Författaren och redaktören Pernilla Ericson svarar de som ber kvinnorna i metoo-rörelsen att vara tysta.

”Jag talade med hans hustru som reagerade som hon brukar reagera när någon form av skugga skulle kunna falla över Kulturprofilen. Hon gick till mycket aggressiva motangrepp och då släppte jag frågan.”
Så säger Svenska Akademins tidigare ständige sekreterare, Peter Englund, till DN. Och det ligger så mycket förtvivlan i de orden. Hennes förtvivlan. Hennes försök att med näbbar och klor försvara den hon älskar.

Frun som älskar honom och beskyddar honom i alla lägen. Som vägrar att se hur det står till.

De senaste veckorna har jag tänkt mycket på kvinnan bakom Kulturprofilen. Den inflytelserika frun till mannen som av 18 kvinnor anklagas för grova övergrepp och trakasserier. Frun som, enligt källor, älskar honom så innerligt, och beskyddar honom i alla lägen. Som vägrar att se hur det står till.

Det är omöjligt att inte känna med henne. Vem har inte varit förtvivlat förälskad i helt fel person? Vem har inte haft en vän som vägrat lämna, trots att varningsklockorna vrålat?

Den mäktiga nätvågen #metoo har skapat många Fruar till Anklagade män. Georgina Chapman valde att lämna filmmogulen Harvey Weinstein, nu anmäld flera gånger om. Andra står kvar i tystnad. Så många har ställts inför omöjliga val, när den de älskar har outats som förövare. Och de anhöriga har blivit ett slagträ, för de som tycker att kvinnorna i metoo-rörelsen borde ha låtit bli att namnge sina förövare.

”Tänk på frun och barnen”, har det låtit.

”Lägg av, han har för fan barn!”

”Ser du inte att du skadar hans familj när du skriver det så öppet?”

Och visst borde någon ha tänkt på frun. På barnen. De anhöriga till alla dessa avslöjade män i metoo-rörelsens spår. Någon borde ha tänkt på dem, men inte är det hon som tar mod till sig och berättar.

För det var inte hon som berättade som höll fast och körde in fingrarna i en kollegas underliv i en badtunna.

Det var inte hon som berättade som drogade och våldtog en kvinna.

Det var hon inte hon som berättade som våldtog en kvinna som sov.

Det var inte hon som berättade som körde upp handen mellan en kvinnas ben på en branschfest, som grävde och höll fast.

Det var inte hon som berättade som skrek ”Vi kommer att gå hem ihop och jag kommer att sätta på dig i analen så jävla hårt” till en kollega.

Det var inte hon som berättade som började runka framför kollegorna.

Bakom alla dessa män står anhöriga som lider. Och ja, klart som fan att någon borde ha tänkt på dem.

Men inte är det den som berättar.

LÄS OCKSÅ: Ledsen att säga det Åke – du är bara ett stort skämt

NUVARANDE Familjer gråter – men skyll inte på den som berättar
NÄSTA Gävles juligaste hus lyser upp vinternatten med 66 000 lampor!