ANNONS

Polyamorös?

Jag blir så lätt förälskad. Jag är gift med en underbar man och vi har ett bra liv tillsammans. Vi ska alltid vara ihop, livet ut, jag kan inte tänka mig en tillvaro utan honom.
Men jag blir så lätt förälskad i andra män. Det har gått för långt en gång, då kärleken var besvarad. Den gången höll mitt äktenskap på att ta slut. Jag lovade mig då att Aldrig mer.
Så har det hänt igen.
Jag är otroligt förälskad i en man som inte är min make. Jag upptäckte det när jag skulle sluta på mitt jobb och insåg hur mycket jag skulle sakna honom (det är en fd kollega). Jag hade en fruktansvärd ångest inför tanken på att inte längre prata med honom varje dag eller träffa honom regelbundet. Känslorna var besvarade, och nu har jag motstridiga känslor: det borde inte kunna hända därför att jag älskar min man, men det pirrar i magen på det där sköna sättet som det gör när man är nyförälskad. Den andra mannen är så fin, han är kul att prata med och jag mår så bra när vi är tillsammans.
Så igår när vi sågs så kysstes vi för första gången.
Jag har dåligt samvete, men jag kan inte sluta längta efter nästa gång vi ses.
Hur kan det här hända? Vad ska jag göra, jag står inte ut med tanken på att inte få träffa den andra mannen igen. Jag är lycklig när jag tänker på honom.
Men till vilken grad ska min lycka gå före min famljs, mitt äktenskap?
Dubbla känslor just nu. Dels svindlade lycka över att vara förälskad och dels dåligt samvete och självförakt därför att jag inte kan hålla mig till en man.

Kommentarer

Hej! Ja du, du skulle kunna vara min fru... Och jag kan säga att när jag upptäckte att min fru är polyamorös så slogs min tillvaro i spillror. Jag känner mig så fruktansvärt värdelös...

Jag har inget råd, bara en fråga: Hur skulle du reagera om din man gjorde samma sak?

Normen är SÅ STARKT inpräntat i oss (nästan) alla och att inte leva upp till den fördöms SÅ HÅRT.
Den som blir kär eller är otrogen räknas dom en elak ond och fullständigt förkastlig person. Den som blir "sviken" får ALL sympati. Och den som blir sviken lider världens kval för att de enligt normen utsatts för nånting fruktansvärt.

Jag tror och jag hoppas att vår syn på detta är under förändring. Människan är inte monogam av natur. Om 10-15 år tror jag det kommer vara så att en ung människa som håller på o lära känna sig själv också tar reda på: är jag monogam? inte?.

Idag finns det såklart ett litet mindretal som nåt till erkännande att de är polyamorösa och går ut med det öppet, men de allra flesta har inte ens ställd sig frågan eftersom den inte finns på kartan hos dom förrän möjligen de upplevt gång på gång att de inte förstår sina egna känslor eller betetenden.

Jag är inte mono. Jag blir precis som du förälskad och attraherad av andra män än han jag är gift med. Väntade 10 år innan vi gifte oss så det var ett väl genomtänkt beslut att utlova trohet. Och det blev så för att jag kom fram till att så som samhället ser ut nu så är det det bästa alternativet för mig, även om det innebär att jag får avstå från att vara fysisk med andra män. Attraherad och förälskad kommer jag bli, men jag är inget hjälplöst offer för såna känslor, jag kan välja att inte leva ut dom. Jag kan välja att såna "vibbar" med andra män är en krydda i vardagen, men att jag avstår från att vara fysisk med dom. Ibland kanske jag undviker träffa på en viss man ett tag om det känns som att det börjar bli väl starka vibbar, för att slippa hamna i en situation som jag inte är 100% säker på att jag skulle kunna fixa. Jag är även ärlig mot min man och berättar för honom om det är nån särskild annan jag har "vibbar" med. Min man har lätt att förstå, för han är likadan själv. Det är inte ovanligt att vibbar med andra får som resultat att vi har det lite hetare sexuellt i äktenskapet ett tag - ett sätt att bejaka våran relation på eller bekräfta varandra kanske. Väldans trevligt i alla fall.

inte att det kommer ses som helt normalt att ena parten är otrogen, och att det är "nåt man får räkna med"
Jag skulle bli mycket ledsen om min tjej var otrogen och jag skulle bryta direkt.
Men folk är förstås olika. Vissa tar inte sånt lika hårt och tycker att lite sex vid sidan om eller en flört/förälskelse piggar upp i relationen.

