ANNONS

Hur vet man om man älskar någon eller inte??

Är gift med en kärleksfull man - men vi är inte lyckliga ihop!
Hur gör man då när man har barn tillsammans???

Kommentarer

Hej!

Det där är så svårt. Jag är själv i en liknande situation, fast vi har inga barn. Min man är väldigt snäll, social, kärleksfull och älskar mig. Jag tycker vansinnigt mycket om honom, men mer som vän. Jag vet att man blir mer som vänner efter en lång period tillsammans, men jag längtar efter passion och hetta. Med min man är den biten helt omöjlig, då jag ser honom som en vän, eller bror. Jag tänder helt enkelt inte på honom. Samtidigt känner jag mig så otacksam. Många lever med en partner som är elak på olika vis. Vi har det trivsamt, men det känns som att mitt liv rinner iväg till ingenting med honom. Om jag lämnar honom- tänk om jag ångrar mig? Dessutom vet jag att han inte vill att det ska sluta med skilsmässa. Hur känner din man? Hur gamla är era barn? Vilka delar av ert liv fungerar? Familjerådgivning- har ni testat det? För egen del tror jag inte att familjerådgivning skulle ge något. Mina känslor är som de är. Felet ligger inte i kommunikationssvårigheter eller konflikter. Pratar ni om situationen tillsammans? Min man och jag pratar inte om just detta, vilket jag vet att vi borde. Lycka till!

Oj, det där känner jag igen. Efter 14 år och två småbarn fanns känslorna för min man inte där längre. Jag gick runt mådde riktigt dåligt över det under en lång tid. Jag vågade inte riktigt ta upp ämnet med min man för jag var orolig för vad samtalet skulle leda till men till slut är man tvungen, både han och barnen känner ju av att allt inte är som det ska.
Samtalet resulterade i att vi båda var överens om att vi inte har haft en kärleksrelation med varandra på länge. Vi kom fram till att vi faktiskt bara är vänner och inget mer. Det ledde till att stämningen lättade avsevärt eftersom pressen av att låtsas om att ha ett förhållande försvann. Så dels letar vi skilda lägenheter med ena ögat och dels har vi börjat dejta varandra igen för att se om vi hittar en gnista igen. Jag vet inte vart det leder men det känns bra att ha fått upp ämnet till ytan och att ha en realistisk utgångspunkt för vår framtida relation, vad den än är.

Oj, det där känner jag igen. Efter 14 år och två småbarn fanns känslorna för min man inte där längre. Jag gick runt mådde riktigt dåligt över det under en lång tid. Jag vågade inte riktigt ta upp ämnet med min man för jag var orolig för vad samtalet skulle leda till men till slut är man tvungen, både han och barnen känner ju av att allt inte är som det ska.
Samtalet resulterade i att vi båda var överens om att vi inte har haft en kärleksrelation med varandra på länge. Vi kom fram till att vi faktiskt bara är vänner och inget mer. Det ledde till att stämningen lättade avsevärt eftersom pressen av att låtsas om att ha ett förhållande försvann. Så dels letar vi skilda lägenheter med ena ögat och dels har vi börjat dejta varandra igen för att se om vi hittar en gnista igen. Jag vet inte vart det leder men det känns bra att ha fått upp ämnet till ytan och att ha en realistisk utgångspunkt för vår framtida relation, vad den än är.

eller s.k.a man kallar mig för bitter-´fitta!! Vi har inget sex mera,pga hans spelande.Vid att tillfälle sa jag att jag har ingen erfarenhet av sex o hångel... Lite ironi.Han blev arg.Men jag går o lider av att aldrig få en kram el.puss.Ingen sex. Jag förstår inte att han accepterar att äktenskap som inte har någon närhet alls... han är 51.Jag 45.Han pratar om att "vi" ska flytta.Men jag är mycket tveksam att vi ska flytta vidare ihop.Hans spelande är inte bra heller.Han spelar om pengar varje dag. Det är så hemskat att leva i en relation som inte har någon närhet.Han säger att jag måste respektera honom.Jag kan inte det när han håller på som han gör.. Då tycker han att jag är en respektlös människa.Men respekt förjänar man.Inget man bara får.Jag klarar helt inte av att respektera honom.

