Eastwick’. Åke lär aldrig mer äta körsbär.”

Plötsligt hade vi bilden av en förbittrad, raketbajsande man, i en bil i snigelfart på väg till en tvättomat, med legobitar inkilade i hålfötterna, körsbärskärnor flygande ur munnen, svidande skäggväxt och Coldplay skvalande i högtalarna. Det avdomnade benet kan dessutom ha försvårat körningen.

Plötsligt var inte nätet lika mörkt och dystert längre. För en kör av röster sade ifrån.

Så tuktas en sexist. Man gör honom till ett skämt.

NUVARANDE Ledsen att säga det Åke – du är bara ett stort skämt
NÄSTA Från och med 12 november jobbar kvinnor gratis – upp till kamp för hela lönen!