Hej, Ingela!

Jag finns här!! Jag vet inte hur gammal du är. Jag är 41, men har haft fibromyalgi sedan minst 12 år tillbaka, så jag var inte 30 fyllda när sjukdomen slog till. Jag hade dessförinnan haft ständig, svår värk i rygg, nacke och höfter sedan jag var 16 år, så jag vet vad du går igenom.
Skriv gärna igen om du vill ha kontakt och utbyta erfarenheter.

Kram

Anna

Hej! Jag är 37 år och har i år fått diagnosen Kroniskt smärttillstånd "med största sannolikhet Fibromyalgi" enligt läkaren.

För ögonblicket försöker jag hitta någon form av balans i mitt liv, men det är svårt när man inte vet från dag till dag, eller ens timma för timma hur man kommer att må. Jag är dessutom extremt trött jämt vilket påverkar mitt liv oerhört.

Hur ser era liv ut? Kan ni arbeta? Om ni är sjukskrivna, vad är ni sjukskrivna från för typ av jobb? Jag arbetar på en skola och har alltid massor inbokat. Jag behöver kanske bli sjukskriven, men å andra sidan ser min arbetssituation ut så att det blir omöjligt att vara borta från jobbet. Vem ska ta över?

Nåväl,jag ville bara meddela att jag är en utav alla kvinnor med Fibromyalgi. Vore tacksam för tips om hur jag ska förhålla mig till sjukdomen.

Med vänlig hälsning,

Susanne

Hej, Susanne!

Jag har mycket gemensamt med Dig. Tyvärr, eller jippi..?! Det är lite svårt att vara glad över att andra har samma problem och lider, men ändå skönt att finna någon som förstår och som kanske kan få hjälp och stöd av mig.

Jag har mycket att berätta, men ska snart hämta mina barn. Jag vill ta mig ordentligt med tid när jag berättar min historia.
Jag återkommer, men kan redan nu berätta att jag har varit sjukskriven från mitt lärarjobb länge.

Försöker skriva senare idag.

Hälsningar

Anna

Lägg ner! Bättre att jobba deltid än att dra sig över kanten och aldig komma tillbaka till arbetslivet igen!!! Glöm aldrig det. Och till er som är fulltids sjuka, ja det är för jävligt! Jag har i stort sätt konstant smärta, men jag klarar stänga av den ett tag för att sedan deala med den senare i mångt värre smärtan. Men för mig är det viktigt att göra något jag känner mig nöjd med liksom det säkert är för de flesta. Så min nivå är mycket springa runt och röra på mig eller sängliggande. Har kommit på att röra sig lagom är väl bäst, men fungerar dåligt om man som jag vill jobba och dessutom ha mindre barn. Så jag offrar jämt hälsan, men bara så mycket att jag klarar och återhämta mig. Är inne på år nummer fyra med smärtor + sjukskrivning och är precis fyllda 37.

Men det ska gå om än bara deltid. Har inte hittat deltidsjobb dock, så nu ska jag starta eget vilket spär på smärtorna ordentligt (stress). Men när det är igång blir det bättre, och allt som är bättre är bra, ja perfekt. Det är viktigt att hänga med mentalt i förändringen av hur kroppen beter sig. Jag har dessutom fått hjälp av en Feldenkreispedagog (sjukgymnast), om jag inte går dit en-två gånger i veckan är min kropp körd!!

Till alla er där ute Lycka Till, det blir kanske aldrig som tidigare men man kan välja att aceptera livet som det är och göra det bästa av det. Det är först då man orkar skratta och leva igen!!

... då jag började få fibrosymtom. När jag var 25 hade jag jättebesvärligt och nu är jag 35 och har diagnoserad fibromyalgi.

Det viktiga med den här sjukdomen är att man måste lära sig att slå ner på takten. Man måste lära sig att ta sig lugnt, men det är inte "the end of all".

Kiropraktik och gymnastik hjälper. Det man måste tänka på att när man har fibro behöver man dubbelt så lång tid på sig när det gäller att påstarta träning exempelvis för man måste ta det väldigt lugnt och försiktigt, inte minst i början.

Det GÅR att bygga upp sin kropp så den nästan blir symtomfri, men man måste ha tålamod, bara beredd på att det kan bli bakslag ibland om sätter upp för höga mål. Man är oftast mer infektionskänslig än andra. Det är jävligare på vintern iom kylan.

