Vad får dig att stanna? Barnen? Tryggheten? Pratar du och din man någonsin med varandra? Vet han om att du är olycklig i ert äktenskap?
Jag vill ge dig ett råd: Familjerådgivning.Där kan ni på neutral mark och med handledning prata igenom er situation. Kanske inser ni att ni har tappat bort varann på vägen, men att ni båda vill och kan hitta tillbaka. Det kan också bli så att ni kommer fram till att skilsmässa är enda utvägen. Oavsett vad det blir av det, så är familjerådgivning bra att ta till.

Lycka till.

Jag vill bara skriva några rader med de tankar jag fått när jag läst dina två inlägg.

För mig låter det lite som att ni båda har gett upp. Däremot tycker jag att du reagerar ganska normalt. Därmed inte sagt att det normala sättet att reagera på alltid är det bästa sättet. Att bryta upp från ett långvarigt förhållande är aldrig ett enkelt beslut utan det är mer en plågsam och långdragen process där man omvärderar varandra och sina känslor tills man plötsligt en dag känner sig säker. Att du skriver här kan man kanske se som ett steg i den processen.

Att din man väljer att "inte se" dig kanske beror på att han känner ungefär som du gör, men att han försöker driva dig till att ta första steget så att han kan lägga ansvaret för att förhållandet tar slut på dig. Jag får också en känsla av att du, genom att skriva här och berätta om hans fel kanske gör lite samma sak. Om du får mycket medhåll här kan du sedan med gott samvete lägga hela skulden på honom. Även det en normal reaktion.

Jag tänker inte ta någons parti för det tror jag inte hjälper någon av er. Jag tror inte heller att problemen enbart beror på en av er och eftersom det inte finns någon möjlighet för mig att påverka din man nu så vänder jag mig mest till dig. Jag hoppas att du inte tar det som att jag är kritisk mot dig för det handlar inte om det. Jag försöker bara få dig att kanske tänka och agera på ett lite annat sätt. Det bästa skulle naturligtvis vara familjerådgivning där ni båda får träffa ett proffs som kan se på er och relationen med neutrala ögon.

Det var självklart inte snyggt av honom att fråga sonen som att du inte var där. Nu vet jag inte exakt hur du uttryckte dig, men genom att bli arg på pappan i just den situationen så är det inte otroligt att sonen kände det som att HAN var orsaken till att ni grälade. Det är en av anledningarna till att den väg ni nu är inne på kan bli ganska destruktiv. Trots att man inte alls vill det kan det lätt drabba barnen på olika sätt.

En annan sak jag funderar lite över är rabatterna. Om han är ointresserad av dem och du inte gillar arbetet med dem varför då inte anlägga gräsmatta där och istället plantera några vackra buskar som sköter sig själv? Inte för att jag har något emot rabatter. Jag tycker bara att det är viktigt att ibland ifrågasätta sig själv och vad man gör. Om något plågar en mer än det gör en lycklig kanske man bör tänka om.

Vad det gäller ordning och städning så finns det tyvärr inte några rätt eller fel. För vissa är det viktigt att ha rent och prydligt omkring sig medan andra inte bryr sig så mycket. Kanske är det så att din man och son tillhör den senare kategorin? Några av mina ex. tillhör också den, medan jag själv är en mer pedantisk person. Deras oreda kunde driva mig till vansinne samtidigt som jag någonstans kände mig avundsjuk eftersom deras attityd gjorde det lättare för dem att känna sig avslappnade och lyckliga i vilken miljö som helst.

En sak jag så här spontant känner att du kan göra är att försöka ändra på dina förväntningar lite. Om det finns saker som du VET att din man inte kommer att göra är det helt meningslöst att ens hoppas på det. Som er relation är i dagsläget kommer han antagligen inte göra mycket för att uppfylla dina önskningar även om han känner till dem. Att förvänta sig omtanke eller engagemang kommer därför bara att leda till att du blir arg. Blir du arg kommer han sedan att vända det mot dig vilket gör dig ledsen.

Men det allra bästa tycker jag är att ta hjälp av någon utomstående. Oavsett om syftet är att försöka hitta tillbaka till varandra eller för att få hjälp att separera på ett så bra sätt som möjligt. Lycka till hur du än gör.

En synpunkt ännu, jag nämligen vill minnas att penningspelandet har sagts kunna vara "beroendesjukdom" det också, och att först och främst skall spelaren kunna förstå och acceptera att det är något sådant som han har men att man kan få hjälp.
Kriterierna torde vara lätta att godkänna för oss alla här, spelar så för mycket att det orsakar dom alla olägenheter som Du berättar.
Hoppas det bästa i alla fall