Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Den dolda alkoholismen – Jag gömde alkohol i hela huset

På ytan var Annas liv perfekt. Hon var gift och hade barn, ett fint hus och var en omtyckt lärare. 

Foto: PHOTOGRAPHER JEZZICA SUNMO

Anna sammanfattar det i en mening:

– Jag har inte varit ute på krogen och betett mig illa, utan jag har druckit hemma. I smyg.

Hon sitter mitt emot mig på kaféet, solbränd och fräsch, har pigga vackra ögon. Men då och då tåras de när hon berättar. Det är svårt att minnas. Hur alkohol långsamt blev en stötdämpare för ångesten, och allt hon gjorde för att maskera sitt drickande.

Jag förstod att något var fel, men jag intalade mig att jag behövde vinet för att kunna slappna av

Anna kommer från en skötsam familj. Pappan var helnykterist, mamman drack väldigt måttligt. Men en händelse under uppväxten påverkade Anna enormt.

– Jag blev sexuellt utnyttjad av en släkting. Jag växte upp som ett känsligt barn, hade stort behov av trygghet. När jag var elva år fick jag anorexia, och mitt sätt att kontrollera maten blev ett sätt att kontrollera känslor, säger hon.

– När jag blev äldre och fick ordning på maten, då tog alkoholen över som bedövningsmedel.

Hon utbildade sig till lärare, fick jobb, hade vänner och ett socialt liv. Men behovet av berusningen bara växte.

– Jag ville aldrig fika med vänner, alltid ta en öl. Om jag och en vän köpt glögg så tog hon ett glas medan jag tömde flaskan. När jag träffade min man tänkte jag att vår relation skulle få bukt med mina alkoholproblem. Innerst inne förstod jag redan då att jag använde alkohol på ett felaktigt sätt.

LÄS OCKSÅ: Jag drack för att bli redlös – det var skönt att inte behöva tänka

Men med den nya kärleken och hans familj kom ”kontinentala vanor”. Det var drinkar före maten, alkohol mitt i veckan.

– Jag tänkte ”Wow, nu får jag dricka tillsammans med andra i familjen”, säger hon och ler lite.

Men sorgen skiner igenom. Anna kunde dricka lika mycket som männen i sin nya familj. Det var bara en sak som kunde få henne att göra ett uppehåll.

– Jag var 33 när vi fick första barnet och jag var nykter när jag var gravid, men så fort jag hade ammat klart kom behovet tillbaka. Jag kunde sitta och dricka vin mitt i natten. Jag förstod att något var fel, men jag intalade mig att jag behövde det för att kunna slappna av.

Hon var hemma länge med barnen. Hur mycket kunde hon dricka utan att det märktes? Anna testade sig fram.

– Kunde jag ta en öl till lunchen? Jo, jag blev ju inte märkbart full och jag behövde ju inte köra bil. Jag blev isolerad, och för att våga bryta isoleringen behövde jag dricka. Jag började gömma alkohol. Uppe i skåp, bland kläderna i förrådet. Hon hade strikta regler för sig själv. Aldrig onykter på jobbet. Första glaset fick hon ta efter klockan 17, sedan fick hon dricka fram till klockan 22.

En gång hittade min man mina gömmor och ställde fram flaskorna

– Jag gömde alkoholkit: en bag in box och tandkräm. Jag åt också mycket vitlök, för att maskera alkohollukten.

Hur mycket Anna faktiskt drack blev märkbart efter ett uppehåll vid en graviditet.

Hon blir blank i ögonen när hon berättar. En tår far nedför kinden.

– Jag gick direkt tillbaka till samma alkoholmängd som innan. Det blev en chock för kroppen. Jag fick en ansiktsförlamning. Min man hittade mig i soffan, och trodde att jag hade fått en hjärnblödning, jag gick inte att väcka. Han ringde efter ambulans och jag vaknade upp på akuten.

Socialen blev inkopplad. Men det tog sig paret ur galant. Allt var ju så fint, åtminstone på ytan. Men där hemma fanns en enorm tystnad.

– En gång hittade min man mina gömmor och ställde fram flaskorna. Jag var bara knäpptyst och plockade undan dem. En annan gång kom han på mig när jag hällde i mig whisky, men jag sa att det var juice. Han bara gick därifrån.

Anna började närma sig en gräns där det blev fullkomligt ohållbart.

– En kväll såg vi My Skarsgård hos Skavlan, hon berättade om hur hon dolt sin alkoholism. Det var som att se mig själv. Det gjorde så ont, jag klarade inte av det. Jag bytte kanal, kunde inte se det med min familj. Men sedan såg jag det i repris, om och om igen, säger hon.

– Jag hade nått botten. Antingen skulle jag ta livet av mig, men det ville jag inte, eller så måste jag sluta dricka. Jag sökte hjälp.

Men det var som om läkare och terapeuter först inte kunde ta in att den prydliga kvinnan framför dem var alkoholist. Hon fick upprepa det flera gånger, och till slut gick det fram.

– De satte mig på antabus och jag fick en alkoholterapeut. Hon sa: ”Din kropp kommer att återhämta sig och dina känslor kommer att komma ikapp, då behöver du nog stöd.” Då sökte jag mig till en självhjälpsgrupp.

Steget till öppenhet var ett kliv över ett bråddjup. Men det fanns ingen annan väg.

– Jag trodde att jag skulle förlora barnen, att jorden skulle gå under om jag berättade. Men jag var tvungen att ta risken. Svårast var att berätta för pappa, men han var så stolt över mig för att jag tagit det här steget.

Men i steget mot nykterheten kom en smäll, som nästan slog omkull henne.

– Min man orkade inte mer, han lämnade mig. Det var jättejättetufft. Jag hamnade på psyket. Men jag höll nykterheten.

Anna var fyra veckor på ett behandlingshem, hon som tidigare haft svårt att vara ifrån sina barn en enda natt. Men det var tvunget.

– Jag var öppen för mina barn: ”Nu åker jag på behandling, för jag är alkoholist.”

Nästa hisnande steg var att berätta för vännerna.

– När jag hade varit nykter i ett år gick jag ut på facebook och berättade om min alkoholism. Jag fick jättefina reaktioner, och ett långt brev från en bekant som varit medberoende.

Stoltheten lyser i blicken över bordet.

– Nu är jag inne på mitt femte år som nykter. Och jag är inte rädd för känslor längre. Jag vågar känna.

Så vem är Anna idag? Hon är mamma. Hon har hittat kärleken på nytt och är sambo. Hon är lärare. Hon är väninna. Och hon hjälper och stöttar yngre kvinnor att klara övergången till nykterhet.

– Att hjälpa andra hjälper mig att läka. Jag har också träffat My Skarsgård och berättat vilken roll hon spelade för mig. Det var stort för mig och hon blev så rörd.

Hon tar en klunk av cappuccinon som hon nästan glömt av. Ler mot mig.

– Barnen är stolta. När jag tog femårsmedaljen satt mina tre barn och min sambo där och lyssnade. Idag är det naturligt för dem att jag lever ett nyktert liv.

Är du orolig för ditt drickande? Här kan du få hjälp och stöd

 

Lyssna på amelia jobbliv. Camilla Kuylenstierna berättar om sin alkoholism och samtidigt vara högpresterande på jobbet.

https://embed.acast.com/jobbliv/8.medcamillakuylenstierna?width=100%25&height=188&frameborder=0&scrolling=no