Bra träning är vattengympa, men man måste tänka på att inte göra för stora rörelser då vattnet tar bort tyngden i kroppen och allt blir lättare att göra. När man fått in vanan så är det extra viktigt så man inte gör rörelserna vidare och större än vad man egentligen klarar av. Pilates är ganska bra det med, men man måste tänka på samma saker där, inte ta i mer än man klarar av.

Har man bättre kondition så är piggare, orkar mer, mår bättre och det påverkar fibromyalgin jättemycket.

När man får fibro så tror man att livet har tagit slut och att man aldrig mer kommer bli frisk. Man kan få en sjuhelvetes rädsla för att göra saker, speciellt fysiskt eftersom det förvärrar sjukdomen och man kan ganska fort bli sjukpensionär.

Man kan vara ganska aktiv, men kan inte ta i för kung och fosterland. Man måste kanske omprioritera saker i livet, kanske jobba halvtid istället för heltid. Att deppa ihop och tro att livet är slut är det värsta man kan göra.

Se till att alltid få en smärtutredning på en smärtklinik och få handikappet på papper. Blir man tagen på allvar i handikappet så är mycket redan vunnet.

Det är ett skitjobbigt handikapp men det går att få ett bra liv trots detta. Fibro kan utlösas av oerhört mycket saker, men en stor faktor är stress. Kroppen blir stressad på det ena eller andra sättet. Folk jobbar på tok för hårt i dag och blir pressade på ett sätt som är helt fel. Människor är inte gjorda att leva på det sättet. Fibro är så vanligt, speciellt bla sk. "duktiga kvinnor" men körtelfeber kan utlösa det, absolut. Mycket saker kan utlösa det; fel träning i uppväxten, epilepsi, att man sliter för hårt, trauma, psykiska besvär.

Jag trodde också att mitt liv var över och har fått kämpa med Försäkringskassan, läkare (för är man ung förväntas man vara frisk som en nötkärna) mfl. Lägg därmed till att jag har adhd, aspergers, add samt hyperreaktiva luftvägar vilket gör att jag fått slå ner takten avsevärt i mitt liv.

Jag har ansökt om hemtjänst för vissa saker klarar jag inte av att göra. men jag gör ändå saker. Jag jobbar dock inte pga alla handikapp som jag har. men jag anser att jag lever ett jävligt bra liv ändå. Livskvalité är inte prestation. Tänk på det. prioritera det viktiga, slå ner på takten, stressa av, försök att njuta av bra saker i livet, och var glad och nöjd med när du gör något- hur litet det än kan vara. Det måste inte vara stort. Att förstå för sig själv att: det räcker det jag gör, är jättesvårt, speciellt om man haft höga krav på sig tidigare, både av sig själv och utomstående. Man måste lära sig att säga nej. Saker tar längre tid att göra, så är det att leva med fibro. Det är inget "omöjligt" handikapp, det går att leva med det- på rätt villkor emot en själv.

Mvh

ja, hur vardagen ser ut....
jag har provat allt so mfinns, feldenkreisch...inte bra för mig, inte heller vattengympa, sjukgymnastik, tns, akupunktur...ligga i sån vattentank....dock har nånting räddat mig, jag har en "aktivitet" som försäkringskassan säger, själv tycker jag det e arbetsträning....men allrs högst 6 timmar i veckan (man måste komma upp i 10 timmar i v, föra tt det ska bli arbetsträning)
jag har börjat styrketräna lite smått,det går sådär.
de som känner mig hade beskrivit mig som envis, envis o envis.

jag blev så glad när jag såg responserna.....tänk att många har detta skit, men man kan ändå känna sig såå fruktansvärt ensam....

Hej igen

Jag tror olika saker funkar för olika människor.

För mig har vattengympan funkat och värmen har varit skön för lederna. Jag tänker även kontakta den här killen: http://www.timonen.fi/index-se.html

Ska se om det kan vara nåt.

Vardagen är till och från bra. ibland funkar allt jättebra, ibland mår jag sämre. Har ändå lärt mig att livet inte är slut iom det här. kram

jag har slut på ideer för hur jag ska bli bättre..
varför ska jag fortsätta tro på ett mirakel när mina läkare inte vet längre va de ska jag med mig, känner mig bara i vägen...
det e tur att man kan öva på sitt leende, för man SKA må bra utåt sätt....jag försökte va med i en förening, vi skulle starta fibro i lund, men eftersom jag var 28 o sen resten var 40 o uppåt, så knde jag mig inte hjälpt. de bara tjatade att jag skulle acceptera o "bli vän" med sjukdomen....men nej tack...va finns kvar liksom???