Jag är definitivt monogam, och det är inte bara för att det finns normer i samhället som säger så. Ganska nyligt fick jag veta att man man hade haft sex med en annan vid ett tillfälle, och jag blev helt förtvivlad och mycket djupt sårad. Själv skulle jag inte vilja ha sex med någon annan än min man som jag älskar och har lovat att vara trogen. Skulle jag en vacker dag vilja ha sex med någon annan så skulle jag se till att skilja mig först, för man går INTE bakom ryggen på och sviker och sårar en person som man säger sig äslak, det är bara elakt och egoistiskt. Okej om båda är med på det och har kommit överens om att ha öppet förhållande, men jag tror inte det är så ofta det dunkar utan att det uppstår svartsjuka och krossade hjärtan förr eller senare....

Jag tänker fortsätta vara förälskad. Men jag ska INTE gå hela vägen! Jag har bestämt mig. Jag måste sluta träffa den andra mannen, vi sågs idag igen och jag mår pissdåligt just nu. Aldrig att jag tänker riskera min underbara tillvaro tillsammans med min man som jag älskar och mina barn som är min anledning att leva.

Jag höll på att förlora allt en gång. Det bara får inte hända igen, jag skulle inte kunna leva med mig själv. Det är inte värt det. Den andra mannen avgudar mig (säger han), har massor med pengar och lever ett spännande liv med internationellt jetset. Kanske var det också det som lockade mig in idet här (ironi!). Men det är inte JAG. Min plats är här, där jag är idag.

Gud, vad jag är svag, måste bygga upp min självkänsla. Och fortsätta älska min man som jag alltid har gjort. Och mig själv. Och mitt liv.

Det gör mig glad att läsa ditt senaste inlägg. Så skönt att det finns tänkande människor med självinsikt som faktiskt försöker lära av sina misstag och inte bara lägger över ansvaret på andra eller på omständigheterna.

Visst, det finns alltid en anledning till att man blir förälskad, men den anledningen hittar man nog som regel hos sig själv.

Det okända kommer alltid att vara mer spännande och lockande än det man känner väl. Så är det bara. Pirret i magen är inget annat än en kombination av attraktion, ovisshet och förväntan.

Men jag tycker inte att du är svag alls för att du blev förälskad. Sådant kan hända. Det är hur man handlar sedan som är avgörande. Om du står emot det här och istället lägger energin på den relation du har så kommer den att fördjupas och din självkänsla att öka. Det är jag säker på.

Jag önskar dig ett långt och lyckligt liv tillsammans med din man :)

Jag menade absolut inte att jag tycker fler ska vara otrogna i framtiden utan faktiskt tvärtom. Alltså att fler ska ta reda på om de är monogama innan de ger sig in i att lova någon att vara trogen.
Idag är det så att har man inte sagt något annat då förväntas det att man är monogam. Har man träffats några gångar och fortsättar träffas då är man "ihop" även om man inte uttalat det och man förväntas vara "trogen" utan att ha uttalat något löfte och utan att vara medveten om om det är något man klarar eller inte.

I o med att det är så idag då är det väldigt få som på allvar har frågat sig själv/tagit reda på om de är monogama, och vill vara det. "Det bara är så" att man flyttar ihop eller skaffar barn och utgår från att varandra är monogama och kommer så att förbli. Och jag är helt övertygad om att detta är en stor och viktig del av förklaringen till varför mer än hälften någon gång under sitt liv kommer vara otrogen (enligt statistiken).

