Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Fostervattensprov

I takt med att svenska kvinnor föder barn allt senare i livet blir fostervattensprov mer aktuellt. Men vad innebär det egentligen – och hur farligt är det?

Foto: Shutterstock

Varför gör man att fostervattensprov?

Svar: Oftast för att upptäcka förändringar på arvsanlagen, som annars kan innebära att barnet föds med sjukdomar eller andra skador, t ex Downs Syndrom. I fostervattnet finns nämligen celler som stötts bort från fosterhinnorna och fostret, och de cellerna innehåller information om fostret.

Hur går provet till?

Svar: En tunn nål sticks genom bukväggen in i livmodern och en del av fostervattnet sugs upp i en spruta. Sticket känns knappt, och man behöver ingen bedövning.. Vattnet skickas sedan till ett laboratorium där det analyseras. Svaret kommer i regel två till tre veckor efter provtagningen.

Vad finns det för risker?

Svar: Det finns en viss risk för missfall. Inte på grund av att man riskerar att sticka nålen i själva fostret under provtagningen, utan för att man kan sticka hål i fosterhinnorna så att fostervattnet läcker ut efteråt. Knappt en av 100 kvinnor får missfall om de är i 12-14:e veckan, medan en av 500 får missfall om de är längre gångna. Risken för missfall är nämligen större ju tidigare i graviditeten provet tas, då det också finns risk att barnet ska födas med klumpfot. Därför görs sällan ett fostervattensprov före 14:e veckan.

Måste man ta ett fostervattensprov?

Svar: Absolut inte. Provet är frivilligt och du bestämmer själv om du vill göra det eller inte. Fostervattensprov erbjuds till gravida kvinnor över 35 år, men är du yngre och ändå vill göra ett prov kan du diskutera det med din barnmorska eller läkare.

Finns det några andra alternativ?

Svar: Ja, det går bland annat genom en ultraljudsundersökning, där avståndet mellan skinnet i nacken och ryggraden hos fostret mäts, göra en bedömning om det finns risk för Downs syndrom. Dessutom kan man i ett blodprov mäta halten av olika ämnen, och därigenom bedöma riskerna. MEN: båda alternativen är riskbedömningar och kan aldrig ge fullständig diagnos. För att vara helt säker måste man också göra ett fostervattensprov. Är föräldrarna bärare av speciella ärftliga tillstånd går det också att göra en provtagning från moderkakan, men då är risken för missfall större än vid ett vanligt fostervattensprov.