ANNONS

,,jag ser inga hjärtljud

”Jag är ledsen men jag kan inte se några hjärtljud”. Jag grep efter min mans hand. Tårarna steg upp till kanten för att sen sakta rinna ner för kinderna, följa hakans rundning och stanna upp ett slag innan de droppade nerför halsen och slutligen sögs upp av min tröja

Återblick: Maj
Att det gick så fort att bli gravid igen. Min man var pappaledig med vår dotter och jag hade börjat jobba igen. Mamma fanns inte längre.

Juni
Vid en uppsluppen lunch tillsammans med min chef och en kollega inföll ett bra tillfälle. Jag himlade med ögonen berättade något urskuldande ”att det var dax igen”. Jag använde samma gester och ord till vänner och grannar vid midsommarfesten.

Juli
Gjorde fostervattensprov. Läkaren hete Rabaeus i efternamn, visst var han lite lik skådespelaren med samma efternamn? Jag minns att jag tyckte att min man pratade så mycket. Vore de inte bra att vara tyst så att läkaren kunde koncentrera sig. Det var en lång nål, det liksom sög till i magen lite nedanför naveln. Vi såg fostret på ultraljudsskärmen. Efteråt gick vi en promenad längs med golfbanan ner mot vattnet. Jag gick lite saktare, man skulle ju ta det lite varligt.
Jag surfar på nätet för att hitta en kurs i graviditetsyoga. Förra gången gick jag bara en helgkurs nu vill jag gå en längre kurs. Hittar en kurs på Yogoyama, det ligger ju tvärs över gatan där vi bor. Vilket flyt! Onsdagar kl 18.30, ska bli min och mitt inres kväll.

