Förstora
Puss. I love you baby. Och dig också Joachim.
Ett, två, bebis.
Jag är så övertygad, så säker på att bebis nummer tre skulle komma tidigt. I vecka 26 tänker jag att jomen bebisar har överlevt när de varit små som bregottpaket, det kan gå. Redan en månad före utsatt datum är jag livrädd att bebisen ska komma i hallen när Joachim är i Långtbortistan och spelar fotboll.
Men så kommer dagen D. D som i Demolerad snippa. Inget händer. Och så är dagen över.
Och så är det en ny dag, den elfte september.
Men ingen bebis kommer.
Klockan 22 torsdagen den elfte september går vi och lägger oss. Joachim somnar innan jag hinner slå upp senaste amelia och en halvtimme senare ligger jag fortfarande och tragglar med korsordet.
”Sabla skitkryss”, väser jag mellan tänderna och funderar på att skriva könsord i alla tomma rutor, strimla tidningen och somna.
Men så blir jag kissnödig och måste gå och kissa, och tio minuter senare en gång till och så en gång till efter fem minuter. Och den där tredje gången när jag ställer mig upp känner jag att Aje. Hey wait a minute. Vad är det där?
Klockan är nu 23:00 på en foglossnad höft.
”Joachim?”
”Mmm...”
”Jag har ont.”
”Har du?”
”Ja.”
Förstora
Äppelcider klockan 02:00. Godaste jag druckit.
Jag står och gör kvidljud och gungar med höfterna framåtböjd med händerna mot sängens fotända. Det enda förlossningstecknet som kan vara tydligare än gung och kvid i framstupa läge är att det tittar ut en elak dvärg ur underlivet.
Men jag kan ändå inte riktigt bestämma mig för om det är dags att ringa in barnvakter.
”Tänk om jag är magsjuk, tänk om det inte är dags Joachim, då skäms jag ihjäl!”
En stund senare ringer Joachim till sina föräldrar. Svärmor vill veta om de hinner packa en necessär. Det tror vi att hon gör.
Prick midnatt kommer de. Nu går det nio minuter mellan värkarna som håller i sig i tio sekunder. Vi sitter i hallen och småpratar och Joachim klockar.
Och så åker vi.
Nu är det officiellt.
Vi åker till sjukhuset.
Nu är det på allvar.
Vi kan inte vända tillbaka.
Hjälp.
I bilen hinner vi klocka en värk. Nu går det sex minuter mellan och de håller i sig tjugo sekunder.
I en gravidtidning jag har på nattduksbordet har jag läst om en metod som handlar om att dyka in i smärtan, om mindfullness. Jag har också haft Malin Berghagens yoga-tänk om att lugnt andas ut bebisen utan smärta. Mindfullness handlar om att inte fly från smärtan, att följa med smärtan och andas in i kroppen.
När jag nu mitt i natten färdas genom ett sovande Kalmar vevar jag ner rutan och kastar ut allt vad mindfullness heter.
”JÄVLA MINDFULLNESS, JÄVLA YOGA, JÄVLA MALIN BERG-HAGEN, JÄVLA JÄRVSÖPACK, JAG VILL FLYYYYYY!”
Förstora
Är han vår?
Klockan 00:35 skrivs jag in på förlossningen på Kalmar lasarett.
Upp i sängen och på med CTG. Värkarna tilltar och det gör också rädslan. Rädslan för smärtan som blir allt mer intensiv. Hur man inom sig förhandlar med högre makter man inte tror på: ”Snälla Jesus eller någon, inte ondare nu, det var den värsta hittills, inte mer nu.”
Och så blir det värre.
Värkarna uppenbarar sig som onda siffror på CTG-skärmen och bredvid står Joachim och tycker det är clever att berätta att: ”Malin, förut när du hade en värk låg siffrorna på tjugofem men nu är de på HUNDRA, shit vad ont du måste ha!”
Tack för info.
”Varför måste bebisar alltid komma på natten? Varför kan de inte komma på morgonen?” klagar jag och ställer mig i kalvposition på golvet.
”Den kanske kommer på morgonen” säger barnmorskan.
”Hörredu lady, jag tänker inte vara här hela natten, inte en chans. Jag ska hem imorgon och har jag inte en bebis då så åker jag i alla fall.”
Joachim skrattar sitt artighetsskratt.