För att undvika otrohet, smussel och svek så tror jag det vore bättre om vi utgick ifrån att människan inte är trogen och bara om man uttryckligen lovar varandra att vara trogen är det monogami som gäller. Och att lova något för evigt håller ju inte heller, det finns det alldeles för många exempel på. Kanske skulle man ungefär som bilbesiktningen ta sitt äktenskap eller trohetslöfte upp till kontroll én gång om året och då avgöra om båda är beredda att förnya löftet ett år eller inte. Det vore om inte annat ett sätt att hålla ögonen öppna för relationen.

inte på att kärlek varar i evighet. Iaf inte i de flesta fall.
Man får ta en dag i sänder och njuta av nuet. Så länge det nu varar.
Giftermål är inget jag prioriterar. Då blir man lätt varandras ägodelar. Och skiljer man sig så blir det bråk om de riktiga ägodelarna.
Ibland är inte alltid det traditionella bäst.

Prata om det, med din man. Tål han inte att du fungerar som du gör, är det då verkligen värt att hämma dig själv för att vara honom till lags?
Om min sambo skulle vara med någon annan, så tänker jag att det sliter så lite. :)
Den här sociala konstruktionen monogami kan ju verka fin, men handen på hjärtat, hur fungerar det i verkligheten...
Tänk om vi kunde acceptera varandra som vi är bara istället för att tassa omkring och försöka passa in hela tiden.
Ärlighet, mot sig själv och mot andra, varar längst.

Jag tycker det är starkt av er som kan motstå attraktionen av andra ochse det som en krydda i vardagen....Själv är jag oftast pryd till vardags och träffar knappt män..knappt min egen kille...dagdrömma kan man ju göra...och visst kan det hetta till ibland...men jag är rädd för nya relationer eller snarare försiktig.....min kille har stort överseende med att jag är förtjust i andra tex att jag chattar på datorn

Det är en sak att ha den livslånga kärleken som ideal. Det är en helt annan att verkligen få uppleva den. Kärleken förändras efter 20-30 år, titta runt omkring er, hur många förälskade par i medelåldern ser ni? I bästa fall blir man riktigt goda vänner, men många lever i relationer där det är riktigt surt och man rackar ner på varandra på olika sätt. Däremot är förälskelse i andra förbjudet förbjudet, vad som helst får man göra mot den andre men inte bli kär i nån annan! Och det trots att man inte med sin vilja kan bestämma sig för att inte bli kär. Och om man kunde det, vem vill stå emot den underbara sällsynta känsla en förälskelse innebär? Men man kan som sagt helt bestämma hur långt man tänker låta den gå, den kan få finnas i ens huvud och hjärta, göra en glad och full av liv utan att man har sex. Eller också kommer man överrens med sin partner om att nu har vi nått ett nytt skede i vårt förhållande, nu vill vi ha ett fritt förhållande. Jag tror också att det kommer vara en helt annan inställning till detta om 10-15 år. Tänk bara vad som hänt med kärnfamiljen senaste 15 åren. Är kärnfamiljen och livslång trohet naturligt för oss egentligen eller är det bara vår äganderätt och vår föreställning om att man bara kan älska en
som råder?

Vi sågs idag igen. På ett fik på stan. Bara träffa honom, prata med honom får mig att må så bra. Jag känner mig lycklig bara över att se honom, prata med honom. Känna hans doft, höra hans röst. Vi höll varann i handen. "Jag är förälskad i dig" sa han. "Det växer för varje dag." Jag känner samma sak, det pirrar i magen och jag mår helt enkelt så bra bara vi ses. Vi har inte haft sex, bara kyssar och smek.

Jag vet inte längre vad jag vill. Livet är så kort. Jag vet inte om jag ska lyssna på mina känslor eller på förnuftet. Jag ifrågasätter mitt äktenskap, funderar på varför. Om jag kan känna såhär för en annan man, vad säger då det om min nuvarande relation?

Samtidigt tänker jag på mina barn. Och på att jag inte är en person som skiljer sig. Jag vill inte att mina barn ska växa upp i en splittrad familj.

Men livet är så kort.

Jag har inte känt såhär för en annan man sedan.. länge.

När ska man lyssna på hjärtat? Det skulle krossa min make om han fick veta. Varför ska min lycka gå före min familjs välbefinnande?