Vecka 19
Första jobbveckan efter sommarsemestern. Min man skolar in vår dotter på dagis. Per brev kom provsvaret från fostervattensprovet. Allt var i sin ordning. Det finns alltid en missfallsrisk förknippad med fostervattensprovet men nu pustade vi ut. Vi väntade någon dag med att slå in koden på sjukhustes hemsida för att få veta könet. Det var en flicka. Ödmjukheten hade ännu inte riktigt infallit sig. Vi vågade säga de förbjudna, det vill säga, att det hade varit kul om det var en pojke. Jag minns att B konstaterade ”Nu får vi nog ingen son”. Fy vad omoget av oss!
Det var en torsdag och vi hade tid för det sedvanliga ultraljudet i mitten av graviditeten. Min man och dotter hämtade mig på jobbet, jag stängde inte av datorn jag skulle snart vara tillbaka igen. Läkarhuset vid Odenplan. Vi anmälde oss i receptionen, betalade femtio kronor för att få med sig en ultraljudsbild hem. Vår dotter var med, trots att det stog i något papper att man helst inte skulle ha syskon med. Jag var inte nervös, fostervattensprovet hade ju varit okay. ”Det är ju inte lika spännande som det var första gången” konstaterade vi. Jag kramade min dotter som nu var en dagistjej, och tänkte ”du kommer alltid att vara min förstfödde”.
Upp på den pappersklädda britsen, ”kan du dra ner byxorna lite mer” sa sköterskan som jag för mitt liv inte kan minnas utseendet på. Min man med dotter i knät sitter på min vänstra sida, rakt fram är ultraljudsskärmen. Kall gel på magen, så börjar sköterskan köra runt med ultraljudsapparaten. Hon säger ingenting men så brukar det vara. De vill köra runt ett tag, bilda sig en uppfattning innan de delger sin information. Den informationen som skulle delges idag hör till kategorin vattendelare. Händelser som för alltid delar in livet i före och efter. På ultraljudskärmen syns de två svarta triangelformade fälten i kanterna samt fostret i mitten. Det är inte lätt att tolka bilden men vi vet att det på något sätt föreställer vår ofödda flicka. Bilden kommer snart att bli begriplig då sköterskan ger sin tolkning.
”Jag är ledsen men jag kan inte se några hjärtljud” säger sköterskan med blicken fäst på skärmen. ”Jag ska hämta en annan sköterska, vi vill alltid ha en second opinion då något sånt här händer”. Jag greppar min mans hand, tårarna stiger. Jag är tyst, inser allvaret direkt.
Det finns ingenting i världen vi kan göra. Nästa sköterska kommer in, kör runt med apparaten på min mage. Inga nya fakta i målet. Det finns inget litet hjärta som slår. Det tas några mått på fostret sen är det över.
” Ni ska få träffa en läkare, men det kan dröja en stund, vi ska se om vi kan hitta något enskilt rum till er så länge” säker sköterskan som jag inte minns utseendet på.
Jag förstår varför det inte är helt lyckat att ha syskon med. Vår dotter anar ingenting, hon visste inte ens varför vi var där. Syskon förresten, man kan väl konstatera att hon kommer att förbli ensambarn ännu en tid.
Väntrummet fullt med förväntasfulla par, kvinnorna med varierande storlekar på magarna. Vissa bara en skönbar rundning, vissa mer fullgångna. Eget väntrum, vad spelar det för roll. Världen har gjort en flip. Det som var sanning för en stund sedan har nu bytts mot en annan sanning, en mycket tung sådan. Jag kan inte sitta stilla, jag går runt i korridorerna, kanske bär jag vår dotter. Söker tröst i hennes levande kropp. En tanke far genom mitt huvud ” nu kanske det ändå kan bli en son”. Vilken befängd tanke, kanske är det ett försök till självtröst. Undrar vad de andra paren tänker när de ser vår familj. En kvinna som med rinnande tårar rastlöst och frånvarande vandrar omkring. En man som försöker underhålla en liten flicka medans han med oroliga ögon vakar över sin korridorsirrande fru. De måste förstå att något hänt. Kanke drar de en lättnadens suck att det inte gäller dem, kanske far en oro genom dem.
”Ni kan komma in till doktorn nu” säger sköterskan. Rummet ser inte ut som ett mottagningsrum, mer som ett vanligt kontorsrum, bara den vita läkarrocken påminner om att vi befinner oss i ett medicinskt sammanhang. Annars hade det kunnat vara ett besök hos vår bankmank ”Jaha ni vill lägga om lånen till fast ränta, låt mig se, den fasta räntan har sänkts
1 procent”. Jag hör tydligt hur han säger 1 procent, men det är inte den fasta räntan han syftar på utan missfallsrisken vid fostervattensprov. Läkaren sitter bakom ett ekfärgat skrivbord, besöksstolarna är marinblå. Jag sitter i den vänstra stolen närmast fönstet. Augustisolen skiner över Odenplan. Inombords är det solförmörkelse. På väggen hänger bilder på de som arbetar på Ultragyn, det är samma personal som vid kliniken på sjukhuset. Jag ser bilden på Rabaeus, han som kanske är släkt med skådespelaren. Är det han som stuckit in den långa nålen fel, gjort ett för stort hål i fostervattenssäcken så att vår blivande flicka avstannade i vecka 18? Varför, är det enda jag vill veta av läkaren.
”Ja man kan ju inte utesluta att det beror på fostervattensprovet men så är det ju din ålder också”. Detta med min ålder kommer jag att få höra vid ett flertal tillfällen den närmsta tiden. Jag var vid denna tidpunkt 39 år. Jag vet inte om det är nu eller senare, som det konstateras utifrån den mätta storleken vid ultraljudet att fostret var i vecka 18, jag är nu i vecka 19. Kan ett liv avstanna utan att man märket det? Jag trodde missfall betydde blödningar och värk? Läkaren säger att jag förr eller senare hade fått en spontanabort men att det kan ta upp till 2 veckor inann det sker. Jag minns en natt. Jag gick upp för att kissa, jag gick till vår lilla gästtoalett för att inte störa familjen då jag spolade. Jag minns att jag frös så förskräckligt, nästan som frossa. Mina käkar skakade. Jag tog på mig min morgonrock och kröp ner i sängen igen. Berättade jag om detta då jag vaknade? Jag minns inte. Var det då livet i min mage försvann? Utan att kunna bevisa det, så tror jag det var avskedet.
Läkaren bläddrar i sin almanacka för att hitta en tid för oss på sjukhuset. Nu ska hon ut genom en framkallad abort/förlossning. Det är torsdag, vi får en tid på lördagen för att hämta medicin så att min kropp skall förstå att nu är det slut, det är kört, det är ingen idé att fortsätta producera graviditetshormoner. Ett piller så att mina bröst skall sina eftersom de inte kommer att bli tömda av någon liten hackande hungrig mun. Vi får även en tid på måndagen då man på kemisk väg skall sätta igång processen.
Vi går till parkeringsgaraget. Åker tillbaka till jobbet. Jag går in i bygnaden som fortfarande är sommartom på personal. Gunnel sitter som vanligt i receptionen. Jag brister.
”Bebisen lever inte längre” snyftar jag med uppspärrade ögon. Jag lägger armarna över magen som i en kram. Gunnel reser sig, rundar receptionsdisken och kommer mig till mötes. ”Vad är det du säger”. Hon kramar mig och jag gråter mot hennes axel. Men jag kan inte vara stilla. Måste vara i rörelse. Jag hämtar vår hund som varit med mig på jobbet.
Vad gör man nu? Går till ICA och handlar middagsmat eller lägger i en vittvätt i maskinen? Man vet att sådant här kan hända. Man vet även att det kan bli jordbävning och orkaner. Man vet även att nära och kära kan bli sjuka i cancer eller förolyckas. Lik förbannat är man helt oförberedd. Frågan man ställer sig är: Hur kan livet därute fortgå som inget hänt?
Vi tog bilen till Källhagens värdshus. Jag drack cafe latte, sittandes på en filt som min man hade lagt ut på gräsmattan. Sen minns jag inte mer av den dagen.
------------------------------------
Bilden från ultraljudet. Vi fick aldrig någon. Varför det?