Hej
Lever inte med fbro men med spondartrit. Så jag vet på ett ungefär vad det handlar om. Dessutom har jag vänner som har fibro.
Det första jag skulle vilja fråga dig är hur länge du prövade vattengympan och om det var i varmvattenbasäng? min erfarenhet är att man måste pröva 4 gånger innan man vet om det är bra eller inte. Oftast släpper det efter fjärde gången, allt det där som gjort ont osv. Men ibland funkar det ju inte. Sedan undrar jag om du prövat något som heter Chiball? Något som jag tycker är fantastiskt.
Men att bli "vän" med sin sjukdom...det är inte lätt...men att gå och va förbannad på det hela tiden håller int heller. Min räddning efter ett drygt år var att min rematolog skrev en remis till Spenshult rematikersjukhus. Där fick jag lära mig leva med, fick lite "regler" att gå efter osv. Det var min skönt...
Det är också skönt att gå på vattengympa i reumatikerförbundets regi. Där träffar man andra med samma problem, gammal som ung, man får tips ideer och skratta mycket. Och man behöver inte förklara hur det känns för alla vet.
Jag är nu 35 år och haft min sjukdom i 4,5 år.
Lycka till!

Hej ni alla!
Ville bara dela med mig lite... Jag fick min diagnos när jag var 30 år. Troligtvis bröt sjukdomen ut när jag fick barn. (Fick barn 96 och 98)
Har haft värk i skulderblad, axelparti och handleder sen jag var 16 och jobbade på fabrik. När jag var gravid hade jag oförklarliga smärtor som ingen kunde förklara. När jag fått mitt andra barn var läkarna helt säkra på att jag hade carpaltunnelsyndrom, så de skar i handleden och förklarade att jag inte hade ont mer. Fast det hade jag. Ännu mer och mer utbrett. Sedan förklarades att min värk berodde på att jag var ensam med 2 små barn, efter separation, de var 2,5 år och 11 mån då, samt att min äldsta dotter var sjuk ofta och att min lilla hade feberkramper flera gånger, så hon var medvetslös. jag var nog stressad och sov dåligt. Jo, så sant. men jag visste att det var ngt mer, precis som jag kämpat i 10 år för att få diagnos på min äldsta dotter. Jag har vetat det var ngt annat än trots, och nu äntligen har hon fått hjälp, hon har ett bokstavssyndrom. Tyvärr har hon missat mkt, har inga riktiga vänner och svårt i skolan, men nu vet vi. Men jag har fått kämpa, var bortviftad som hysterisk, ut-schasad småbarnsmamma...

jag har också haft duster med försäkringskassan, deras egen läkare ville sätta sig över läkaren på sahlgrenska och ta min diagnos ifrån mig. F.k mumlade ngt om att de trodde jag hade alkoholproblem(!), detta pga att jag ofta är yr och ramlar, eller att benen slutar fungera eller gör så ont så de inte bär. Jag hade således en och annan blåtira, ramlade t.o.m ur sängen och in i sängbordet..

Men jag hade tur, min läkare tog kontakt med f.k och gav på dem. Diagnosen är så viktig! Det är tillräckligt jobbigt att ha denna sjukdom ändå, man blir misstrodd så det räcker.

Nu jobbar jag 50%, det har jag gjort sedan 2003.
Jag jobbar i en presentaffär och älskar mitt jobb och mina arbetskamrater. Den sociala biten är enormt viktig. jag hade inte varit motiverad till mkt annars, har det enormt tufft med barnens pappa. Det är 9 år sedan vi gick isär, men fortfarande fungerar ingenting. Därför kan jag aldrig slappna av när de är där, barnen ringer hem och gråter. Han hånar och skäller på den äldsta dottern pga hennes tillstånd bl mkt annat. Nu är soc inkopplade pga en anmälan från skolan, och jag har dragit in umgänget, så situationen har lättat för barnen, men tyvärr inte för mig. Jag blir bombarderad med sms och telefonsamtal, hot etc. Detta har hållt på sedan oktober. Mitt i allt detta blev min mamma diagnostiserad med cancer i bukspottkörteln, 1 månad senare var hon borta..
för 4 år sedan gick min pappa bort i skelettcancer.
Nu känns det övermäktigt att ha alla dessa samtal på soc framför sig, utredningar, att vara tvungen att komma ihåg allt som varit, skriva ner, förklara för barnen... man sover ju inte bättre på natten precis. Och ja, jag upplever att värken tilltar när jag har för mkt negativt runt mig, även om jag alltid har ont.