Så många känslor nu. Svindlande lycka blandad med djup förtvivlan och självförakt.

De ser nämligen inte att gräset är grönare på andra sidan.

Hej PollyA

läser med intresse vad du och de andra under denna tråd skriver.

Ditt senaste inlägg hade kunnat vara skrivet av den gifte man jag är förälskad i...han ska alltid leva ihop med sin fru, har lovat sig själv att aldrig skiljas så länge nåt av barnen bor hemma (yngsta kvar, men snart vuxen), känner glädje när vi chattar och diskuterar, blandat med ångest och skuldkänslor. Liksom ni har vi aldrig gått hela vägen. Och så länge han är gift kommer det aldrig att gå längre heller, helt enkelt därför att jag inte kan tänka mig att bara vara en älskarinna...

visst är livet kort. jag är själv en bedragen kvinna och har haft svårt att hitta tillbaka till mig själv ; trodde aldrig jag skulle befinna mig i den situation att jag själv blev förälskad i en upptagen man. Men det har jag ju inte valt, så klart. precis som ni känner vi starkt för varandra, precis som du, mår jag så bra - och han också - bara av att prata och ibland träffas...

Jag tror inte längre på livslånga förhållanden. jag ser det runt omkring mig, jag har upplevt det själv. nu när jag tittar tillbaka inser jag att vi levde sida vid sida efter 20 års sambo förhållande, men inte TILLSAMMANS. Få är de par i min umgängeskrets (stor sådan, arbete, vänner, bekanta...) som verkar ha mycket gemensamt efter 20 år tillsammans, mer än djup vänskap, vilket självklart är jätteviktigt, men inte räcker i mina ögon. De respekterar varandra, tycker om varandra, delar projekt som att bygga ut huset, göra om trädgården, renovera. förr tyckte jag att mitt liv var fantastiskt tillsammans med min sambo och min dotter, nu tycker jag mitt f.d liv var torftigt och inhängnat.

Det är verkligen inte lätt att veta hur man ska hantera häftiga och intensiva känslor som passion och åtrå när man är gift eller sambo och förhållande går lite på sparlåga. Själv skulle jag aldrig ha lämnat min sambo för jag tyckte som sagt att vi hade det jättebra. nu har min syn på saker och ting förändrats.

Det är en förvirrande situation du har nu, jag känner med dig!

Tänk så här också: om du "väljer" din nuvarande man för barnen skull så ger du honom (i smyg) ett halvt liv, eftersom han kommer att vara tillsammans med en kvinna som egentligen inte vill vara med honom.

Som du skriver så är livet för kort för att slösas bort. Barn anpassar sig, övergivna män läker (även om de gärna vill att deras kvinnor ska vara den som hjälper dem att bli hela ;-)

Känn efter, samtala med någon du känner stort förtroende för. Och PRATA med din man! Själv skulle jag bli förkrossad om min fru nämnde en sån sak för mig, men jag vill heller inte leva ett halvt liv. Jag skulle läka och gå vidare.

Styrkekram till dig!

Övertygad om att man visst kan bli förälskad även om man älskar sin man. Men risken att det ska hända ökar nog för dom flesta om det blivit slentrian/för mycket vardag. Eller som jag såg på facebook "gräset blir grönare på den andra sidan om ni glömmer vattna hos er själva".

Du skriver att du älskar in man och det låter som att ni haft ett huvudsakligen bra äktenskap. Då tycker jag du åtminstone ska visa honom så mycket respekt att du inte lurar honom. Ska det bli slut mellan er ska det ske på ett schysst sätt, eftersom man inte behandlar sin närmaste genom 20 år annat än schysst, åtminstone när han verkar ha varit schysst mot dig.

Alltså tycker jag du ska säga till honom att det verkar som att det är något du saknar i eran relation eftersom du blir attraherad av och förälskad i andra män. Höra hur han tycker ni har det och se om ni vill ändra på något, antingen försöka "vattna på eran sida" och försöka få relationen lite mer levande eller tvärtom avsluta på ett bra sätt.

