Förstora
Det är sen sensommarkväll. Joachim har cyklat till Konsum för att kompletteringshandla bröd och fil.
”Sätt på grillen innan du åker” säger jag som ett ynkligt offer.
Jag vill inte lära mig hur man gör, jag vill hellre göra kalla såser och hålla undan i köket. Så skjut mig med ett feministiskt salongsgevär, men jag vill inte lära mig grilla.
Joachim tar väldigt lång tid på sig och jag tänker att amen nu kommer han snart. Jag lägger själv på korvarna. Först mina av soja och sedan Joachims av miss Piggy.
Efter fem minuter börjar de bli svarta och jag grips av matpanik. Jag lägger dem åt sidan och stönar högt för mig själv. Nu kommer Joachim.
”Det är inte så farligt” tycker han och hämtar ketchup och senap.
Nu är jag så vansinnigt hungrig. Jag är jättegravid, trött och har städat hela dagen. Torkat golv, skrubbat badrum, hängt tvätt, rensat skåp och hållit efter två barn plus kompis.
Vi sätter oss på altanen, jag och Joachim samt Skrik och Panik.
Panik vill inte ha köttkorv. Men Joachim har bara tagit fram sojakorv till Skrik och mig.
”JAG TYCKER INTE OM KÖTTKORV” skriker hon över hela kedjehuslängan.
”SHHHHHHH, men du åt köttkorv häromdagen.”
”NEEEEEEEEJ jag vill inte HAAAAAAAA!”
Jag vet var detta kommer sluta. Helt plötsligt känner jag hur hormonsatan tar över hela mitt väsen. Jag plockar upp en sojakorv med näven och kastar den i en vid båge över uteplatsen. Den landar vid däckstolarna och Panik springer dit och hämtar den som en upphetsad valp. Redan här inser jag innerst inne hur sinnessjukt det är att jag kastar mat som mitt älskade barn apporterar.
Sedan mummelskäller jag på Joachim att han skulle ha sett detta komma. Hade han frågat vilken korv hon ville ha? Förebråelse, skuldbeläggning och hela bitterfitteriet.
Korven och förmaningen får Joachim att tröttna. Han tar sin köttiga korv, sitt ölglas med lättmjölk och lämnar oss kvinnfolk med sojakorvarna.
När hans första korv är slut kommer han tillbaka.
Vi äter under tystnad i ett par minuter.
Så helt plötsligt kommer jag att tänka på synen när korven far iväg och Panik hoppar ner från stolen som ett tacksamt husdjur.
Jag lägger ner korven och börjar skratta. I två sekunder. Sedan kommer tårarna. Jag grinar som en grinig grin-Britta på grintjack.
Tårarna rinner ner i breda floder över de rundade kinderna och landar på magen.
Barnen vill veta vem jag skrattar åt. Sedan vill de veta varför jag gråter.
Och så slutar de fråga. Det är precis som om de förstår att jag inte gråter åt någonting.
Att jag inte vet. Att jag är gravid och har fått ett psykbryt i all enkelhet.
Kanske finns det inbyggt genetiskt. Att barn som ska få syskon fattar att mamma är fucked in the brain.
”Går det bra, Malin?” vill Joachim veta och jag vågar inte möta hans blick. För om jag gör det vet jag att jag kommer börja skratta som en löpande hyena och gråta spruttårar samtidigt.
Och jag känner att barnen har minnen för livet så att det räcker för en kväll.
Malins rithörna:
Förstora
Hormonzilla from HELL.