Malin Wollin:

Har vi inte några nya lovefilm-filmer hemma?” frågade Joachim härom- dagen när vi satt i bilen med ett utdraget Norén-drama i tre småskaliga akter i baksätet. Jag lyste upp starkare än helljuset som skar genom natten och slutade på halvdöda granar i dikets kant. Pass på för galopperande älgar som flyger in genom vindrutan och landar med en hård klöv i synen på någon.

”Jo! Vi har en rysare och en barnfilm från elva år som barnen inte kan se men den har fått så bra kritik så vi kan ju se den ändå.”
Och så kom vi hem och det blev stressig eftermiddag med laga mat som ingen tycker om, handla på Coop, diska, plocka golv, läsa läsläxan, passa klättrande bebis, lägga barn, borsta tänder. När allt är klart kastar jag mig i soffan och lägger in rysar-dvd:n i spelaren utan att passera gå.

Jag vet vad Joachim kommer svara. ”Joachim, kom så tittar vi på filmen!” ”Nej, jag orkar inte Malin.” ”AMEH.” Jag visste det. ”Jag gick upp klockan halv sex och har varit på benen sedan dess, jag är helt slut.”
”Jamen sluta plocka och lägg dig här i soffan, du kan gå raka vägen till sängen efteråt, jag ska inte avkräva dig ytterligare plock, ingenting.” ”Men Malin, jag orkar inte.” ”MEN! Den är bara en och tjugo, det är en jättekort film, jättejättekort, vi kan spola förbi sega scener så blir den bara en timme.”
”Nej.”

Satan också. Men jag tänkte inte ge mig. Jag hade bestämt mig för att se filmen. Med eller utan Joachim. Så låg jag där och såg maskerade ondingar krypa in i huset genom hål man inte visste fanns. 
Jag såg hela filmen genom tröjan. Jag drog upp den över ansiktet och
efteråt hade jag svårt att vänja mig vid tv:ns isblå ljus och droppar av kondens hade bildats mellan brösten av allt livrätt flåsande.

På slutet har de bundit fast paret på varsin stol och så kör de en i taget in långa köksknivar i magen på dem. Långsamt. När de orangea eftertexterna passerat och jag satt i soffan med armarna runt ihopknycklade ben med knä mot haka i ett apatiskt vaggande stängde jag av tv:n. Alla sover. Allt är svart. Allt är tyst. Titta för guds skull inte ut genom fönstret. Morgonen efter kommer.

”Du hade inte låst ytterdörren märkte jag i morse när jag skulle hämta tidningen.” Blodet fryser till is. Jag ser Joachim rakt in i ögonen och säger: ”Jag ville ta a walk on the wild side och se vad som hände.” Under täcket började svetten mellan brösten rinna igen.

Fler krönikor av Malin Wollin

NUVARANDE Jag ligger vettskrämd under täcket
NÄSTA Så blir vårens och sommarens trender!