Ur krisen föddes superkvinnan Isabella. Efter skilsmässan har hon utvecklat en strategi för att överleva saknaden av barnen. Med mental träning och adhd-kraft har hon hittat sin egen väg för att balansera småbarnslivet och karriären.

H

on är svår att fånga, den här momprenören. Intervjuer flyttas runt. Och krymper. För att sedan ändras: ”Jag kan igen på söndag efter att jag lämnat barnen.”

– Jag lever inget vanligt liv. Jag jobbar all min vakna tid när jag inte har barnen. Jag brukar säga att jag kör i min egen vänsterfil. Jag trängs inte med andra, jämför mig inte med andra och lägger inte energi på dem, utan jag kör på i min egen takt och då går det fort. Många har genom åren försökt stoppa in mig i en box, få mig att anpassa mig, men livet är för kort. Jag har huvudrollen i mitt liv, är regissören som bestämmer vad jag ska göra, och jag älskar det, säger Isabella Löwengrip.

Jag har alltid varit mer osäker i min mammaroll än i min roll som företagsledare

Ja, hennes inre kompass har en högst personlig inställning, och har alltid haft. Isabella har drivit bolag sedan hon var 16, alltså i 11 av 27 år. Idag har hon fyra bolag: Löwengrip Invest, skönhetsmärket Löwengrip care & color (LCC), skomärket Flattered och Nordic tech house, som ska hjälpa startups att växa – med en beräknad omsättning på drygt 70 miljoner. Ja, feeling för business har hon haft länge.

Men 2017 är året då hon på riktigt fick kontakt med sin superwoman- kraft.

– Ibland har jag känt mig som överkörd av ett tåg, men på något sätt ändå orkat ställa mig upp, dra på galonisar, hantera tvåårstrots med ett leende, skjutsa till föris, gått på möten med ett leende och prestera på jobbet. Så här i efterhand känns vissa veckor väldigt diffusa, men jag fixade det. Det får mig att känna mig stark. Jag är tacksam och stolt över att jag har grejat det, säger hon och funderar en stund:

– Jag har alltid varit mer osäker i min mammaroll än i min roll som företagsledare. Nu börjar jag stärka upp den sidan också.

Som så många gånger började utvecklingen med en kris. Ibland behöver man rasera saker, för att hitta en fördjupad självinsikt och nya mönster.

I Isabellas fall handlade det om att hon på allvar börjat fundera på att lämna sitt äktenskap. I grunden ville de varandra väl, de försökte förstå och lovade varandra bättring. Men ganska snart skavde kompromisserna, för de gick inte i linje med dem själva. Och hon närmade sig insikten om att relationen kanske inte skulle leda till lycka för någon av dem. Man pratar ofta om att kriser är svåra speciellt om de inte är självvalda, men att vara den som fattar beslutet är heller inte det lättaste.

– Det är svårt att veta skillnaden på ”är det bara en svacka?” och ”kommer vi aldrig att kunna lösa det här?”. Beslutet skulle ju innebära att jag får träffa mina barn på halvtid, och blotta tanken fick mig att vilja kräkas, var rent ångestframkallande. Så är det nog för många, därför håller man ihop in i det sista.

Men Isabella menar att även tiden direkt efter att beslutet var fattat var skitjobbig.

– Man pratar mindre om det här, men just när man har kraschat känslomässigt ska man ta tag i allt det praktiska, som: Vem ska bo var? Hur ska vi lösa hämtning och lämning av barnen? I mitt fall valde jag att hyra en lägenhet i stan medan min exman bodde kvar i huset.

Gjorde du det av dåligt samvete, för att du var den som hade fattat beslutet?

– Ja, lite var det nog så. Men också för att jag var den som hade inkomsten att hyra en etta i stan för många tusenlappar i månaden. Jag lämnade ettan tidigt och kom hem till huset klockan 06.30 varje morgon, väckte barnen och åt frukost med dem.

På eftermiddagen och kvällen var jag där tills de hade somnat. Jag ville inte att de skulle märka att jag inte sov hemma. Många har frågat varför jag inte bara sov i gästrummet, men rent känslomässigt var jag tvungen att komma bort och andas.

Nu när du är här i den nya situationen, vad gör du av saknaden av dina barn?

– Jag är mycket för mental träning, så istället för att gripas av panik eller ätas upp av längtan försöker jag tänka att jag är lyckligt lottad som har två så vackra barn som jag får sakna. De tankarna gör mig istället varm i kropp och själ. Ja, jag möter saknaden och omvandlar den till kärlek istället för att förneka eller pusha bort den. Och när man vågar fatta de där stora, obekväma, sårande besluten för att komma vidare i livet – ja, om man orkar stå kvar i det svåra – så kommer det så småningom också en payback.

Jag får minnesluckor ibland, nyligen hittade jag inte hem till min egen mamma

– Nu har det ju gått ganska kort tid för mig, men den största skillnaden är all tid och energi jag har fått, som jag tidigare lade på att försöka få ihop en relation. Den kan jag nu lägga på mina barn och mitt jobb.

Ensam måste vara stark-känslan har kommit. För det är hon och barnen nu. Och därför har Isabella blivit snäppet bättre på att tänka på sig själv och sin egen hälsa.

– Förut kunde min exman säga till mig att stänga ner datorn vid halv ett på natten, nu behöver jag dra den gränsen själv. Fast det tar också stopp naturligt, när man är själv med barnen orkar man inte lika mycket, skrattar hon.