Jag är ändå glad att jag jobbar, jag behöver rensa tankarna 4 timmar om dagen. Jag känner mig värdefull och behövd. Det gör jag också av min pojkvän som varit min klippa i 3 år. He´s the best!

Hm, detta var tänkt att uppmuntra er som har ont... :) Oooops. Mitt råd: Försök komma ut på arbetsmarknaden, jag började med att arbetsträna sedan fick min arbetsgivare lönebidrag, nu är jag fast anställd! Jag gick in i affären och presenterade mig, flera gånger. Småpratade etc. Gav dem en chans att förstå vem jag var. Så ge inte upp! Värken är ett helvete, jag försöker fokusera på ngt annat när det är som värst. Och jag har vant mig vid att alltid vara trött, men det går. Man har ju inget alternativ. "Det läggs inte mer på en, än en klarar av", sa min kära mor.
Jag försöker tänka att det inte kan bli värre, och jag försöker bryta ner jobbiga situationer i småbitar. Om ngn blir arg på mig, t ex barnens far, så tänker jag: låt han vara arg. Vad ska han göra? Vad kan hända? Han kan klappa till mig, men det går ju över och ont har jag ju ändå! Han kan inte komma åt mig. Ingen kan komma åt mig! Värken jag har är hemsk, men jag har ju klarat mig i 8 år, jag klarar mig idag också. Jag lever. Jag har 2 underbara barn och en perfekt pojkvän. Och jag har ett jobb. Så, jag önskar er allt gott! Tänker på er alla som har det jobbigt. Försök hitta en ljuspunkt som gör att just ditt liv känns bättre.

Livskunskap

Att få förmånen att gå igenom ett litet helvete i livet sätter en verkligen på prov och det man får lära sig under denna resa är en ovärderlig kunskap om livets baksida. Att få dela med sig av denna kunskap till någon borde vara en förmån för den som får ta del av denna kunskap. Dem livsöden och berättelser som finns bland dem som har fått känna på svårigheter i livet är givetvis en skatt för den som verkligen vill lära sig att förstå.

Jag har idag diagnosen fibromyalgi

Läs mera på länken: http://www.blixtweb.se/livskunskap/

Med vänlig hälsning
RB

Hej alla!
Jag har haft fibromyalgi i många år men är helt och hållet smärtfri idag. Jag var på behandling i Finland hos Hannu Timonen som är manualterpeut. Jag fick sex stycken behandlingar sommaren -06 och har inte fått tillbaka någon smärta ännu. Jag arbetar full tid och lever ett helt normalt liv idag. Hannus behandling går ut på en mycket djup massage kombinerad med kotmobilisering. Läs mer på hans hemsidor. www.timonen.fi
Lycka till.

Smärtfri

Jag har haft turen att ha en jättebra läkare som aldrig tvivlat på min smärta! Eftersom vi trodde att jag hade en reumatisk sjukdom så tog det några år och en hel del mediciner innan vi hittade rätt.
Nu sedan 6 månader äter jag Lyrica, en medicin mot nervsmärta och jag sover hela nätterna och är av med 80% av min smärta.
Mirakerlmedicin enligt mig!

Jag njuter av varje dag för jag vet att det finns biverkningar och att jag kan bli immun mot medicinen, men varje dag är en ny dag!

Carpe diem

Kajsa

Jag har också varit hos Hannu Timonen och kan tala om att livet är helt annorlunda efter hans behandlingar. Gör som jag "Satsa på dig själv".
Mina domningar och kramper är borta samt den dagliga värken!!! Jag var där nov och dec -07.
Jag har nog haft fibro länge men fick diagnosen maj -07. Jag läste om Hannu i Allas och bestämde mig då för att pröva hans metod.
Min mamma prövade också fast hon är över 60 år och idag kommer hon upp ur sängen utan besvär och har tagit upp virkningen som hon saknat sen hon blev sämre. Lycka till allihop!