Jag har berättat allt för min man. Jag vill skiljas, jag vill leva ihop med den andra mannen. Det gör fruktansvärt ont och jag är livrädd. Men samtidigt känns det okej. Jag vill inte gå från en famn till en annan, jag vet inte hur det blir med den nya mannen. Han gör mig lycklig nu och det är det som räknas.

Jag hoppas bara att mina barn någon dag kan förlåta mig och förstå, allt de ser idag är att pappa är ledsen och mamma lite för frånvarande - både mentalt och fysiskt.

Kära PollyA!

Du kommer tröttna på denna man du träffar nu också.
Du kommer tycka gräset är grönare på andra sidan hela tiden. Sådan är du bara! Du har bekräftelsebehov. Se mig! Älska mig! Och så blir du aldrig nöjd eller mätt. Till sist står du där utblottad, inte på pengar, utan på känslor. Och känner dig sorgsen över allt du lät gå förlorat. Bara för att du aldrig nöjde dig! Bara för att du hoppade från grästuva till grästuva! Visst känns det underbart att vara förälskad, men man förlorar mycket på vägen. Sig själv, sin underbara familj, sin trygga punkt och hälften av tiden med barnen, åren av gemensamma minnen...

Så känner jag mig idag. Jag sökte efter lyckan, tyckte att jag fann den, men inser att jag aldrig kommer bli riktigt lycklig igen, för inget är som kärnfamijen. Han jag träffade kommer aldrig älska mina barn, vi kommer aldrig dela ekonomi och trygghet och leva lika självklart i en gemenskap som man och kvinna som jag gjorde när jag var gift med mina barns pappa. Vi kommer aldrig glädjas lika mycket åt den andres barn och vara varandra lika nära, förstå och vara lika sammanvuxna. Det är min sorg! Även om han är en fantastisk man, så får jag inte alla bitarna på plats!

Hej Minna!
Du har verkligen fattat vad det egentligen handlar om. Självbekräftelsen, att bli sedd o älskad o inte fatta att det inte hjälper att hela tiden titta på andras "gröna gräsmattor"
Du beskrev det så bra.
Min fd man var sådan och han skadade mitt inre väldigt mycket.
Tack för en väldigt bra och insiktsfullt inlägg:-)

Om polyrelationer här http://www.subcult.org/poly

Vet inte var jag ska börja. Min mage drar ihop sej och jag känner återigen hur förnedrande och förtvivlat det var att leva med en partner som var likadan som du. Har sådana som du en aning om vad ni utsätter partnern för?! Mitt ex förstörde mitt liv och krossade mitt hjärta. Jag älskade honom så otroligt mycket. Trodde på honom när han gång på gång lovade att sluta upp med sitt beteende. Jag ville att vi skulle gå på rådgivning men det ville inte han. Han skulle klara det ändå. Till slut, efter 23 år tillsammans; lämnade han mej och jag som då redan var så djupt nere i depression och ångest, sjönk ännu djupare. Det är 6 år sedan och jag är bara en spillra av den glada tjej jag var.En tjej som hade drömmar och gick med raska steg mot framtiden. Idag lever jag enbart för min underbara 12-åriga dotter. Hon är helt fantastisk:-) Jag älskar henne med hela mitt inre men kärlek till en man kan jag inte längre känna. Den delen av mitt liv är slut. Hjärtat är krossat och kan inte lagas. Så innan du fortsätter så här så ställ dej några mycket viktig fråga: Vill du ta risken att din man kanske drabbas på samma sätt som jag? Är han inte värd bättre?
Några råd: sök hjälp, du måste gå in för det du verkligen vill.
Det kan vara riktigt tufft men det går.
Bli VUXEN! Så som du gör kan vara okej i tonåren men inte som vuxen. Sätter du inte stopp för detta nu så skadar du din man........kanske obotligt. Gräset är inte grönare på andra sidan staketet.
Hoppas du fatta vad sådant här kan ställa till med.
Lycka till med ditt äktenskap.

Sådant här helvete har ju ej de polyamorösa. http://josefboberg.wordpress.com/2007/12/07/basbehov-som-levande-medmanniskor-i-kott/#comment-1717

ANNONS
ANNONS
ANNONS