Barnmorskan och undersköterskan tittar på varandra. Undersköterskan har jobbat här i trettiotre år.
En stund senare är det dags för gummihandskar och en bokstavlig fingervisning om hur många centimeter jag är öppen.
”Men du är ju öppen nio centimeter” utbrister barnmorskan.
”Jag SA ju det” säger jag och beter mig lika moget som det spädbarn som färdas slidkanalen fram.
En stund senare tar barnmorskan hål på hinnorna. Eller är det en hinna? Jag minns inte. Spelar ingen roll. Virknålen tjoff, vatten splosh.
Barnmorskan lutar sig fram och förklarar att när krystvärkarna sätter igång måste jag lyssna på henne. Om hon säger att jag inte får krysta så ska jag låta bli det och flåsa istället. Roger that.
Jag hör inte vad hon säger ska hända om jag inte håller emot krystvärken.
Så blir det alldeles tyst. Jag ligger i mitt buddistiska zenrum och låtsas att jag inte finns. Det är så tyst i förlossningsrummet, så osannolikt tyst. Det enda som hörs är min zenandning. Barnmorskan står vid min vänstra fot, undersköterskan vid min högra, Joachim vid huvudet. De står där helt stilla och tittar på mig. Väntar på att något ska hända. Det känns som en likvaka. Nu ska jag ge dem tänker jag. Ropar BU! så att barnmorskan hoppar till. Det är en smal sak att ha humor mellan värkarna, lite svårare när ett huvud stort som en handboll trycker mot bäckenbotten.
”NU KRYSTAR JAAAG” skriker jag en alldeles liten stund senare. Slut på det roliga. Nu drar jag noll vitsar.
När man skriker att man krystar blir man universums medelpunkt. Det blir en himla aktivitet mellan låren och allas blickar är riktade mot... ja, där bebisen ska komma.
Och så säger hon plötsligt det där som hon pratade om för en stund sedan.
”Nu får du INTE krysta. Flåsa, flåsa Malin!”
Men jag kan inte låta bli att krysta. En krystvärk är som en våg på havet, hur stoppar man en våg? Så jag följer med krystvärken och krystar trots att jag inte får. Jag skriker som ett djur. Jag är så fruktansvärt rädd. Jag trycker fötterna mot fotplattorna och tar i.
Och på en enda krystvärk kommer den ut. Min bebis.
Barnmorskan lyfter upp den lille och lägger upp den på bröstet.
Då får jag syn på något. En snopp.
”Joachim, det är en kille!”
Förstora
För det är det. Jag, en tjejmamma, har fött en son. Jag blir primitivt stolt och kan inte tro att det är sant. Jag har en av varje sort, jag har blandad kompott. Blir jag malligare spricker jag... oups försent.
När jag tittar upp mot klockan inser jag att vi har varit på sjukhuset i en timme. För mindre än tre timmar sedan låg jag i min säng med amelia-krysset och lyssnade på Joachims snark. Nu ligger jag i en blodig säng med en hal son på bröstet och gråter.
I dimman av all smärta och panik minns jag att jag har betett mig som en supermegalivmoderbitch, men jag kunde inte låta bli.
Tjafsa inte med mig. Säg inte till mig att andas. Jag kommer inte hålla andan och dö.
Jag tänker, varför sa inte Joachim till mig att jag var duktig? Var jag inte duktig?
Två dagar senare får jag veta att han inte vågade.
Stackars Joachim som gjorde allt rätt och bara fick skit. Skit och en son.
Klockan är mitt i natten och alla sover, alla utom vi och en kvinna i rummet bredvid som skriker högre än vad jag gjorde för en stund sedan.
Och nu är det dags att skrika igen. Barnmorskan har hämtat nål och tråd.
”Nu vill jag att du särar på benen” säger undersköterskan och lägger en hand på vänstra knät.
”Det är det enda du har sagt till mig sedan jag kom hit, att jag ska sära på benen hit och dit.”
”Något annat har jag väl sagt?”
”Nej, bara det.”
Joachim skäms.
I bakgrunden sjunger Christian Kjellvander vackert.
Och så syr barnmorskan.
Och jag skriker.
Nio timmar senare går jag hjulbent ut till bilen på parkeringen.
I baksätet sitter två barn och en bebis.
Malins rithörna
Förstora
100% ren kärlek fri från tillsatser.