...för att du har hittat nått som hjälper dig...jag har provat lyrica, men jag tålde inte den.......

Även för mig...jag var bara 26 när jag fick min diagnos,för 14 år sedan, nu är jag nyss fyllda 40 och förtidspensionär sedan -00. Jag undrar också vart vännerna tog vägen, de försvann med lusten och orken att hela tiden vara aktiv.
Det som många inte kan förstå är hur ont vi har,för de syns ju inte utanpå.
Men det går att lära sig att leva även med fibromyalgi,hur konstigt det än låter....det är bara att de dagar man inte kan, fast man vill, så måste man få den respekten för sjukdomen.

För mig är det värst under vår och höst eller när tempraturen ute är mellan 0-15 grader +.
Då badar jag väldigt mycket och så varmt jag klarar av.
Tack o lov har jag en förstående make som i mån av ork ger mig massage på alla ömma punkter, det lindrar verkligen.
Jag lyssnar gärna jag med, vet hur det är att vara ung o missförstådd för att "det syns ju inte att du är sjuk"....

((((kram))))

jag och min familj krockade mars -03,fick ont i nacken direkt efter det sen har det bara fortsatt.
Två år med sjukgymnastik och akupunktur och ett heltidsarbete, man och tre barn. Sen blev det lite bättre tills efter semestern -07.Jag fick ont i rygg nacke yrsel och spänningshuvudvärk.Gick till läkaren fick värktablett(som om det skulle hjälpa).Började hos sjukgymnasten igen,blev inte bättre,gick till en kiropraktiker blev bättre i rörligheten i ryggen men har fortfarande ont i huvudet,trött och yr.Har ont i knä och höfter hän derna, är så trött..,gick till läkaren igen hon sa att ja har fibro typ lev med det!!!Vad ska jag göra? Hon sa att jag skulle fundera att gå ner i tjänst,och att försäkringskassan inte lätta att ha att göra med.Hon hade misstänkt det ett tag men inte sagt något för jag blir varken sämre eller bättre att veta det. Jag tror varje dag att imorgon blir det bättre...blir de det!!

Hej. skriver till dig ingela vet inte om du kommer läsa detta så ja skriver kort, det va jhu ett tag sedan du skrev.
Jag är en tjej på 20 som just fått veta att jag har detta. Gråter men samtidigt är jag glad att veta vad felet har varit.
livet är ett helvete just nu men jag är egentligen en glag tjej men just nu känns inte allt så bra.
hoppas du läser detta så vi kan prata.
Mvh Ellen

Hej Ingela!!jag vet vad du går igenom,mina tester har ännu inte gett ngt vidare reaultat då dr gjort fibrotest:(idag med ännu mer värk mm så hade det nog varit positivt,ingen i min närhet har det så här o man känne sig så annorlunda:(då man är ung ska man vara frisk,orka,aldrig ha ont ngnstans mm..leva livet,tyvärr är det alltmer unga som inte kan leva så..har du ngn msn mm så vi kan prata vidare??mvh Cia

BERITH !! JAG SKULLE VERKLIGEN VILJA KOMMA I KONTAKT MED DIG ! :)

- Jag har diagnostiserats med Fibromyalgi sedan 2004 , men blev sjuk mycket tidigare har jag förstått nu när jag ser på tillbaka i backspegeln.
Jag läste allt det du skrev.
Känner igen mig i såå mycket av det du skriver !
Jah vet en HEL DEL om pappor som vill jävlas / inte ta ansvar / förstöra / trakassera....

- Jag är ensamstående med 4 barn och nyss fyllda 34 år.
ALL denna stress , sömnlöshet , oro , glömska , nedstämdhet , ledsenhet , smärta , bortdomningar , kramper , orkeslöshet.... Kamp för att ORKA ta mig igenom varje dag...timme....
Som jag tills för snart ett år sedan har varit tvungen att gå igenom själv. Men då mötte jag ÄNTLIGEN Den Jag Väntat På I Större Delen Av Mitt Liv !!! :D

Trots allt som är besvärligt , tungt och svårt med Fibromyalgin så är jag Lycklig.