Som Leif GW Persson. Så såg han ut. Som en bakfull Leif GW. Persson.
Det rådde en helgtom stämning. Inga andra i väntrummet, bara jag och min man, denna lördagförmiddag i mitten av augusti. Mannen, den bakfulle Leif G.W Persson, plockade fram tre piller och förklarade sakligt i vilken ordning och med vilken intervall de skulle intas. Han hade grått hår, lite för långt över öron och nacke för att anses välklippt. Vit läkarrock under vilken det skymtade en grön t-shirt, den gröna nyans som förknippas med operation. Har var fet om buken på det där sättet som det sägs att förträdelsevis män är, det vill säga smal i övrigt förutom över magen. På tal om mage, jag hade kommit till det stadiet i graviditeten då det inte längre gick att knäppa mina vanliga jeans. Jag hade trätt en gummisnodd i knapphålet för att utvidga över magen. Min mage i vilket det inte längre fanns något levande foster. Tanken som malt i mitt huvud fick nu ord, jag vände mig mot mannen och frågade ”kan man verkligen vara riktigt säker, brukar man inte göra ytterligare ett ultraljud för att kolla en gång till?”. Jag mötte mannens blick ovanför hans läsglasögon som satt på halva hans svettblanka näsrygg. Hans blick var utan medlidande. Inte tillstymmelse av empati i hans röst då han svarade”mina papper säger att två barnmorskor har konstaterat avsaknad av hjärtljud, så låt oss nu gå vidare. Har ni några frågor innan vi avslutar?” Mina frågor var inte av medicinsk art utan mer vad som hände med fostret när det lämnat min kropp. Jag skriver foster för det är först några veckor senare i graviditeten som man börjar benämna det barn. Mannen svarade att detta inte var hans ordinarie arbetsplats och att han därför inte kände till rutinerna. Inte hans ordinarie arbetsplats! Vad är det för svar? Och var vad hans ordinarie arbetsplats då? Var han plåtslagare eller kanske försäkringsmäklare?
Vi åkte hem. Jag minns inte vad vi gjorde den dagen men ett sent eftermiddagsminne har jag. Jag ligger i vår dubbelsäng, vår dotter klättrar på mig och leker med sina nallar. Jag stryker med händerna över min mage. Vår dotter drar upp min tröja och gör några magpruttar på min nakna mage. ”Säg hej då till lillasyster” jag vet inte om jag sa det eller om jag bara tänkte det. Hursomhelst var det vårt gemensamma farväl.
Om jag backar en dag. Fredag. Dagen efter livet delade sig. Jag envisades med att gå till jobbet. Sa att jag inte kunde gå hemma och tänka. Datorn stod fortfarande på i mitt rum. På skärmen ett halvskrivet brev. Jag var ensam på min avdelning. I något töcken började jag skriva e-mail till min chef och personer jag samarbetade med. Säkert för mottagarna chockerand raka och emotionella mail med ”fostret lever inte längre” innehåll. Jag känner igen mitt sätt att reagera från andra svåra stunder. Rakt ut med vad själ och hjärta genomlider. Jag står vid kopiatorn och kopierar då jag får ett sms från en fortfarande semesterledig kollega. Hon: Hur är läget? Jag: Bebisen har dött i magen. En halvminut senare ringer hon upp mig. Tack alla raka människor som inte räds!
Söndag. Två dagar efter att livet delade sig. Farmor kom från Lund för att ta hand om vår dotter då vi nästföljande dag skulle till sjukhuset. På kvällen åt vi middag. Jag antar att det var jag som lagade maten. Jag drack lite vin, det spelade ju inte längre någon roll. Jag behövde inte oroa mig för fosterskador.
Måndag. Tre dagar efter att livet delade sig. Äntligen hade solen vett att gömma sig bakom regntunga moln. Jag pussade vår dotter farväl, tog min röda bag och gick ut genom dörren. Vi satte oss i bilen och åkte till sjukhuset. Det var liv och rörelse på avdelningen. Fanns det några andra i vår situation, eller var det mest framfallsoperationer, det vet jag inte. Vi blev tilldelade ett rum, faktiskt med TV. Det kunde ju ta sin tid. Jag var glad att det fanns TV som för några minuter i taget kunde distrahera mina tankar. Jag vill minnas att det var utsändningar från något större sportevenemang. En sjuksköterska kom in, satte sig på en stol och förklarade lugnt och pedagogiskt det stundande förloppet. Hon var ack så vänlig. Axellångt blont hår, nästan lite filmstjärnefluffigt. Vagitatorer, kanske var det även något slagt dropp. ”Förloppet kommer att likna en vanlig förlossning men du kommer att få så mycket morfin du behöver mot smärtan”. Återigen behövdes ingen hänsyn tas till fostret.