ja och min man träffades när ja var 16 han är 8år äldre 6mån efter det vart ja gravid och allt flöt & det funkade men han har alltid porr surfat haft kontakt med andra tjejer över nätet. alltid varit borta mycket

för 1,5 år sedan ringde en tjej till mig och berättade att min man har haft ihop det med henne i samma veva berättar min syster att de har haft i hop det.

han fortsätter att porr surfa och kontakta andra via nätet har sagt till att ja blir sårad och känner mig kränkt och jag får till svar att han inte vet varför han gör så....

han säger att han älskar mig men vi gör ALDRIG något han och jag jag har försökt planera saker vi ska göra men då blir det massa andra saker an måste göra. vi har ett halvdant sex liv men de få gånger det händer så är det underbart..

vi har en son med lite problem i skolan det får ja ta han är aldrig med vi vart anmälda till soc det fick ja ta vi gör en utredning om adhd på sonen det får ja fixa ja sköter hem och allt själv.


Han jobbar borta månda till torsda em kommer hem hälsar knappt äter sen åker han i väg och kommer alltid hem när vi sover sen åker han tidit nästa da och så håller det på.
känns som att han inte älskar mig utan tanken på att det finns någon där som sköter allt det där som han inte vill göra.


visst saknar ja honom när han e borta men de här glädje känslorna när han kommer hem finns ej. jag vill kunna få närhet av honom men aldrig en kram eller så när han kommer hem eller spontant alls får nästan be om det.

han vill inte pussas eller hålla om eller något sådant när vi är bland määnniskor heller.

prata funkar inte för det blir inget sagt om det blir jobbigt så tar han bilen å åker.

försöker känna efter vad ja vill men känner mi bara kall hjälp

Det här låter inte alls bra, syster.
Vad jag tror, är att du behöver ta dig en ordentlig funderare på hur du vill att ditt liv ska vara. Det finns INGENTING som hindrar dig, mer än dig själv.
Ingenting är ouppnåeligt (i vart fall inte om du har en realistisk inställning till livet).
Vad gör dig lycklig? Börja med en liten inventering av vem du är och vad du mår bra av. Inte ang din man, utan i allmänhet. De goda sakerna, inte chokladen som jag t ex trotsäter på pin kiv ibland när jag vet att jag åt en härom dagen. De saker du känner inombords är goda och bra för dig, rätt för dig. Om du vågar vara öppen mot dig själv och ärlig, så har du en helt makalös frihet och styrka att hämta i det. Livet är inte lätt. Men det blir vad man gör det till. Det är ditt och mitt och var människas ansvar och frihet och gåva.

Kom fram till hur du vll att ditt liv ska se ut, och vad du behvöer och inte behöver/ inte vill ha i det - och släng det på sophögen!!
Sök konkret hjälp från någon, ring telefonjourer och vädra dina tankar, prova dem på någon helt anonym som lyssnar. Elelr ta kontakt med en psykolog/kurator/diakon/präst/vad du är bekväm med.
Men framförallt - BÖRJA någonstans.
TRO på att det är möjligt.
Och ge dig själäv lyxen att fastän dagar går när du inte orkar ta tag i det, inte vågar tänka på det, inte vågar känna och vara öppen - så ta nya tag igen. Hur många dagar som ändå går.
Det är små steg som gäller. Rom byggdes inte på en dag, och det gör inte vi människor heller. Det är varenda slag vi vinner, små som stora, som betyder något.

JAg ska tänka på dig, be för dig, att du hittar vad som gör dig lycklig, och tar de steg du behöver i den riktningen! Vad det är kan bara du känna.

ANNONS
ANNONS
ANNONS