Har varit gift i 8 år och vi har ett barn tillsammans. Vårt äktenskap blir sämre o sämre och jag börjar nu tveka över mina känslor för honom. Hur vet man om kärleken tagit slut eller om man bara är inne i en "småbarnssvacka"? Vi har nästan aldrig sex och det är mitt "fel". Jag har helt tappat lusten till honom och vi har väldigt lite närhet till varandra. Vi bråkar inte heller speciellt utan kommer bra överens vid många tillfällen. Men det känns ofta som om vi är två kompisar som bor tillsammans och har barn tillsammans. När vi är i från varandra saknar/längtar jag aldrig efter honom.
Hur vet man om det bara är en fas?
Kommentera
Att ni är inne i någon slags fas är det ju ingen tvekan om. Frågan är bara om det är fasen innan avslut eller fasen innan det blir bättre igen.
Min erfarenhet är att när det är över så VET man det. Då handlar det inte längre bara om att "inte sakna" utan mer om att vilja vara utan den andre så mycket det går.
Något jag inte vet utan mer antar, är att om det handlar om en fas som det finns möjlighet att komma förbi så krävs det nog att man måste ta tag i problemen och aktivt jobba på dem.
Att t.ex. prata öppet om hur ni tänker och känner istället för att låta tiden bara gå och hoppas på det bästa. Har du t.ex. ställt frågan du ställer här till honom någon gång? Ofta gör vi nog inte det utan går på varsitt håll och lider i det tysta. Jag vet att jag har gjort det misstaget.
Om jag skulle hamna i samma situation igen hoppas jag därför att jag skulle agera annorlunda idag. Försöka lyfta upp allt till ytan innan det är för sent, gråta ut tillsammans över hur det har blivit och sedan planera för hur man ska gå vidare. Agera aktivt istället för att passivt hoppas på det bästa.
Kanske kan ni göra nya roliga saker på tu man hand för att på så sätt bryta mönstret, komma bort från vardagen och ge varandra möjlighet att hitta tillbaka till de känslor ni hade tidigare. Lära känna varandra "på nytt". För ofta går man nog efter ett tag från att vara spännande och intressanta individer för varandra till att mer bli beståndsdelar i projektet familj.
Det finns säkert många här som har bättre kunskap i ämnet än jag, men så tänker jag. Lycka till...
Hej!
Håller fullt ut med "Micke".
Tar ni inte tag i det nu så kommer det troligen att leda till att det blir sämre och kanske en separation. Det blir inte bättre av sig själv.
Man tar lätt varandra för givet och närheten kan lätt stryka på foten när man har mycket omkring sig och småbarnsåren är speciella.
Kramas ofta, ring familjerådgivningen, de är duktiga. Vill ni båda att ni ska bli ett par på riktigt så kommer det att gå. Självklart är det inte samma himlastormande känslor efter många år och barn ihop.
Det Micke skrev om att vilja vara ifrån varandra var klockrent.
Familjerådgivningen brukar rekommendera att man avsätter tio minuter varje dag för en avstämning i lugn och ro, då kan man prata om när du gjorde si så kände jag så... och andra viktiga saker.
Brukar ni fråga varandra hur dagen varit? Det är att visa intresse för varandras vardag.
Som Micke redan varit inne på, gör roliga saker ihop, som familj och ni på tu man hand. Avsätt en vuxenkväll i veckan då ni har tid för bara varandra, har ni svårt med barnvakt så ta det efter att de somnat, ät något gott, prata...
Jag har nyligen separerat av allvarliga orsaker och jag lovar dig, det är inget kul! Fler borde få ett haltande förhållande att fungera i stället för att tro att gräset är grönare på andra sidan, det är det ofta inte.
Hoppas ni hittar bra lösningar!
Tack för era kloka svar! Vi vet nog båda att vi behöver ta ta i det. Det gäller bara att hitta energi och ork till det... För det är som ni skriver, inget somN bara kommer av sig själv!