Hon lämnade oss ensamma men kom in då och då för att se hur vi hade det. Ingenting kändes än. ”Det är bra om du rör på dig, då kommer värkarna lättare igång” sa den empatiska sjuksköterskan med filmstjärnefluffet. Jag och min man vandrade i korridoren. Knappast har jag varit med om en mer värdelös vandring. Tillbaka till rummet med de gula landstingsfiltarna i bomull. Nu kände jag igen den molande värken. Morfin intravenöst. Blev tillfrågad om jag hade ont och om dosen skulle ökas. Det fysiska smärtan var mig tämligen likgiltig, mot den andra smärtan, den i själen fanns ingen intravenös hjälp att tillgå. ”Hon är smärttålig men det finns ingen anledning att snåla vid sådana här tillfällen”. Jag hörde hur sköterskan och min man pratade, jag gick med på att öka dosen och antar att jag slumrade till en stund. Vaknade av att jag behövde gå på toaletten. Vred benen över sängkanten, ställde mig upp. Då gick vattnet. Det var en ny upplevelse. Då vår dotter föddes hade de fått ta hål på hinnsäcken (eller vad det nu heter) strax innan krystvärkarna satte in. Vattnet rann och jag visste inte vad det var. Jag skrek till min man ”kalla på hjälp!”. Han tryckte på klockan, vilken tid det tog! Den lugna sköterskan kom och sa att det nog var dags nu. Hon tog fram en rostfri hink. ”Vill du att jag går ut” frågade min man. Jag nickade med slutna ögon. Kanske ville jag inte att han skulle se detta, se mig i denna embarmliga situation. Detta var inte en gemensam händelse, då mannen stöttar med massage i ryggslutet eller påminner om andningen. Men om han inte frågat hade jag aldrig bett honom gå. Jag stog upp, stödde mig mot sängen. Några krystvärkar, sen ett plopp. Den rostfria hinken bars ut. Någon torkade upp på golvet. Jag hjälptes upp i sängen, gul landstingsfilt omkring mig. Jag hackade tänder av frossa eller av någonting annat. Nu var den första delen avklarad.
Nu skulle jag vänta på att sövas för en så kallad skrapning. Min man åkte iväg för att hämta vår dotter på dagis. Jag hade ingenting emot att vara ensam, antar att jag var ganska drogad. Jag blev sängliggandes skjutsad till operation. Jag minns en stark känsla av lättnad, en slags upprymdhet. Jag tror till och med jag försökte mig på någon slags konversation med den unga mannen av utländsk härkomst som var min sängchaufför. Uppvaknandet. Otroligt irriterad och torr i halsen, antagligen efter slangar i halsen då jag var sövd. Återigen i rummet, sängen med landstingsfiltarna. Jag var så infernaliskt hungrig och törstig. Äntligen lite thé och smörgås.
Tidig kväll, någon har dragit ner persiennerna i mitt rum. Min man och dotter kommer. Jag gläds över att få se mina nära och kära, att få känna deras armar om mig. Ett par små taniga flickarmar från en flicka som ännu inte lärt sig prata förutom några ord. Mamma, pappa, Nenne (hennes bebisord för vår hund). De ord som är vår familj. Min mans bruna ögon och starka händer. De ville säga godnatt till mig.
”Vill du att jag tar in henne så du får se henne?” Ögonblicket som jag visste skulle komma men som jag ändå ängslades inför. Ärligt förklarade jag min ängslan för nattsköterskan. Hon tog sig tid, förklarade att det inte fanns något otäckt eller vämjeligt. ”Hon är så fin”. Jag visste att mötet var ett led i sorgeprocessen och tvekade inte över svaret. Visst ville jag se henne, hon som levt en alltför kort tid i mitt inre. En rostfri njurformad skål. En liten, liten minikropp. En liten snippa, en nästipp. Fingrar och tår redan utvecklade. Stängda ögon. En liten tummelisa. Nattsköterskan satt på sängkanten. Jag är tacksam att hon stannade. Vi pratade lite om hur fin hon var men jag tror inte jag tog i henne. Var jag kanske rädd att känna kylan från kylrummet? Jag var inte riktigt närvarande, jag sa och gjorde vad som förväntades av mig. Jag hade skyddsvästen på, höll igen gråt och sorg av rädsla för var den skulle föra mig. Senare skulle jag komma att önska att jag varit mer närvarande i detta första och enda möte som även var ett farväl.