- Det mesta i Livet handlar om vilken Inställning och Förhållningssätt man väljer att ha , tror jag.
Jag VÄLJER att acceptera mitt sjukdomstillstånd. Jag VÄLJER att se och ta till vara på det som är Positivt i mitt Liv.
Jag VÄLJER att försöka vara så glad jag kan varje dag.
Jag VÄLJER att peppa mig Själv så ofta jag kommer ihåg.
Jag VÄLJER att bara umgås med de som ger Positiv Energi - de som är Enerigtjuvar har jag VALT bort!
Jag har VALT bort ordet 'måste' , jag VÄLJER att säga och tänka 'behöver' istället !

Vill gärna försöka peppa Er som ser Livet med de mörka solglasögonen på... :)
När jag fick min diagnos kändes det verkligen som att Livet var över. jag blev väldigt nedstämd , ledsen och tänkte att jag minsann inte skulle berätta för NÅGON !!
Tror att det var för att jag på något absurt sätt 'skämdes'. Skämdes för att inte vara'normal'...att inte 'göra rätt' för mig genom att inte kunna arbeta.
Dessutom förstod jag inte riktigt själv vad det innebar / skulle innebära att vara SJUKSKRIVEN. Ville inte placeras i det facket.
*ler snett*
- NU vet jag att jag är INTE en sämre människa för att jag är sjuk och sjukskriven.
Mitt Liv har ABSOLUT inte tagit slut !!
Jag är Lycklig nu och har aldrig varit det tidigare än korta stunder.
OCH jag försöker Ta Hand om Mig Själv nu , vilket jag INTE gjorde tidigare! Och antagligen inte heller hade gjort OM jag inte hade fått Fibromyalgi. :)
Jag säger inte att jag är glad att jag fått den , men jag är Glad över att jag har lärt mig att Ta Vara på Livet !!

KAN JAG KAN DU !!! :)

- VAR RÄDDA OM ER .

KRAMAR , KICKI .

Hej.
Jag har tyvärr också drabbats av värk och trötthet efter en whiplash skada som jag fick för 8 år sedan. Är nu 43år. Värken bara tilltar och jag har fått diagnosen myofassial smärta. Jag kan rekomendera akupunktur och varmvatten bassäng träning. Har även börjat på "basal kroppskännedom" i grupp. Jag tror att det kan vara bra, så man kan lära sej att slappna av och känna igen signaler när kroppen säger ifrån och då ta det lugnt.
Tyvärr är jag sjukskriven sedan ca 4 år pga detta men hoppas snart på att få en plats där jag kan arbetsträna och sedan börja arbeta. Målet är nu att komma upp i 50% arbetstid. Kan tyvärr ej klara av mitt tidigare arbete på förskola men hoppas att vi ska finna något som jag klarar av med tanke på min nacke m.m. Blir tokig på att bara gå hemma och ej träffa folk. Kul att jag hittade denna sida så kan man ju läsa och skriva lite i alla fall.

men det e som förr....

tänk att man kan ha så många tankar på lager.
att man måste faktiskt vara frisk för att övertyga alla att man egetnligen är sjuk..varför måste man hela tiden försvara sig.
och hur tänker egentligen läkare o vissa folk som jobbar på försäkringskassan? man tycker ju att de vill hjälpa en, annars hade de väl inte utbildat sig för att hjälpa människor.....
hur ser ett liv ut i framtiden för långtidssjukskrivna med kronisk värk????

jag läste just alla som har skrivit detta året, jag har inte varit inne på denna sidan, men nu ska jag försöka ta nya tag....

Hej
jag undrar om du varit i kontakt med Gottfrids kliniken som ligger i Mölndal? De har mottagning för fibrosjuka. Och har mycket forskning på detta En vännina till mig har varit där, och med hjälp av dem och träning lever hon idag ett mycket bra liv. Visst har hon värk emellanåt osv men när hon va som sämst kunde hon inte krama sina barn, inte gå en promenad. I dag jobbar hon fulltid, promenerara ca 1,5 timme varjedag + annan träning.
Så kontakta dem och se vad de kan göra för dig:)
Lycka till från en vän

tack för meddelandet, jag har faktiskt inte hört tlas om Gottfrids-kliniken.....det ska jag verkligen kolla upp....tack på förhand

jag har varit sjuk i ca 8 år. Det är väl kanske intehela världen om man bara fick vara i frd från försäkrinskassan. Arbetar heltid som undersköterska i äldre vården och enligt f.k är jag intesjuk. Vad gör man?