Det här är berättelsen om Mikaela som fick en förlossningsdepression när hon fick sitt andra barn. Nu vill hon bryta stigmat kring förlossningsdepression – jag vill hjälpa andra som drabbats av samma sak. Läs hennes historia här.

8 tecken på förlossningsdepression

1. Du känner sig nedstämd och extremt trött.

2. Du har svårt att känna glädje inför barnet.

3. Du har skuldkänslor och känslor av hopplöshet.

4. Du har humörsvängningar, ångest och sömnproblem.

5. Du känner stark oro eller till med panik.

6. Du har svårt att koncentrera dig.

7. Du drar dig tillbaka från familj och vänner.

8. Du har tankar om att skada dig själv eller barnet.


”Hade jag inte sökt hjälp vet jag inte om jag levt idag”

Med första barnet, sonen Gabriel, var bebistiden spännande och ny. Mikaela fascinerades av allt han gjorde och kunde knappt se sig mätt på honom.

– Vi gick långa promenader och jag sjöng för honom. Mammalivet var precis som jag föreställt mig, säger hon.

Den nya lilla familjen blev snabbt ett tajt team. Mikaela och maken Robert njöt av att se Gabriels utveckling, alltifrån första leendet till de första stegen. Snart väntade hon barn igen. Men graviditet nummer två är som ett töcken för Mikaela. En helt vanlig morgon stod hon hemma i köket och kokade välling till Gabriel, när hon plötsligt fick ont i bröstet. Smärtorna spred sig upp i käkarna och mot halsen. Hon kände sig svag, mådde illa och kämpade för att hålla sig vid medvetande. Mikaela hade fått en hjärtinfarkt och tillbringade åtta dagar på sjukhus.

Istället för att hon kunde njuta av att återigen vara gravid och förbereda sig på att ta emot ännu en familjemedlem handlade allt om att överleva.

– Det var ett trauma som orsakade mycket oro och även dödsångest. Tankarna fanns med under hela graviditeten, jag tänkte att jag skulle dö ifrån mina barn och lämna Robert ensam. Det var hemskt.

Hon var i vecka 12 när hon fick hjärtinfarkten.

– Jag hann aldrig få ett band till bebisen i magen. Jag minns inte att hon sparkade, jag minns faktiskt knappt graviditeten. Hjärtinfarkten med alla mediciner och undersökningar påverkade mig, jag vågade aldrig tro på att det skulle bli ett friskt barn.

Lilla Evelina kom en av de första vårdagarna år 2016. Förlossningen gick fort, men blev ett slags antiklimax. För när barnmorskan la upp det lilla knytet på Mikaelas bröst kände hon – ingenting alls. I alla fall ingenting som kunde likställas med ömma moderskänslor. Det blev ingen rosa bebisbubbla, utan snarare ett känslolöst vakuum.

– Jag tittade knappt på henne. Men jag minns att jag inte tyckte att hon var särskilt söt, rentav ful, när hon låg där på bröstet. Jag vet att det är en oerhört förbjuden tanke. Så här i efterhand tänker jag att det var den första signalen om att allt inte stod rätt till.

Mikaela visste att hon förväntades lägga upp en facebookstatus som berättade hur glad hon var över sin älskade, friska bebis. Men hon kunde inte, hela kroppen spjärnade emot. Hon kände sig inte glad. Hon kände sig trött och tom.

Evelina skrek och skrek och skrek. Hon skrek när Mikaela la henne i vagnen, när hon bar henne och när de åkte bil. Hon skrek ständigt och storebror Gabriel fick vänta. Han fick vänta vid nattningen, vänta vid middagen och vänta på att mamma skulle kunna leka med honom igen. Gabriel reagerade med ilska mot lillasyster, rev henne och petade henne i ögonen.

– Jag blev vansinnigt arg, skrek på Gabriel och plötsligt var jag så oerhört långt ifrån hur jag ville vara som mamma. Jag kände att Evelina bara förstörde för Gabriel och mig. Jag ifrågasatte varför vi skaffat henne. Jag la skulden på henne, trots att hon var en oskyldig bebis.

Mikaela gjorde allt för att framkalla moderskänslorna som varit så självklara med Gabriel.– Jag matade henne och bytte på henne, men jag hade inga känslor för henne. Det kunde lika gärna ha varit någon annans barn.

Mikaela minns att hon grät sexton dagar i rad. Hon grät när hon diskade, när hon duschade och när hon nattade. Så fort hon hade en minut utan städning, amning och blöjbyte sköljde det dåliga samvetet över henne, varför älskade hon inte sitt barn? Vad gjorde hon för fel?