Tisdag. Vaknade med en ”första dagen av resten av mitt liv attityd”. Jag avböjde erbjudandet om att få frukosten serverad i sängen. Jag ville upp. Jag kom inte längre än till toaletten förrän verkligheten hann i kapp mig. Jag ringde på knappen och fick hjälpas åter till de gula landstingsfiltarnas boning. Jag var svag efter gårdagens pärs.
”Du undrar väl vad jag är för en” sa en man, en läkare. När kom han? Han slog sig ner på en stol i mitt rum. Vilken snygging! Han såg ut som en sådan där seglartyp, ja inte en sån som glassar i Sandhamn utan mer den senige, brunbrända typen som ensam rundar Godahopsudden.
”Det var jag som tog hand om dig i går, gjorde skrapningen” sa han. Han berättade att allt gått bra och undrade hur jag mådde. Han fyllde i några papper.
-Jag kommer att sjukskriva dig i två veckor, sa snyggdoktorn.
-Va, jag som trodde bästa medicinen var att återgå till det normala så snart som möjligt sa jag förvånat.
-Du måste ta dig tid att sörja, annars kommer detta att komma ikapp dig då du blir gravid nästa gång.
DÅ DU BLIR GRAVID NÄSTA GÅNG. Tala om läkande ord. Tack snyggdoktorn!
Dels tog han händelsen på allvar och dels talade han om nästa graviditet som något helt naturligt. Vilken skillnad jämfört med lördagens Leif GW Persons look-alike läkare.
Innan jag fick lämna sjukhuset ingick ett samtal med en kurator. Anette, hette kuratorn. Hon var fylld av empati, la huvudet på sned och hade massor med ”hur känns det nu” frågor. Av henne fick jag svaret på var flickfostret skulle föras efter att det lämnade kylrummet. Anette berättade att det vid Danderyds kyrka finns en speciell kulle där det nästan alltid brinner levande ljus. Det är kullen där de som aldrig uppnådde traditionell begravningsålder får fortsätta sin vila. Tanken på kullen gav mig trygghet. Det skulle finnas en plats att besöka.
På eftermiddagen tar jag tunnelbanans röda linje hem till Jungfrugatan. Sen hämtar jag för första gången min dotter på dagis. Min man har börjat jobba igen efter föräldraledigheten. En ny era har börjat. Vem ska lämna, vem ska hämta, VAB och föräldramöten.
Onsdag. Hemma ensam. Känner mig fladdrig och rastlös. Jag vet varför. Det är vårt möte häromdagen, mitt och tummelisas möte. Jag borde ha tagit i henne, skulle jag fotograferat, varför bad jag inte att få vara själv med henne? Jag är läskigt nära att tappa greppet. Jag måste få ses henne igen! Ringer och lämnar meddelande på Annettes telefonsvarare. Hon ringer upp och jag förklarar utan omsvep att jag vill se henne igen. Kanske är Anette van vid denna reaktion, jag upplever ingen förvåning i hennes röst. Hon förklarar lugnt att mycket kan ha hänt med den lilla kroppen sen den lämnade mig. Det har gått två dygn. Dygn som har åldrat, processer som startat. Hon säger rakt ut att det inte är någon bra idé. Det lugnade mig. Jag försökte ändå. Sakta släpper jag tanken på ett andra möte.
Veckan efter: Letar på biblioteket, söker på nätet. Allt som har med missfall att göra. Går till bokhandeln, det som finns är tjocka medicinska böcker på engelska. Men så äntligen ser jag en titel i Libris söksystem. ”Den lilla sorgen”. Jag beställer boken. Några dagar senare har jag den i min hand. Jag går till Humlegården, sätter mig på en bänk och läser och gråter. Det är en antologi. Kvinnor och mäns erfarenheter blandat med viss medicinsk expertis. Det tröstar att läsa om andra i samma situation.
Vi sitter i en bilkö på Birger Jarlsgatan. Min man pratar i mobilen med en god vän.
”Nja, det blev lite olycksfall i arbetet men vi får försöka igen.” Jag förstår att de pratar om graviditeten. Rent teoretiskt förstår jag att min mans sorg inte tar sig likadana uttryck som min. Tårarna börjar rinna. Min man är den stabila, jag den instabila. Jag ältar, min man går vidare. Kanske är detta något som kuratorer bör ta upp till diskussion. Detta med att kvinnor och män sörjer på olika vis. Undrar föresten om det var bara jag som kallades till kuratorbesöket eller om de frågade om min man ville vara med?