En annan förändring i år var att hon slutade med sin adhd-medicin, vars syfte bland annat är att sortera tankarna bättre. Man kan tänka att det var en utmaning i en rörig period, men:

– Att ta medicin passade aldrig mig, jag blev väldigt avstängd av den. Man ska inte glömma att min adhd är en kraft som tagit mig långt. Att få vara fylld av energi är tacksamt i många fall, så därför har jag hittat andra sätt för att få livet att fungera. Jag är mycket för att ta hjälp med det jag inte är bra på. På jobbet får min assistent sköta kalendern, och jag har en tjej som strukturerar upp vardagen på hemmaplan. Vi byter var tredje dag, och när jag har barnen vill jag inte ägna mig åt vardagssysslor som att tvätta eller diska. Slipper jag det har jag mer tålamod som mamma. Jag förstår att det är ganska unikt att leva så, men jag har möjligheten och gör det därför.

Hon säger att hon har blivit en bättre mamma senaste året, vilket man förstår inte bara har varit bra för barnen, utan helande även för henne själv.

– Förut tog jag för givet att min exman kickade in när jag inte kunde. Att han tog barnen när jag behövde jobba sent eller gå iväg och ta ett telefonsamtal.

Isabella kämpar likt andra kvinnor med den eviga balansgången mellan att vara mamma och karriärkvinna. I hennes fall handlar det inte bara om egna funderingar – som offentlig person får hon med jämna mellanrum pisk för sitt jobbfokus.

– Ja, att som småbarnsmamma göra karriär är inget man normalt blir hyllad för. Jag får ofta kommentarer ämnade att ge mig dåligt samvete, som om mitt karriärfokus skulle innebära att jag älskar mina barn mindre. Men det finns ingen sanning i det. Barnen och jobbet är snarare två kraftfält som stärker varandra.

Och hon tror att det fyller ett syfte att hon som mamma satsar på karriären.

– Mina barn ser mig kämpa och bygga bolag, och de ser att det skapar karaktär. Jag vill att de ska förstå att om man vill ha något i livet så måste man kämpa för att få det. Det här är en viktig del av min uppfostran. Barnen får aldrig sitta i soffan och ropa ”mamma, vatten”. Vill de ha vatten får de ta en stol, dra den till köksbänken, klättra upp och ta vatten själva. Att lära sig fixa saker själv är enda sättet att bli stark.

Barnfria dagar gasar Isabella på. Och visst har hon ibland kört så hårt att hjärnan gått för högtryck. Men den biten kan hon. Det hon varken hade kalkylerat med eller hade marginal för var att hoten mot henne skulle eskalera. Om det tidigare ofta handlade om en person som tyckte sig ha skapat en relation till henne via sociala medier så rör det sig nu snarare om folk som har det här som business. Utpressning. Men även om Isabella hanterat hot länge, även om polisen är inkopplad, även om hon har ett säkert hem och en vakt med sig ibland, så föder det en stor inre stress som lägger sig över allt annat.

– Ja, jag får minnesluckor ibland. Nyligen hittade jag inte hem till min egen mamma. Plötsligt kom jag varken ihåg vägen dit eller vilken adress jag skulle knappa in på gps:en.

Det kan låta läskigt, men Isabella som har erfarenhet av stresskollapser säger att hon inte grips av panik, utan vet att det här är ett sätt för hennes hjärna att varna.

Jag är en doer, så i det läget gör jag upp en plan. Jag pratar ihop mig med mitt team, delegerar uppgifter och bokar av kvällsaktiviteter. Jag skippar alkohol och lägger mig med barnen på kvällarna, så att jag får sömnen. På luncherna går jag ut en stund för att få dagsljus, och så unnar jag mig massage. Det handlar om att gå back to basics, men också om att öka det som ger energi – inte minska på det, vilket är lätt hänt att man gör i stressade situationer, säger hon.

Även karriärmässigt har det hänt en hel del 2017. Bolagen har expanderat, och Isabella har kaxigt sagt att hon vill se en omsättning på 100 miljoner innan hon fyller 30 – och hon vill bli Sveriges svar på Richard Branson! Där många inte gärna pratar högt om sina mål, ”för tänk om man misslyckas, så pinsamt”, resonerar Isabella precis tvärtom.

– Att berätta är en del av min strategi, för när andra vet måste jag sträva hårt för att lyckas. Jag tänker som idrottsstjärnor, som säger till media att de siktar på OSguld. Och jag ska bli en ny Richard Branson, haha! Ju oftare jag säger det, desto mindre läskigt känns det. Jag blir av med rädslor som annars kanske skulle hindra mig.

Du har fått kritik för LCC:s etablering i Saudiarabien, en diktatur känd för att förtrycka kvinnor. Hur resonerar du där?

– Mitt ”why” handlar inte bara om att bygga bolag globalt. Jag vill göra avtryck. I mitt fall handlar det om att få f ler kvinnor att tro på sig själva, ta hand om sin privatekonomi och starta bolag. Det är mitt mission, och det uppnår jag inte bäst genom att lansera våra skönhetsprodukter i New York. Saudi är intressant tajmingmässigt, eftersom det händer mycket där just nu. Att möta tusentals kvinnor där, peppa dem och få vara en mentor, ja, det utmanar mig. Där känner jag att jag kan göra skillnad.

Av: Linda Newnham Foto: Martin Petersson Styling: Sasha Beetz

LÄS OCKSÅ: Anitha Schulman om skilsmässan: ”Det var som ett krig hemma”

NUVARANDE Isabella Löwengrip: ”Min adhd är en kraft som tagit mig långt”
NÄSTA – Så förstod jag att jag är högkänslig