– Jag minns en dag när jag gick ut med henne i vagnen. Hon skrek och skrek som vanligt. Sedan somnade hon och mina tårar droppade ner i vagnen. Jag tänkte att det inte skulle göra någonting om hon bara slutade andas.

Vart än Mikaela gick fick hon gratulationer och lyckönskningar. Det spädde bara på känslorna och fick tårarna att återigen svämma över.

– Jag förväntades vara glad, nöjd och lycklig. Men jag kunde ju inte känna de känslorna. Det var skitjobbigt. Till slut orkade jag inte hålla fasaden uppe. Jag tog omvägar för att slippa träffa folk.

Robert märkte av förändringen hos Mikaela.

– Det stressade honom och han var orolig för om jag skulle klara av barnen, han såg ju hur arg och ledsen jag var. Han kände inte igen sin fru överhuvudtaget.

Mikaela är utbildad barnmorska och skrev sin D-uppsats om förlossningsdepression. Kanske var det därför hon såg tecknen och förstod att hon behövde professionell hjälp. På BVC berättade hon om vardagen genom tårarna. Hon remitterades till en psykolog, blev sjukskriven och fick antidepressiva tabletter.

– Hade jag inte sökt hjälp vet jag inte om jag levt idag. Jag var så djupt nere.

Hos psykologen var inget tabu att prata om och medicinerna gjorde henne inte avtrubbad som hon först befarat. Istället gjorde medicinerna att hon kunde hålla huvudet över ytan. Robert tog föräldraledigt när Mikaela blev sjukskriven.

– Det var en oerhörd trygghet att ha Robert hemma. Han fanns där oavsett hur dåligt jag mådde. Jag vågade vara svag inför honom.

Han tog ut barnen på promenad så att Mikaela kunde få sova, han lekte med dem så att hon kunde laga mat. Tillsammans klarade de av Evelinas första år. Mikaela vill berätta sin historia för att stärka andra i att våga vara svaga och i att våga prata om stigmat som finns kring förlossningsdepressioner.

– Jag kände mig som den uslaste mamman i världen. Men jag gjorde allt jag förmådde och allt jag orkade. Jag förstår att många inte vågar prata om förlossningsdepressioner. Det finns ett stort stigma, och jag var själv jätterädd att folk skulle ifrågasätta min lämplighet som mamma. Men börjar vi prata om det här så försvinner stigmat.

Hemma hos familjen Björkman finns inga bebisfoton på Evelina uppsatta. Den tiden är fortfarande för smärtsam för att se uppförstorad och inramad på väggen.

– Jag har så mycket skuldkänslor och det är så hemskt att hon fick en sådan start i livet. Hon var ju så oskyldig i det hela.

I dag är Evelina ett busigt charmtroll som precis tagit sina första steg. Hon avgudar sin storebror Gabriel som gärna leker tittut med lillasyster.

Nyligen hände något i Mikaelas och Evelinas relation. De busade, skrattade och skojade på ett helt nytt sätt. Men vägen dit har varit långt ifrån enkel.

– Nu har jag knutit an till Evelina och inser att hon hör hemma hos oss. Men det har tagit nästan ett år för mig att få de känslorna. Jag kommer alltid att känna sorg och ha dåligt samvete över att ha missat hennes första år. Men jag börjar ändå tro att det kommer att spela en väldigt liten roll i resten av våra liv.


Svår förlossning kan öka risken för förlossningsdepression

– Ungefär 10 % av alla nyblivna föräldrar får en lättare eller svårare förlossningsdepression. De flesta blir bra inom ett halvår.

– Nästan varannan nybliven mamma blir tillfälligt nedstämd efter förlossningen. Det kallas för baby blues och ska inte förväxlas med en förlossningsdepression.

– Har du tidigare varit deprimerad eller har bipolär sjukdom ökar risken för förlossningsdepression. Det gäller särskilt om du haft en svår förlossning, en traumatisk graviditet eller om barnet skriker mycket eller bara sover i korta perioder.

– Har du haft mycket svår pms kan det också öka risken för förlossningsdepression.

– Förlossningsdepression kan också orsakas av rubbningar i sköldkörtelns funktion.

 


Mikaelas råd till dig som drabbats av förlossningsdepression

  • Be om hjälp.
  • Skäms inte över att du behöver hjälp.
  • Var ärlig när du fyller i enkäten på BVC.
  • Prata med din partner.

Av: Karin Herou Foto: Johanna Winther

NUVARANDE Mikaela drabbades av förlossningsdepression – allt var bara nattsvart
NÄSTA Stor guide till menskoppar – här är den som fått bäst i test