Epilog:
Det finns graderingar även i helvetet. Detta hade kunnat ske senare i graviditeten. Eller om vi tvingats ta ställning till att avbryta en graviditet då fostret levde. Nu hade vi helt enkelt inget val. Dessutom hade vi ett barn som vi älskade och som gav livet mening. Det hade kunnat vara värre.
Efter en sådanhär erfarenhet är det lätt att fastna i bilden att det enda som betyder något är att bli gravid igen. Jag gjorde det. Det var som om min kropp blivit avbruten i något som den måste fullborda. Nu har vi två döttrar. Rebecca, vår yngsta, föddes nästan exakt det datum som tummelisa var beräknad till, fast två år senare. Tack!

Kommentarer

Kära du och din man.

Jag kan bara säga att jag genomgått exakt samma sak. Vill du prata om det är du välkommen att skriva vonne_46@hotmail.com.Jag vet hur du har det.

Kramar. Yvonne.

Nu sitter jag här framför datorn med tårarna rinnande ner för mina kinder, så tagen av din text och vad som hände dig och din familj. Som du skrivit finns det graderingar även i helvetet, jag hade ett tidigt missfall vilket jag i all sorg ändå är tacksam för. Eftersom jag själv inte visste att jag ens var gravid [oregelbunden mens någon månad eller två hejsan hoppsan] hade vi inga förväntningar och ingen sorg på DET sättet - även om vi självklart blev väldigt, väldigt chockade och ledsna.
Min största rädsla ligger nu i att få missfall igen och varje liten smärta i magen får minnena att skölja fram. Att läsa din text är styrkande, tack!

Kära Du,

Om det kan vara till någon tröst har även jag gått igenom ett missfall. Dock ett tidigt sådant men ack så smärtsamt. Vi är många verkar det som och mitt upp i all tragik är det en tröst trots allt.

Önskar Dig allt gott och hoppas vi båda snart är gravida igen.

ANNONS
ANNONS
ANNONS